- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
505

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

24- maj 1955

505

Från objekt till synintryck

Docent Erik Ingelstam, Stockholm

En fotografisk bild överför information om ett
objekt till det mänskliga ögat och till hjärnan
via en kedja av olika procedurer, fig. 1. Viss
information går därvid förlorad, t.ex.
djupdimension och färg vid vanlig fotografering i svart-vitt,
och annan information begränsas t.ex. genom
olika slag av avbildningsfel.

Man önskar, med några undantag, så troget som
möjligt överföra objektets kontraster till bilden,
så soin de är synliga för ögat. Objektets
kontraster uppkommer genom remission,
återutsänd-ning av vissa spektralområden av det belysande
ljuset, och därför är givetvis redan belysningen
väsentlig. I kvantitativa sammanhang fastställer
man ljusets karaktär genom en svart strålares
ekvivalenta temperatur, färgtemperaturen. I vissa
sammanhang är effekterna under avbildningen
spektralberoende, och i sådana fall är det
nödvändigt att betrakta rätt smala spektralband och
man kan då genom särskilda anordningar dämpa
de spektralområden, som har fått ett överskott
av energi. De viktigaste exemplen är färgfilter1,
t.ex. orangefilter för att kompensera den
dämpning av de röda strålarna, som atmosfären ger,
varigenom man har fått ett överskott av blått
(filter "minus blue").

Ibland vill man dock medvetet förändra den
spektrala fördelningen av det direkta synintrycket
för att höja kontrasten. Detta är ofta fallet inom
den grafiska tekniken. Särskilt känd är metoden
att fotografera med infrarödkänslig emulsion.
Då det gäller praktiskt taget samtliga de
processer eller inflytelser som angivits i fig. 1 är
frågorna om överföringen av kontrast intimt
beroende av hur stora ytor, som uppbär de
kon-trastgivande luminanserna. Ofta ställs frågan om
det är möjligt att i bilden särskilja närbelägna
föremål, t.ex. pinnarna i staketet, och i sådant
sammanhang talar man om upplösningsförmåga
som en gräns för synbarheten, nämligen när
kontrasten satts ned så långt att ögat nätt och
jämnt kan skönja den. Ett något bättre uttryck
är upplösningsgräns. Men man intresserar sig
mycket ofta också för kontrasten hos större ytor.

Kt-f unktioner

En modern angivelse av bildkvalitet bygger på
analysen av kontrasttransmissionsfunktioner
(kt-funktioner). I dessa avsätts kontrasten som

77.01 : 612.84

funktion av antalet linjer per millimeter,
linjefrekvensen N. Den senare angivelsen är fullt
påtaglig och ofta använd, när det gäller
upplösningsgränser. I diagram över kt-funktioner
avsätts den av praktiska skäl oftast i logaritmiskt
mått. Begreppet kontrast definieras i litteraturen
på sex eller sju olika sätt, mycket beroende på
olika forskares mål för sina undersökningar. Här
skall användas den definition som först Frieser
och medarbetare2 införde och som i fråga om
optiken framför allt har utvecklats av Selwyn3-4
och Schade5’6’7 oberoende av varandra. Man
förutsätter att variationen i ljusfördelning från
början är sinusformad, vilket antagande har den
realistiska grunden, att en sinusvariations
förändringar under avbildningen alltid ger en
sinuskurva av samma linjefrekvens till resultat, men
förändrad på ett eller två sätt: amplitudnedsatt
och förskjuten utefter linjefrekvensaxeln
(fasför-skjuten), fig. 2. Den övre delen av figuren
representerar intensitetsfördelningen i ett objekt, och
denna ingångskontrast mäts av kvoten a/a0.
Efter att ha gått igenom en kontrastnedsättande
avbildningsdetalj är kontrasten ac/a0, där c är
kontrastnedsättningen. I följande figurer har i
regel ingångskontrasten satts lika med ett.

I en bild som fig. 1 utgör alltså spjälorna i
staketet en variation med en viss linjefrekvens (=
inverterade värdet av avståndet till nästa
likbelägna punkt), och dess kontrast inprickas utefter
[/-axeln, i regel också logaritmiskt. Plankorna i
husväggen har en lägre linjefrekvens och
grässtråna en högre. Deras motsvarande kontrast har
sannolikt ett annat värde. I själva verket är
lumi-nansvariationen sällan sinusformad, men en
enkel Fourieranalys ger omedelbart den ekvivalenta
kontrasten för grundfrekvensen, vilken oftast är
den enda som är betydelsefull. Om ljusa och
mörka partier är lika breda och jämt belysta, är de-

Fig. 1. Den optiska kommunikationskedjan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0525.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free