- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
508

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

508

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 5. Tröskelvärden för ögat enligt Blackwell. Den runda
provfläck, som häller en minsta luminansskillnad (AL)
mot bakgrundens luminans [L) för att med 50 °!o
sannolikhet vara skönjbar, har en vinkeldiameter, som anges vid
kurvorna. Luminans enhet en är 1 nit = 10 000 stilb.

stavar är i god verksamhet. Liknande
undersökningar har gjorts för streckformade testobjekt
(trestrecksgrupper)12 och för sådana testobjekt
vilkas luminans varierar sinusformat4.

Man kan sammanfatta resultaten så, att ögat
kan varsebli kontraster om ca 2 %; skall
iakttagelsen ske med större säkerhet, bör man sätta
3—4 % som gräns.

Emellertid säger detta inte allt om ögats
varse-blivning av ett blickfält, som innehåller
varierande mönster, ögat står i stark växelverkan
med hjärnan, som inte är en konstant och
entydigt verkande receptor utan omedelbart
konfronterar det fysikaliska stimulus med den
mängd av minnesbilder och logiska samband,
som den har upplagrad. Detta komplicerar våra

Fig. 6. En optisk villa, beroende på att ögat sämre
uppfattar luminansskillnader hos ytor, som ligger längre från
varandra. Figurens intensitetsförlopp är trappstegsformat,
men själva höjningarna uppfattas som ljusa ringar.

samband rent matematiskt sett och ger oss
mindre säkra utsagor om den sista länken i
kontrastöverföringen. Men vissa allmänna regler
följer också denna varseblivning. Vi söker bilda oss
vår uppfattning om den synliga världen genom
att identifiera geometrisk form. Konturerna av
geometriska figurer uppfattas av oss som
distinkta, även om fysikaliskt sett dess gränser är
ganska defekta. Man synes överdriva kontrasten i
närheten av en kant just för att kunna
identifiera den, och ögat har en exceptionell förmåga
att uppspåra regelbundna geometrier ur svaga
intensitetsfördelningar. Det är väl känt, att ögats
upplösningsgräns rent normalt sett ligger vid
några bågminuter (jämför fig. 5), men detta
hindrar inte att man kan se raka streck av
betydligt mindre vinkelutsträckning, såsom
hår-markeringar i mikroskop om endast någon
båg-sekund.

Detta har en praktisk betydelse, då man i
bilden har smala eller regelbundna föremål, som
avtecknar sig i god kontrast mot en någorlunda
jämn bakgrund. Telefontrådar och
järnvägsskenor syns på fotografier även om de har betydligt
mindre vinkelutsträckning än som ges av
kt-kur-vors gränspunkter eller av provningsresultat från
streckgrupper.

Däremot reagerar ögat mycket dåligt på
luminansskillnader för detaljer som ligger långt från
varandra eller på kontinuerligt varierande
lumi-nanser: olika delar av näthinnan tycks inte
korrespondera mot varandra så väl, att man kan
få någon verklig jämförelse mellan långt från
varann skilda fält, fig. 6. Man uppfattar denna
figur som en serie ljusa koncentriska ringar, och
intensiteten hos de successiva ringarna ser ut
att vara någorlunda lika, hos centrum dock något
större. I själva verket är fotot åstadkommet så,
att jämnt belysta ytor med något oskarp kontur
har kopierats på varandra. Intensitetsvariationen
är alltså helt trappstegs- eller platåformad, vilket
även en fotometrering visar, ögat undervärderar
sådana luminansskillnader som ligger långt från
varann och uppfattar därför själva kanterna av
platåerna som intensitetsökningar, verkliga
linjer.

Nyare undersökningar över ögats anatomiska
och mekaniska förhållanden13 låter oss bättre
förstå dessa tendenser hos ögat—hjärnan. Då
ögat är inställt för betraktande (gula fläckens
centrum), oscillerar det med en frekvens av
omkring 80 Hz och har samtidigt också en mycket
långsam rörelse. Ögat kommer alltså att "söka"
över en kant, varigenom den har största utsikt
att upptäckas. Under den långsamma rörelsen
kommer ständigt nya tappar med maximal
känslighet att få impulser av ljuset. Efter en viss tid
gör ögat ett "ryck" med i genomsnitt sådan
riktning, att ögat återförs till den centrala delen av
det känsligaste partiet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0528.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free