- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
417

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

10 maj 1955

44,")

de fel, då spänningslöshet råder. Nätaggregat,
instrumentdel och omkopplarenhet uppställs i
allmänhet i skyddat utrymme medan
anslutningsenheten placeras i ställverket och via en
koaxial-kabel förbinds med instrumentdelen. Med
omkopplingsenheten väljs den fas man vill
undersöka, varigenom man får möjlighet att jämföra
bilderna av de olika faserna i snabb tidsföljd.

Avståndet till felet avläses direkt på en
kilo-metergraderad genomskinlig skala anbragt
framför katodstråleröret. Skalans gradering bygger
på en viss antagen våghastighet. Då denna
varierar mellan olika ledningar kan det bli ett visst
fel i avläsningen, som dock är av sådan
storleksordning att det kan försummas. Genom
proportionering med avståndet till en känd punkt t.ex.
andra linjeänden kan man lätt erhålla en faktor
med vilken det erhållna felavståndet vid behov
kan korrigeras.

Frekvensmodulationsmetoden
Vid denna metod får en generator alstra en
högfrekvensspänning, vars frekvens varieras
lineärt med tiden. Spänningen påläggs i ena änden
av ledningen, vandrar till felstället och
reflekteras tillbaka till utgångspunkten. Den
reflekterade signalen kommer i det ögonblick den
anländer till utgångspunkten att ha en frekvens,
som skiljer sig från den samtidigt utsända.
Frekvensskillnaden mäts och är proportionell mot
avståndet till felet.

Metoder med i felstället alstrade vandringsvågor
Den principiella skillnaden mellan denna och
föregående metoder är att man icke har någon
särskild generator för att alstra mätimpulser.
Man låter i stället de spänningsvågor, som
uppstår i felstället och som vandrar till resp.
ledningsändpunkter, tjäna som mätpulser.

Metoden har funnit tillämpning vid
utvecklingen av två olika typer av mätutrustning, typ A
och typ B.

Typ A utnyttjar den vandringsvåg, som går
mot den mätande änden. Vågen får starta någon
form av tidmätningsanordning, som stoppas när
felvågen återkommer efter att ha reflekterats i
mätänden och felstället. Tidsskillnaden mellan
den första och andra gången, som felvågen
anländer till mätstället, är ett mått på avståndet
till felet. Metoden är användbar för lokalisering
av övergående fel. Gäller det enbart lokalisering
av bestående fel är metoden icke lämplig.
Typ B utnyttjar vand rings vågorna till båda
ändpunkterna. Den ena vågen får starta en
tidmätningsanordning i ena ändpunkten, den andra
får via en relativt bredbandig överföringskanal
(t.ex. en radiolänk med minst 100 kHz
bandbredd) stoppa tidmätningen. Den uppmätta tiden
utgör ett mått på avståndet till felet. Då metoden
förutsätter tillgång till en bredbandig över-

Få/. 4.
Uppbyggnad och an
slutning av
apparatur för
fellokalisering
enligt
pulsekometoden.

föringskanal, kan den endast komma i fråga för
ledningar, där ändpunkterna ur
telekommunikationssynpunkt är förbundna med t.ex. en
mikrovågslänk, fig. 5.

Den apparatur, som utvecklats, medger att alla
data av intresse för felbestämningen — år,
månad, dag, tidpunkt på dagen och avstånd till
felet — kan tryckas på en remsa. Metoden är
icke lämplig när det gäller lokalisering enbart av
bestående fel.

Resultat av praktiska försök

Lokalisering av bestående fel

Praktiska försök har i Sverige hittills utförts
enbart med apparatur enligt pulsekometoden
och huvudsakligen inriktats på att lokalisera
bestående fel.

Resultaten från dessa mätningar visar att man
kan bestämma läget av ett fel med en
noggrannhet bättre än 500 m. Felets storlek
sammanhänger med noggrannheten av linjetabellerna
och svårigheten att tillfredsställande korrigera
för nedhängningen. Den uppnådda
noggrannheten medger emellertid att patrulleringen kan
inskränkas till några stolpavstånd varigenom
syftet med apparaturen uppnåtts. Ekoimpulsens
amplitud blir liten, när felet är av högohmig
natur. Det har vid försöken visat sig att man får
tillräcklig amplitud även när
övergångsmotståndet är så stort som 1 000 ohm. Avståndet till felet

Fig. 5. Apparatur för fellokalisering med användning av i
felstället alstrade vandringsvågor vilka uppfångas i båda
ledning sändarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0437.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free