Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 10 maj 1955 - Andras erfarenheter - Ytaktiva ämnen i blandgödsel, av SHl - Aromatiska syror ur kol, av SHl - Sulfonering med flytande svaveltrioxid, av SHl - Färgämneskatalyserad fotopolymerisation, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
TEKNISK TIDSKRIFT
hövs för största ökning av superfosfatets
absorptionsförmåga, varierar mellan 0,34 och mer än 0,68 kg/t
superfosfat.
Inget av de provade ytaktiva ämnena visade sig
verksammare än de andra inom samma grupp. De påverkar
inte ammonierade superfosfats halt av vattenlöslig eller
citratolöslig fosforpentoxid under en månads lagring.
Största effekt kan uppnås genom tillsats av lämplig mängd
nonjonaktiva ämnen vid råfosfatets behandling med
svavelsyra. Härvid får man en produkt med relativt stor
volymvikt, något ökad förmåga att absorbera ammoniak
och något bättre fysikaliska egenskaper (R Kumag, J O
Hardesty & P G Arv an m.fl. i Agricultural & Food
Che-mistry jan. 1955 s. 34—37 och febr. 1955 s. 131—135).
SHl
Aromatiska syror ur kol. Oxideras en suspension av
stenkol i vatten med syrgas vid 270°C och 63 at ö tryck fås
en blandning av vattenlösliga, huvudsakligen aromatiska
syror. Den kan framställas billigt, men kommersiellt
utnyttjande av processen har fördröjts genom att man inte
har funnit användning för en så komplicerad
syrablandning. Man har därför sökt finna kommersiellt användbara
metoder för syrornas fraktionering och har därvid prövat
tre vägar.
Extraktion har utförts genom behandling av en
vattenlösning av syrorna med en serie blandningar av ett
lösningsmedel (metyletylketon) och ett ämne (petroleumeter eller
koltetraklorid) som inte löser syrorna. De vid extraktionen
använda blandningarna görs successivt rikare på
lösningsmedel. Vid denna metod uppnås ingen långtgående
fraktionering, varför produkterna blir ganska komplicerade
blandningar.
pH-metoden ger däremot utmärkt fraktionering. Vid den
görs syrablandningen först alkalisk och surgörs sedan
stegvis. Mellan syratillsatserna extraheras den med
metyletylketon. De största fraktionerna fås vid pH 3,0. Deras
molvikt faller från ca 500 vid pH 8,2 till ett minimum på ca
200 vid pH 4,7 och stiger sedan åter till ca 310 vid pH 2,2.
Enligt uppgift kan man erhålla enkla blandningar av syror
med huvudsakligen en, två, tre och fyra syragrupper per
molekyl.
Genom sublimering kan man utvinna en nästan vit
produkt, bestående av ftalsyraanhydrid,
metylftalsyraanhy-drid, bensoe- och toluensyra. Den viktigaste komponenten
är ftalsyraanhydrid som kan utgöra nästan 75 °/o av
sublimatet. Utbytet blir emellertid bara ca 13 °/o; några av de
fraktioner som fås enligt pH-metoden ger dock upp till
60 »/o utbyte. Detta visar, att sublimering, trots att den är
olämplig som fraktioneringsmetod, med fördel kan
till-lämpas på vissa fraktioner.
Både extraktion och pH-metoden sägs vara billiga och
lätta att genomföra (Chemical & Engineering News 4 okt.
1954 s. 3955). SHl
Sulfonering med flytande svaveltrioxid. Sedan
stabiliserad flytande svaveltrioxid blivit tillgänglig (Tekn. T.
1953 s. 766) har kemisk industri både i USA och Europa
visat växande intresse för dess användning vid sulfonering,
särskilt vid tillverkning av anjoniska alkylarylsulfonat
vilka ingår i nästan alla syntetiska detergenter. Den största
fördel, som man ernår genom att ersätta de gängse
sul-foneringsmedlen (vanligen oleum eller klorsulfonsyra)
med svaveltrioxid, är att slutprodukten blir fri från
natriumsulfat. Den blir härigenom mer aktiv och tillåter
framställning av mer koncentrerade detergenter.
Vid sulfoneringen förlöper nämligen reaktionen mellan
arylalkylat och svaveltrioxid nästan kvantitativt, och inget
syraöverskott behöver neutraliseras varigenom bara
obetydlig mängd natriumsulfat uppstår. Dessutom tar reaktionen
med svaveltrioxid kortare tid. Det behövs avsevärt mindre
volym av denna än av oleum som måste användas i 20 %
överskott, och därför räcker mindre reaktionskärl.
Syraöverskottet vid användning av oleum behövs därför
att vatten bildas vid sulfoneringen och reaktionen
avstannar om pH sjunker under ett visst värde. Vid
neutralisering av den erhållna alkylarylsulfonsyran neutraliseras
också den oförbrukade syran så att slutprodukten kommer
att innehålla upp till 60 °/o salt. Man kan visserligen sänka
dess salthalt till 15 °/o genom att avskilja oförbrukad syra
före neutraliseringen, men saltfria sulfonat kan inte
erhållas utan dyrbar extration.
Den enda i USA kommersiellt tillgängliga svaveltrioxiden
är i y-form och stabiliserad med mindre än 0,5 %>
borför-eningar vilka verkar som katalysatorer vid sulfoneringen.
Produkten är långt ifrån lätthanterlig. Får den komma i
kontakt med luft kan den polymeriseras till den
explosiva, asbestliknande æ-formen. Den är givetvis starkt
kor-roderande.
Vid sulfoneringen ger svaveltrioxid starkare
värmeutveckling än oleum varför det alltid är risk för att råvaran skall
köla, missfärgas eller sönderdelas. Dessa reaktioner
förlöper med stor hastighet och är starkt exoterma. På grund
av dessa svårigheter fordras omsorgsfull konstruktion av
apparaturen för att sulfonering med svaveltrioxid skall
kunna regleras med säkerhet.
Vid en process, bestående i sulfonering av dodecylbensen,
pumpas en uppmätt mängd flytande svaveltrioxid till en
kokare där den förångas och späds ut med torr,
komprimerad luft. Blandningen går till reaktionskärlet där den
reagerar med dodecylbensenen. Reaktionsprodukten
cirkulerar kontinuerligt mellan reaktionskärlet och en
värmeväxlare. Utspädningsluften förs bort från det förra. När
reaktionen gått till slut neutraliseras blandningen med
na-triumhydroxid eller trietanolamin. Apparaturen är till
största delen av rostfritt stål; packningarna är av Teflon.
Att processen hittills endast genomförts satsvis gör att
många drar sig för att använda den. Dessutom är den inte
lätt att genomföra varför några amerikanska firmor lär ha
övergivit den till förmån för den välkända metoden med
oleum. Man arbetar emellertid på förbättring av metodiken
vid sulfonering med flytande svaveltrioxid; bl.a. försöker
man göra processen kontinuerlig (Chemical Engineering
aug. 1954 s. 124). SHl
Färgämneskatalyserad fotopolymerisation. Enligt en
undersökning vid Brooklyn Polytechnic Institute, USA,
kan man erhålla t.ex. en klibbig plast som kan användas
till försegling av förpackningar eller limning av glas genom
fotopolymerisation katalyserad av ett färgämne. För
utlösning av reaktionen lär ljus från en vanlig blixtlampa vara
tillräcklig, och polymerisationen sker på mycket kort tid.
Processen sägs vara användbar för framställning av
plastföremål utan användning av värme eller tryck och synes
öppna möjligheter till utveckling av en enstegs litografisk
teknik.
Vid de senaste undersökningarna har man som monomer
använt akrylamid, en biprodukt vid nylontillverkning.
Tidigare har man studerat fotopolymerisation av
vinylacetat, metylmetakrylat, styren och vinylpyrrolidon.
Polymerisationen sker vid rumstemperatur och leder till
produkter med molvikter överstigande 107. Den initieras av
fria radikaler som bildas av fotoreducerat färgämne och
syre. Därför måste utom färgämnet ett lämpligt
reduktionsmedel och syre vara närvarande.
Valet av färgämne och reduktionsmedel är mycket
kritiskt. Deras redoxpotentialer måste stå i en viss relation
till varandra, och bara färgämnen med hög
oxidationspotential kan användas. Polymerisationshastigheten växer
med mediets viskositet. Detta antyder att reaktionen
mellan radikaler, genom vilken polymerisationen avbryts,
regleras av en diffusionsprocess.
Ljusenergin utnyttjas mycket effektivt; ett kvantum sägs
medföra reaktion av mer än 106 monomermolekyler. På
grund härav sker polymerisationen mycket snabbt. Vissa
blandningar av monomer och färgämne har t.ex. överförts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
