- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
415

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

10 maj 1955

44,")

Fellokalisering på kraftledningar

Byrådirektör Torsten Jöransson, Stockholm

Problemet att lokalisera fel på en kraftledning
är lika gammalt som kraftindustrin själv.
Allteftersom överföringsavstånden har blivit större
och ett flertal ledningar byggts genom
svårtillgängliga trakter, har problemets betydelse växt.
Ett längre avbrott på en viktig
överföringsledning är dessutom förenat med så stora
kostnader, att hittillsvarande tidskrävande metoder för
fellokalisering måste anses otillfredsställande.

De metoder som hittills tillämpats är
sektionering av ledningsnätet och registrering av
felströmmen. Enligt den första metoden patrulleras
linjen sedan den felbehäftade ledningssektionen
inringats genom sektionering av nätet.
Patrulleringen kan utföras antingen som
markpatrulle-ring eller som flygpatrullering.
Markpatrulle-ringen är tidsödande och fordrar i allmänhet
stor personalinsats. Flygpatrulleringen är
gynnsam för längre ledningar i ödebygder, men är
starkt beroende av väderleksförhållandena.

Genom registrering av felströmmen kan man
få upplysning om det ungefärliga läget av ett
fel. Noggrannheten är låg. Det är därför sällan
möjligt att inskränka patrulleringen till en så
begränsad del av ledningen att någon större
tidsvinst kan göras. Till denna metod kan även
räknas användningen av distansskydd med
kontinuerligt variabel karakteristik. Man får
emellertid en icke önskvärd förlängning av
utlösningstiden, varför metoden icke kommit till
någon större användning.

Det är först under och efter andra världskriget,
i samband med den då intensifierade
teletekniska forskningsverksamheten, som nya och
bättre metoder framkommit. Den väsentliga
skillnaden mellan dessa och föregående
metoder ligger däri, att man från en lätt tillgänglig
punkt, i allmänhet ena ledningsänden, kan
bestämma felets läge med så god noggrannhet att
patrulleringen kan inskränkas till en mycket
begränsad del av ledningen.
Reparationspatruller kan på ett tidigt stadium dirigeras till i
närheten av felet, varigenom avsevärd tid kan
vinnas.

Förekommande fel kan indelas i två
huvudgrupper, nämligen bestående fel och övergående
fel. Bestående fel leder till urkoppling av
ledningen tills felet är avhjälpt, medan ett
övergående fel medger omedelbar återinkoppling

621.317.333.4

(Tekn. T. 1955 s. 177). övergående fel uppträder
ofta i samband med åska och kan resultera i
skador på isolatorer. Skadorna ligger som ett
latent hot mot driftsäkerheten och är synnerligen
svåra att upptäcka vid en allmän patrullering.
Kan man däremot fastställa felstället på några
stolpavstånd när, ökas möjligheten att upptäcka
felet avsevärt. Lokaliseringen av ett övergående
fel har hittills varit ett synnerligen besvärligt
problem, men de elektroniska felsökare, som nu
finns, är användbara även för detta ändamål.

Elektroniska felsökare

De felsökningsanläggningar, som framkommit
efter andra världskriget, grundar sig på de
principer, som används inom radartekniken. En
puls, som utsänds på en ledning, vandrar utefter
denna med en hastighet, som bestäms av
ledningens egenskaper (dielektricitetskonstanten).
För en kraftledning är denna hastighet nära lika
med ljusets eller 300 m/|xs. Vid
oregelmässig-heter hos ledningen såsom fel, förgreningar och
ändringar i ledningsbyggnad kommer pulsen att
reflekteras till större eller mindre del beroende
på hur mycket reflexionsställets impedans
avviker från ledningens vågimpedans.
Åskådliggöres förloppet med hjälp av en
katodstråle-oscillograf, kan man på dennas skärm direkt
bestämma avståndet till felet, fig. 1.

Avgörande för att en ekoimpuls skall uppträda
är förhållandet mellan ledningens vågimpedans

Fig. 1. Fellokalisering på
kraftledning enligt
vand-ringsvågprincipen, upptill
en schematisk bild av en
ledning med en i ett
felställe, en avgrening e.d.
reflekterad puls, nedtill
den utsända och
reflekterade pulsen avbildad på
skärmen till ett
katodstrå-lerör. Tiden t motsvarar
dubbla löptiden för
sträckan s. Om våghastigheten
antas vara v blir
avståndet till reflexionspunkten
s = v - t/2.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0435.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free