Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 10 maj 1955 - Nya metoder - Framställning av formaldehyd med metalloxidkatalysator, av SHl - Precisionsgjutning med formsprutad vaxmodell, av SHl - Koldioxidabsorption i etanlomamin- eller karbonatlösning, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
TEKNISK TIDSKRIFT
105—175°C och leds in i ett katalysatorkärl där reaktionen
sker vid 345—425°C. Den regleras genom ändring av
inmatningen och temperaturen hos upphettningsmediet
Dovv-therm som flyter runt tuber innehållande katalysator.
Omsättningen blir 90 »/o.
Gaserna är ca 260°C när de lämnar katalysatorkärlet. I
en kylare sänks deras temperatur till 105°C innan de förs
in i en absorptionskolonn med klockbottnar där de möter
en vattenström. Till kolonnen hör två vattenkylda
värmeväxlare. Genom reglering av temperaturen i kylaren och
kolonnen undviks bildning av paraformaldehyd.
Temperaturen hålls sålunda över 32°C i kolonnens nedre del, som
innehåller en relativt koncentrerad formaldehydlösning,
och lägre i övre delen, där vätskan är mindre
koncentrerad (Chemical Engineering nov. 1954 s. 109). SHl
Precisionsgjutning med formsprutad vaxinodell. Vaxet
upphettas 20°C över stelningspunkten och trycks in i en
form med 7 kp/cnr; 30 s därefter anbringas 7 kp/cm3
lufttryck varigenom vaxets volymminskning vid
svalnandet kompenseras genom dess flytning. Mycket stora
modeller görs i skalform genom att man blåser ut det ännu
flytande vaxet innan alltsammans stelnat.
Modellen doppas sedan i en välling av eldfast material
tills den får ett tillräckligt tjockt överdrag, varefter vaxet
löses ut med trikloretvlenånga. Genom att man övergivit
den gängse utsmältningsmetoden undviks sprickbildning.
Metoden lär användas i stor skala vid tillverkning av
gasturbindelar och andra större gjutstycken (Machinist 7 jan.
1955 s. 1). SHl
Koldioxidabsorption i etanolamin- eller karbonatlös-
ning. Vid utveckling av Fischer—Tropsch-processen är det
av stor vikt att koldioxid i syntesgasen kan avlägsnas på
ett billigt sätt. Den späder nämligen inte bara ut
syntesgasen, som består av väte och kolmonoxid, utan tros även
verka som katalysatorgift. Absorption av koldioxiden ur
såväl rågas, erhållen genom kolförgasning med ånga och
syre, som ur syntesgas, återvunnen från reaktionskärlet,
anses därför nödvändig. Ungefär 320 1 koldioxid fås per m1*
ren syntesgas. Omkring hälften härav finns i rågasen,
resten bildas vid syntesen.
Vid tillverkning av väte ur kol, ånga och syre är
absorption av koldioxid också nödvändig. I detta fall måste
ca 700 1 avlägsnas per m3 väte. Av mera aktuellt intresse
är borttagande av koldioxid ur gas för ammoniaksyntes,
ur väte erhållet av ånga och metan samt ur syntesgas som
används vid tillverkning av petrokemikalier.
Under senare år har lösningar av mono-, di- och
trieta-nolamin ersatt tidigare använda alkalikarbonatlösningar
vid uttvättning av koldioxid. Vid båda dessa processtyper
Fig. 1. Flytschema för absorption av koldioxid med
mono-etanolaminlösning; 1 rågas från kompressor, 2
koldioxidfri gas, 3 absorptionskolonn (21 kp/cm’), 4 kylare, 5 pump,
6 reduceringsventil, 7 värmeväxlare, 8 regenereringskolonn,
9 kondensor, 10 koldioxid, 11 ånga.
Fig. 2. Halvstor apparat för absorption av koldioxid med
kaliumkarbonatlösning; 1 koldioxidfri gas, 2
reduceringsventil, 3 till atmosfären, 4 kylare, 5 absorptionskolonn, 6
ångmantel och 7 värmeväxlare för täckning av
lednings-och strålningsförluster, 8 gasförvärmare, 9 rågas, 10
ventil för tryckreglering, 11 kondensor, 12 expansionskärl, 13
cirkulationspump, 14 regenereringskolonn, 15 ånga, 16
kondensat.
måste denna drivas ut ur lösningen vid högre temperatur
än den vid vilken den absorberas, och absorbenten måste
därför regenereras genom uppvärmning. Aminlösningar
kan absorbera mera koldioxid och fordrar mindre
ångmängd för regenerering än 10 %> natrium- eller 15 °/o
kaliumkarbonatlösning som tidigare användes.
Om den orena gasen står under ett tryck överstigande
14 kp/cm2, kan vatten användas som absorbent, men det
behövs då i så stor mängd att pumpningskostnaden blir
betydande. Vidare löses alltför mycket väte, kolmonoxid,
kolväten eller kväve i vattnet och förloras. Vatten har
emellertid fördelen att det avger gaserna vid minskning av
trycket varför ingen ånga åtgår vid regenerering av
absorbenten. Samma fördel kan emellertid uppnås med
koncentrerad alkalikarbonatlösning som löser mer koldioxid och
mycket mindre av de värdefulla gaserna än rent vatten.
Står rågasen under minst 21 kp/cm2 tryck synes
kaliumkarbonatlösning erbjuda fördelar t.o.m. framför
aminlösningar vid absorption av koldioxid. Denna sker då enligt
KXOa + C02 + H20
2 KHCO,
Vid ca 40°C övergår karbonatet nästan fullständigt till
bikarbonat. Höjs temperaturen, förskjuts jämvikten åt
vänster. Kalium föredras framför natrium därför att dess
bikarbonat har större löslighet.
Absorption i monoetanolamin kan utföras i en kolonn
(fig. 1) som står under 21 kp/cm2 tryck. Den matas med en
till 40°C kyld 25 % lösning av monoetanolamin vars
temperatur genom värmeutvecklingen under absorptionen
stiger till 80°C. Trycket på den vätska, som lämnar
absorp-tionskolonnen, minskas till 2 kp/cm2 varefter den i en
värmeväxlare värms till 100°C och förs in nära toppen av
en regenereringskolonn. I denna avdrivs koldioxiden vid
132°C, och den som återstod erhållna, koldioxidfria
aminlösningen passerar genom värmeväxlaren och en kylare
tillbaka till absorptionskolonnen.
Frigörandet av koldioxiden är en endoterm reaktion som
kräver värmetillförsel. Värme åtgår också för höjning av
aminlösningens temperatur från 100 till 132°C och för
av-drivningsarbetet. Grovt räknat åtgår 62 kcal/1 vätska
vilket motsvarar 0,5 kg ånga av 10 at ö. Härav behövs 40,6 %>
för den kemiska reaktionen, 32,0 °/o för höjning av
vätskans temperatur och bara 27,4 °/o för avdrivningen. Då ca
1,6 1 C02 absorberas per 1 aminlösning blir totala
ångförbrukningen ca 310 kg/m3 absorberad koldioxid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
