Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 3 maj 1955 - Teletekniken i Överbefälhavarens utredning, av Hugo Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 maj 1955
44,")
behandla lika öppet eller rättare sagt med
samma sekretess som annan militär teknik.
Inom teletekniken fordras, liksom inom andra
områden av den militära tekniken, intimt
samarbete mellan systemrepresentanter och
motme-delspecialister. Utvecklingen av nva telesystem
måste gå hand i hand med
motmedelsframtagan-det. Men innan speciella skyddsmedel mot
teletekniska motmedel appliceras på telematerielen
skall man undersöka vilka risker som föreligger
för kontakt med fiendens störsändning och
signalspaning.
Man kan emellertid inte konstruera system som
är absolut ostörbara, lika litet som vi kan
prestera ett försvar som inte kan betvingas. Men även
här kan samma filosofi tillämpas på teletekniken
som på övriga försvarsmedel. Det gäller att
konstruera och använda materielen så att det
uppbåd av teknik och intelligens, som fienden måste
ta till, blir större än vad som motsvarar den
skada han tillfogar oss eller den vinst han gör. I så
fall låter han bli helt och hållet. Vi måste skapa
en tröskel, som är alltför hög eller obekväm att
kliva över.
Vad jag nu framhållit gäller den sida av
mot-medelsverksamheten, som brukar betecknas som
"skyddsmedel", dvs. åtgärder som förhindrar
eller försvårar fiendens störning av våra
teletekniska hjälpmedel. När det gäller vårt eget
utnyttjande av aktiva motmedel, dvs. en egen
störinsats mot fientlig teleteknik, bjuder
konsekvensen, att om vi är rädda för att fienden kan störa
ut eller väsentligt nedsätta verkan av våra
robotar eller andra telehjälpmedel, så bör vi utnyttja
samma vapen mot honom. Han kan annars
bekämpa oss med gammalmodig materiel eller
utnyttja enklare och billigare system i förlitande
på att vi inte har några möjligheter att störa.
Vi måste här tillämpa samma resonemang som
när det gäller jaktflyget — intet avkall på
kvalitet och modernitet. Vi måste tvinga fienden att
ta till sitt bästa krut mot oss, dvs. just det som
han vill spara för att sätta in mot större
motståndare.
I det teletekniska kriget torde för en gångs skull
försvararen ha en fördel framför angriparen. I
roboten eller flygplanet måste alla skyddsmedel
rymmas inom ett ytterligt begränsat utrymme.
Den oftast tillgripna åtgärden, att höja effekten,
stöter på ännu större svårigheter med hänsyn till
vikten samt de medförda strömkällornas
begränsade kapacitet. Vid störning från marken, som
oftast kan utnyttjas mot en angripare, har man
däremot endast att ta hänsyn till den begränsning
som tekniken och ekonomien sätter. Vid
störsändning från flygplan eller fartyg måste man
också räkna med att man ju själv röjer sitt läge
och drar på sig jakt och attackflyg eller robotar.
Samma risk finns för markbaserade störsändare,
men samtidigt kan man där tillgripa helt andra
skyddsmedel i form av maskering och
inspräng-ning i berg av ömtålig materiel, vartill kommer
möjligheten av aktivt försvar i form av
närluftvärn.
Liknande tekniskt sett "lättköpta" segrar på
motmedelsområdet, som förekom under andra
världskriget, då radareffekterna räknades i
tiotal kW kan man emellertid inte vänta nu eller i
framtiden, när man börjat räkna effekten i MW.
Förutsättningen är emellertid såsom
Överbefälhavaren framhåller, att inte bara
motmedels-materiel för alla tänkbara frekvensområden
anskaffas utan också att vi bygger upp en väl
genomtänkt telemotmedelsorganisation med en
sådan gemensam ledning, att inte den ena
försvarsgrenen stör ut den andra. Vid avvägningen
mellan telemotmedel och andra försvarsmedel får
man inte göra detta så att man avdelar vissa
pengar till teleteknisk materiel och sedan ställer
den teletekniska expertisen inför problemet att
bestämma hur dessa medel skall fördelas mellan
teletekniska hjälpmedel och motmedel.
Motmed-len måste jämföras med andra tänkbara
försvarsmedel av andra slag och få konkurrera med
dem om pengarna på grundval av den effektivitet,
som kan väntas i ena eller andra fallet.
Prognosens tillämpning på luftförsvaret
I fråga om luftförsvaret gjordes på FOA:s
förslag ett försök att operationsanalytiskt behandla
problemen för att få ett säkrare underlag för
bedömningen av de olika luftförsvarsvapnens
värde. På grund av den knappa tid som stod till
buds kunde inte en fullständig analys
genomföras utan man fick ofta nöja sig ined mycket
approximativa beräkningar. De tre
försvarsgrenarnas representanter var i alla fall övertygade
om att det operationsanalytiska betraktelsesättet
väsentligt bidragit till att ett enigt förslag utan
några som helst reservationer kunde avgivas.
Även överbefälhavaren har tydligen övertygats,
enär han till alla delar följt kommitténs förslag,
innebärande bland annat en förstärkning av
jaktflyg och närluftvärn på fjärrluftvärnets
bekostnad samt en forcering av utvecklingen av en
luftförsvarsrobot. Regeringen har även insett
nödvändigheten av att detta robotprojekt inte
fördröjs och har, trots att man i övrigt inte tagit
ställning till ÖB-forslaget, i
statsverkspropositionen upptagit 3,5 Mkr. för detta ändamål.
Utredningen började med att man uppställde
och enade sig om en så noggrann prognos som
möjligt över de anfalls- och försvarsmedel, som
kunde tänkas vara aktuella i början på
1960-talet, varvid särskilt olika vapens
träffsannolikhet och verkan i målet beaktades. Nästa etapp
var att bedöma vilka anfallsmedel och i vilket
antal dessa kunde tänkas insättas mot Sverige,
och vilka mål och vilken anfallstaktik, som var
den mest sannolika. Även i detta fall mötte det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
