Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 17 maj 1955 - Ångpannor i amerikanska kraftverk, av Torsten Widell - För ångkraftstationen i Stenungsund - 5000 turister i Harsprånget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24- maj 1955 187
44,")
nar anläggningen genom skorstenen. Den vid
förbränningen av svavelhaltiga bränslen bildade svaveldioxiden
kan man för övrigt inte alls ta upp i de mekaniska och
elektriska avskiljarna. Det är därför av stor betydelse att
skorstenarna görs tillräckligt höga, så att kvarvarande stoft
och de obehagliga och i viss mån skadliga gaserna förs
långt bort från anläggningen innan de når marken,
varigenom deras koncentration kan minskas i erforderlig grad.
De utgående rökgasernas temperatur ligger i moderna
anläggningar mellan 120 och 190°C, ofta mellan 140 och
160°C. Vid dessa relativt låga temperaturer är rökgasernas
egen stigförmåga i luften ej särskilt stor, varför
skorstenarna måste göras höga.
Man har i en del anläggningar försökt kompensera en
relativt liten skorstenhöjd, som t.ex. kan ha varit
betingad av ett flygfält i anläggningens närhet, med mycket
hög utströmningshastighet på rökgaserna åstadkommen
genom en åtstrypning av skorstenstoppen. Detta är dock
ingen säker metod, emedan röken trots den höga
utloppshastigheten kan pressas nedåt vid ogynnsamma
vindförhållanden.
För dimensionering av skorstenar till kraftverk gör man
nu ofta modellförsök i vindtunnel för olika vindhastigheter
och olika vindriktningar7’8’9 (jfr Tekn. T. 1955 s. 433). På
bas av statistik över vindriktning och vindhastighet kan
man med ledning av modellproven sedan bestämma den
erforderliga skorstenshöjden.
I regel bygger man nu ganska höga skorstenar, där så är
möjligt. Exempelvis blir enligt Philip Sporn8 en
anläggning på 1 000 MW med fem aggregat på 200 MW vart och
ett utrustat med tre 163 m höga skorstenar av armerad
betong, och en anläggning på 1 200 MW med sex 200 MW
aggregat får tre skorstenar med höjden 207 m. I det senare
fallet är terrängen mer kullig, varför skorstenarna görs
högre. Samtliga dessa skorstenar dimensioneras för 37 m/s
utloppshastighet på rökgaserna.
Tryckeldning
Enligt Power1 har användningen av tryckeldning ökat
från 37 i 1953 års översikt till 52 i 1954 års. Vid
tryckeldning använder man fläktar endast för luften, och
tryck-förlusterna i pannans olika delar ger då ett övertryck i
eldstaden. I de fall, då man inte använder rökgasfläktar,
får man mindre effektförbrukning till fläktarna, i
storleksordningen 1 MW för en 150 MW anläggning. Om man inte
sätter in rökgasfläktar, spar man dessutom
anläggningskostnad. I regel sätter man dock in rökgasfläktar för
säkerhets skull, så att man kan köra pannan med undertryck,
om den skulle bli otät.
Tryckeldningen synes fungera någorlunda bra vid
oljeeldning, men vid koleldning har man mycket stora besvär
med allt stoft som letar sig ut. I en anläggning hade man
efter tre månaders drift med tryckeldning varit tvungen
att kosta på rengöring för 23 000 $, så där var man inte
så entusiastisk för tryckeldningen då kol användes som
bränsle.
Sotblåsning
För sotblåsning i högtrycksanläggningar används nästan
utan undantag tryckluft, som har flera fördelar framför
ånga. Dels anses kostnaderna bli lägre genom att trycket
på luften är relativt lågt och framförallt temperaturen är
låg, så att ingen isolering behövs. Vidare sparar man
matarvatten och får minskat underhåll på rökgasfläktarna.
Vid sotning med den kalla luftstrålen får man ofta en
så kraftig nedkylning av beläggningarna att de lättare
lossnar.
Trycket på luften till sotningen är vanligen omkring
20—30 bar. För att få en mindre och därför billigare
luftkompressor kan man använda en tryckluftbehållare, som
laddas kontinuerligt och urladdas intermittent vid
blås-ningarna, t.ex. från trycket 35 till 20 bar under en blåsning.
Sotbiåsarna kopplas ofta in automatiskt i tur och ordning.
De sotblåsare som sitter i gaser med hög temperatur är
utdragbara och manövreras antingen med tryckluft eller
av elmotorer. Det finns sådana sotblåsare med över 7 m
längd.
Pannorna är i regel rikligt utrustade med sotblåsare,
både i eldstaden och i konvektionsdelarna. Säkerligen är
en välplanerad sotblåsningsanläggning en nödvändig
förutsättning för kontinuerlig drift med hög verkningsgrad. För
övrigt kanske det kan vara av intresse i detta
sammanhang att nämna, att sotbiåsarna i regel bestämmer det
utrymme som fordras i sidled för ångpannan.
Verkningsgrad
Verkningsgraden hos ångpannorna är i regel högt
uppdriven, och i detta avseende synes inte finnas så stora
möjligheter att komma längre.
Förbränningen är genomgående mycket god, och även
vid kolpulvereldning har man mycket små förluster i
oförbränt. Som genomsnitt kan man räkna med 4—7 °/o
oförbränt i askan, vilket endast motsvarar omkring 0,5 °/o
värmeförlust. Vid återföring av rökgaser till eldstaden kan
halten oförbränt stiga till 13—14 %>, motsvarande upp till
ca 1,5 °/o värmeförlust. För att få denna goda utbränning
använder man ganska finmalet kolpulver, ca 70—90 °/o
mindre än 74 |j,.
Luftöverskottet vid förbränningen hålles ej alltför lågt.
I genomsnitt kanske man har 4,5—5,5 %> syre i rökgaserna
före luftförvärmaren, motsvarande 25—35 °/o luftöverskott.
Dessa siffror motsvarar även de noggrannhetsgränser, inom
vilka automatiken arbetar. Man räknar nämligen här med
± 5 °/o noggrannhet. I cyklonpannorna synes man dock
kunna köra med 10—15 °/o luftöverskott.
Temperaturen på rökgaserna varierar något för olika
anläggningar. Vanliga värden är som nämnts 140—160°C,
men temperaturer ner till 120°C förekommer, och även
högre temperaturer, upp till ca 190°C.
Pannverkningsgraden uppges i allmänhet ligga vid 88 °/o
till något över 89 %>, vilket räknat på bränslets effektiva
värmevärde motsvarar ca 92—93 °/o — ett förnämligt
resultat. Till detta goda resultat bidrar med säkerhet i hög
grad de omfattande sotningsutrustningar som pannorna är
försedda med.
Litteratur
1. Modern plant survey■ Trends in utility plants. Power 98 (1954)
mid—sept. s. 38—43.
2. Largest steam boiler is 15 stories high. Electr. Engng 73 (1954)
h. 11 s. 1027.
3. Sharpe, G C H: The cyclone furnace. BCURA Monthly Bull. 18
(1954) s. 348—372.
4. Kessler, G \V: Modern high-pressure high temperature boilers.
Present trends and eonsiderations in steam-temperature eontrols
—reheat boilers. Mech. Engng 74 (1932) s. 878—884.
5. Barkley, J F, Karlsson, H, Berk, A A, Stark, C F & Burdick,
L R: Corrosion and deposits in regenerative air preheaters. Bur.
Mines Rep. Invest. 4996, US Dep. Interiör, aug. 1953.
6. Fly ash colleetion. Western Precipitation Corporation. Los
Angeles 1953.
7. Ström, G H & Halitsky, J: Wind tunnels help solve stack-gas
pollution problems. Electric Light & Power 32 h. 13 (1954 nov.)
s. 95—99.
8. Sherlock, R H & Lesher, E J: Design of chimneys to control
down-wash of gases. Träns. ASME 77 (1955) h. 1 s. 1—10.
9. Ibing, R: Rauchströmung aus Schloten in ebenen Gelände. Z. VDI
96 (1954) s. 1085—1090.
För ångkraftstationen i Stenungsund, som 1959 skall
vara klar med ett första aggregat, börjar sprängningarna
1 juli 1955 på maskinstationen, som blir helt insprängd i
berget.
5 OOO turister i Harsprånget åkte 1954 hiss 80 m ned i
jorden för att bese kraftstationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
