Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 17 maj 1955 - Ångpannor i amerikanska kraftverk, av Torsten Widell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 maj 1955
44,")
dock med hänsyn till det använda bränslet, främst askans
smältpunkt, inte ha så hög rökgastemperatur i
konvek-tionsöverhettare som skulle fordras, och då måste man
också ha strålningsöverhettare i eldstaden. Genom
kombination av konvektions- och strålningsöverhettare får man
även lättare en god reglering av ångtemperaturerna vid
varierande belastning. Man kan härigenom få nästan
konstanta temperaturer från 30 °/o till full belastning.
Eftersom man vill så nära som möjligt arbeta med de
ångtemperaturer som en anläggning är beräknad för måste
man ha en noggrann reglering av ångtemperaturen.
Ångtemperaturen efter mellanöverhettaren påverkas emellertid
även av högtrycksångans temperatur, vilket man måste ta
hänsyn till vid utformningen av regleringssystemet.
Man har huvudsakligen följande metoder för reglering av
ångtemperaturen: kylning genom vatteninsprutning,
ändring av rökgasflödet med spjäll eller genom återföring av
rökgaser till eldstaden samt ändring av temperaturen på
rökgaserna som lämnar eldstaden genom omställning av
brännarna, "tilting burners", eller användning av
brännare på olika höjd i eldstaden.
Insprutning av vatten används nästan alltid, men ofta
kombineras detta kylningssystem med andra. Med spjäll
kan man fördela rökgasströmmen mellan överhettare och
ekonomiser och därigenom påverka ångtemperaturen.
Genom att återföra avkylda rökgaser till eldstaden sänker
man temperaturen i denna och minskar därigenom
värmeupptagningen genom strålning i eldstaden4. Man får då en
större värmeeffekt i konvektionsöverhettaren, där man
även genom den ökade rökgasströmmen får högre
värmeövergångstal.
För att undvika svårigheter med slaggbildning och för att
möjliggöra en effektiv rengöring, använder man i regel
inte längre sick-sack-ställda tuber utan endast raka
tubrader. Man har även ökat avstånden mellan tuberna.
Tidigare har förekommit 25 mm tubavstånd, men nu har man
sällan under 50 mm. Detta tubavstånd synes man kunna
använda genomgående vid enbart olje- eller gaseldning. Vid
koledning, även cykloneldning, har man där
rökgastemperaturen är över 900—950°C större tubavstånd, ca 150—
170 mm mot tidigare ca 100 mm. Vid oljeeldning har man
de största besvären med beläggningar inom
temperaturområdet 750—875°C.
Med hänsyn till sotningen bör man inte ha för många
tubrader i följd. Vid 10 tubrader synes det gå bra att sota
överhettaren, men vid 20 tubrader har man fått besvär
och varit tvungen ta bort några tubrader i mitten och
sätta in sotningsapparater där.
Ytterdiametern på överhettartuberna, som tidigare i
allmänhet varit 50—54 mm, t.o.m. upp till 70 mm, visar nu
en tendens till minskning till 44 mm och ända ned till
35 mm. Plattöverhettare med tättliggande tuber
förekommer i nyare konstruktioner med 54—35 mm tubdiameter
och 350—600 mm avstånd mellan plattorna.
Luftförvärmare
Alla större ångpannor är utrustade med luftförvärmare,
och av dessa dominerar den regenerativa Ljungström-för-
Fig. 4. Ångpanna med
cykloneldning (Babcock & Wilcox); 376 t/h;
konstruktionstryck 141 bar, tryck
efter överhettare 127,5 bar;
ångtemperatur 543°C, även efter
mellanöverhettaren; matarvattentempera-tur 240°C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
