Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 24 maj 1955 - Andras erfarenheter - Ångkraftanläggningars verkningsgrad, av Wll - Programtransmission för TV, av Björn Nilsson - Oskadliggörande av radioaktivt avfall, av SHl - Lagring av olja i dagbrott, av GAH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
TEKNISK TIDSKRIFT
27,9 MJ/kg (6 680 kcal/kg). Den genomsnittliga
kolförbrukningen hade under dessa 50 år sjunkit från 2,5 till
0,43 kg/kWh, alltså med 83 °/o (E E Parker & J Baird i
Electrical Engineering mars 1955 s. 184—187). Wll
Programtransmission för TV. Metoderna för
televisionens programtransmission i USA varierar bl.a. med den
distans, som skall överbryggas (Tekn. T. 1953 s. 947;
1954 s. 71). Vid korta och permanenta förbindelser inom
en stad (< 15 km) används skärmad kabel med
dubbelledare där videosignalen överförs omodulerad och
förstärks på var femte km. På något längre sträckor (< 50
km) är en-kanals radiolänkförbindelser det vanliga.
Sådana radiolänkar brukar vara av rörlig eller halvstationär
typ och har inte konstruerats med tanke på
reläförbindelser. Typiska användningsområden för dessa radiolänkar
utgör förbindelserna mellan studion eller rörliga
kameraenheter och huvudkontrollrum, någon gång också mellan
huvudkontrollrum och sändare. De för TV användbara
interurbana förbindelserna består för närvarande av ca
45 000 km radiorelälänkar och 25 000 km koaxialkabel.
men vid nyanläggningar dominerar de förra. Tre system
är i bruk, nämligen TD2 för radiolänkar samt L1 och L3
för koaxialkabel (Tekn. T. 1954 s. 71). Den använda
ko-axialkabeln har 75 ohm impedans och en tubdiameter av
3/s". Ll-systemet överför en 2,8 MHz videosignal med
stympat sidband, liggande ovanför bärfrekvensen 311,27
kHz. Förstärkaravståndet är 13 km.
På grund av stegrade kvalitetsanspråk och
färgtelevisionens utveckling befinner sig Ll-systemet sedan 1953
under avveckling och vid årsskiftet 1954—55 hade största
delen av Ll-förbindelserna ersatts med L3. Detta har
en videobandbredd av 4,2 MHz varigenom
färgunderbär-vågen 3,58 MHz kan överföras. Också beträffande
amplitud- och faskarakteristik möter det nya systemet
färgtelevisionens krav. Videosignalen överförs som ett
stympat sidband med huvuddelen ovanför bärfrekvensen 4,139
MHz. Under 3 MHz finns plats för 600 telefonikanaler.
Den totala bandbredden för L3-systemet är ca 8,5 MHz
och förstärkaravståndet hälften mot Ll-systemets. Vissa
delar av terminalutrustningen är, förutom kabeln, lika i
de två utrustningarna.
Radiolänksystemet TD2 utnyttjar bandet 3 700—4 200
MHz som uppdelats i 12 kanaler vardera om 40 MHz. Man
sänder sex kanaler i var riktning och på varje
förstärkar-station skiftas en viss kanals bärfrekvens 40 MHz.
Videosignalen frekvensmoduleras till 70 MHz mellanfrekvens.
På de obemannade relästationerna erhålls mottagarnas
transponeringsfrekvens på ett enkelt sätt genom att
sändarnas bärfrekvens blandas med signalen från en stabil
40 MHz oscillator. De sex kanalerna i en viss riktning har
gemensam sändar- och mottagarantenn. Relätornen, i
fackverk eller betong, placeras på 40—50 km avstånd.
Framtida radiolänksystem väntas arbeta på högre
bärfrekvenser och med vandringsvågrör. Strävan att spara
videobandbredd blir därigenom mindre aktuell. Man har
gjort försök med kodning av videosignaler men detta är
komplicerat och olämpligt bl.a. med tanke på signalernas
relativt höga brusnivå. Björn Nilsson
Oskadliggörande av radioaktivt avfall. Som bekant är
problemet att behandla de radioaktiva
klyvningsprodukterna från atomreaktorer så att de inte kan vålla skador
ett av de viktigare vid atomenergins utnyttjande i större
skala. Hittills har man vanligen lagrat den radioaktiva
lösning, som fås vid utvinning av plutonium och
återvinning av uran, i underjordiska behållare, men man vet inte
hur pass säker denna metod är i längden, dvs. när kärlen
korroderar och vätskan i dem börjar rinna ut i marken.
Avfallet från Hanford, USA:s plutoniumfabrik, körs i
tankvagnar till ett isolerat ökenområde där det hälls ut i
marken. Det förs med grundvattnet slutligen till
Columbia-floden men först efter så lång tid att radioaktiviteten nått
ofarlig nivå. Alla har emellertid inte tillgång till en
lämplig öken, och en mera allmänt användbar lösning av
problemet synes därför högst önskvärd.
Man har nu i USA föreslagit fixering av de långlivade
radioaktiva jonerna i montmorillonitlera som är en relativt
billig, selektiv katjonbytare. Man har nämligen funnit att
en montmorillonit. aktiverad ined syra och därefter mättad
med kalciumjoner har en jonbyteskapacitet på 1,07—1,15
mgekv/g för Sr2+, Cs+ och trevärda lantanoider. Genom
upphettning av lera mättad med dessa joner till 1 000°C
binds de senare så att de inte längre kan lakas ut. Den
sålunda stabiliserade produkten kan användas som källa
för y- eller /S-strålning eller lagras.
Rå montmorillonit faller lätt sönder i 1—10 j.i partiklar.
En bädd av sådant material är ogenomtränglig för vätskor,
och man har därför formsprutat leran till små stavar som
inte faller sönder i vätskor. Härvid blandas 10 g lera med
7.3 g vatten varefter den plastiska massan pressas i en
1,5 mm tjock sträng genom ett munstycke ned i en kolonn
fylld med vatten. Härvid bryts lersträngen sönder i korta
bitar, som har förvånansvärt stor stabilitet. Denna kan,
om så fordras, ökas genom tillsats av 0,5 °/o Krilium eller
ett annat jordförbättringsmedel (Tekn. T. 1952 s. 209, 744;
1953 s. 579). Lerstavarna bildar en porös kolonnfyllning
som tillåter kontinuerlig behandling av lösningar.
Väte-, natrium- och ammoniumjoner i hög koncentration
minskar montmorillonitens förmåga att absorbera de
radioaktiva jonerna. Om avfallslösningen är starkt sur, bör
därför deSs vätejonkoncentration först minskas t.ex.
genom jonbyte, elektrolys eller destillation. Är ingen av dessa
metoder lämplig, kan utspädning med vatten användas.
Absorption av radioaktiva anjoner har inte studerats
tillräckligt. Leran liar troligen någon förmåga att adsorbera
dem och kan därför kanske användas för avlägsnande av
de små mängder radioaktiva anjoner som finns bland
klyvningsprodukterna (W S Ginell, J J Martin & L P Hatch
i Nucleonics dec. 1954 s. 14). SHl
Lagring av olja i dagbrott. Ett övergivet stenbrott i
Wind Gap, Pennsylvania, USA, har ombyggts för att tjäna
som behållare för lagring av brännolja. Oljan lagras
ovanpå vatten liksom i Vattenfallsstyrelsens liknande
anläggningar (Tekn. T. 1949 s. 663) och då olja tas ut hålls nivån
konstant genom att mer vatten tillförs från en behållare
i ett närbeläget stenbrott. Oljeytan skyddas med ett svetsat
pontontak med en sammanlagd yta av 5 400 nr, fig. 1
(enl. Lincoln Electric Co., Cleveland, Ohio). G AH
Fig. 1. Pontontak över oljelager i gammalt stenbrott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
