- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
517

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

24- maj 1955

517

Fig. 23. Intensitetsfördelningen i en avbildad punkt varierar med fokalläget. I ett fokalläge motsvarande zonfelet a — O
ligger största intensiteten i en cirkel med starkt avtagande intensitet mot centrum. I läget a — — 1 är en stor del av
intensiteten koncentrerad i en spets, som ger god upplösnings förmåga. Kontrasten är däremot i detta läge mindre
eftersom spetsen omges av en relativt stor ljusfläck.

höjd vid a = — 0,75. Vid fokalläget a = — 1 har
objektivet sin största upplösningsförmåga men
kontraståtergivningen är försämrad på grund av
den stora ljusfläck som omger spetsen.
I verkligheten kommer ljusfördelningsfigurerna
att få spetsarna avtrubbade och flankerna blir ej
så branta genom inverkan av den oundvikliga
diffraktionen. Vidare blir figuren av samma
orsak omgiven av ett mer eller mindre utpräglat
system av diffraktionsringar.

Litteratur

1. Kurs i optik. Tekn. T. Förlag, Norrköping 1050.

2. Merté, "NV, Richter, R & von Roiir, M: Das Photographische
Objektiv. Julius Springer, Wien 1932.

3. Berek, M: Grundlagen der praktischen Optik. Walter de Gruyter,
Leipzig 1930.

Kontrasttransmissionsmätare
för den optiska avbildningen

Civilingenjör Per Lindberg, Stockholm

77.018 : 771.534.5

Kontrasttransmissionen1 (kt) för el t fotografiskt objektiv
eller ett bildalstrande optiskt system i allmänhet definieras
som förhållandet mellan bildens kontrast och föremålets
kontrast under förutsättning att föremålets ljusfördelning
följer en sinuskurva och kontrasten definieras som
förhållandet mellan sinusamplituden och medelvärdet i
ljusfördelningskurvan. Kontrasttransmissionen minskar i
allmänhet, då linjefrekvensen, dvs. antalet ljusa linjer per
längdenhet ökar. Det sätt på vilket denna minskning sker, är
karakteristiskt för avbildningen i fråga.

Fotoelektrisk kontrasttransmissionsmätare

För en given fokusering av provobjektivet kan
kontrast-Iransmissionen snabbt uppmätas i en nykonstruerad
mätanordning, fig. 1. Ett litet, starkt belyst hål avbildas av
provobjektivet på en roterande sektorskiva med 72
transparenta och lika inånga ogenomskinliga sektorer. Det ljus
som passerar mellan sektorerna registreras av en fotocell.
Fotoströmmen förstärks i en frekvensavstämd förstärkare,
likriktas och matas till en skrivare. Sektorskivans
rotationsaxel sidoförskjuts synkront med skrivarens
pappersmatning. När till en början punktbilden faller på
sektorskivans periferi, blir fotoströmmen en fyrkantvåg, emedan
punktbildens utsträckning då iir betydligt mindre än
sektorernas bredd. Fyrkantvågens grundton svarar här mot
100 »/o kontrasttransmission i objektivet.

Då skivan sidoförskjuts, så att punktbilden faller närmare
centrum, minskar grundtonen i enlighet med objektivets

kontrasttransmission för ifrågavarande linjefrekvenser. På
detta sätt arbetar apparaten med konstant elektrisk
frekvens men kontinuerligt varierande geometrisk
linjefrekvens. På grund av den selektiva förstärkningen av
fotoströmmen får man med detta provmönster av fyrkanttyp
samma resultat, som om transmissionen i sektorskivan
följde en sinuskurva.

I skrivardiagrammet erhålles kontrasttransmissionen i
linjär skala som funktion av linjefrekvensen i reciprok
skala. Sektorskivans axel kan sidoförskjutas i två
vinkelräta riktningar, varigenom kt-kurvor erhålls för såväl
radiella som tangentiella provlinjer. Punktbildens centrering
och fokusering kontrolleras med ett instickbart mikroskop.
Sektorskivan är framställd av kvarts, varför anordningen
är användbar även för infraröd eller ultraviolett strålning,
om en lämplig fotocell sätts in.

Sektorskivan är 23 mm i diameter och framställd genom
fotografisk kopiering på en kvartsplatta belagd med en
högupplösande emulsion. Linjefrekvensen sträcker sig
från 1 linje/mm till ca 50 linjer/mm med acceptabel
fyrkantform. För högre linjefrekvenser införs korrektion
av-erhållna kurvor på grund av sektorernas otillräckliga
skärpa. Skivan är lagrad med ett glidlager och drives av
en synkronmotor med en hastighet av 2,5 r/s, vilket ger
en elektrisk frekvens av 180 Hz.

Sidoförskjutningen av sektorskivan sker med två
mikrometerskruvar, som tillsammans med sina slider bilda ett
koordinatbord, fig. 2. Skruvarna drivs med var sin
synkronmotor, som regleras från manöverlåda. När
sektorskivans periferi passerat punktbilden, avbryts automatiskt
mikrometerskruvens matning med en mikroströmbrytare.
Första förstärkarsteget inryms i mätenhelen, under det att
följande steg är placerade i manöverlådan. På ett
visarinstrument i manöverlådans panel kan kt-värdena avläsas.
Förstärkningen regleras med en dämpsats. Den likriktade
fotoströmmen kan via en omkopplare matas till en skrivare
eller alternativt till visarinstrumentet. Den till 180 Hz
avstämda förstärkningen sker med två dubbel-T-nät. På
grund av frekvensvariationer i nätspänningen kan
selektiviteten inte drivas så högt som är önskvärt.

Fig. 1. Principschema för mätning av
kontrasttransmissionen hos ett fotografiskt objektiv.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0537.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free