Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 31 maj 1955 - Det fotografiska materialets bildalstrande egenskaper, av Erik Fagerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24- maj 1955
521
Fig. 3.
Fördelningskurvor för kornstorleken
i A ett finkornigt och
B ett grovkornigt skikt.
Fig. 5. Upplösnings
förmågans variation med
exponeringen E och
kontrasterna K i
objektivet.
att bilden blir oskarp och kantens läge mindre
väl definierat. Vid avbildning av små detaljer
förorsakar diffussionen stora förändringar av
former och kontraster, vilket bidrar till begränsning
av skiktets UF.
Diffusionens variationer med våglängden och
skiktdjupet förorsakas huvudsakligen av
bidraget från Rayleigh-spridningen. Denna spridning
är stor i finkorniga skikt. I grovkorniga skikt är
däremot diffusionen tämligen oberoende av
våglängden. Den fotografiska verkan av diffusionen
beror även på skiktets färgkänslighet och den
diffusa strålningens räckvidd. Denna är mycket
liten för UV och blått ljus, eftersom skiktet starkt
absorberar denna strålning. Genom infärgning av
skiktet kan man ändra absorptionen4.
Den spridning av ljuset, som förorsakas av
reflexer i underlaget, reflexionsljusgården, kan
vanligen lätt oskadliggöras genom infärgning av
underlaget eller dess baksida med ett lämpligt
färgämne. För material med tunna,
genomskinliga skikt, t.ex. färgfilm, är kraven på ett
effektivt ljusgårdsskikt stora5.
Skärpa, kantskärpa
Med skärpan i en bild menas det intryck av
tydlighet som bilden ger. Skärpan beror
huvudsakligen av diffusionen. Det intryck av skärpa, som
Fig. 4. Ljusets
diffusion och
svärtningens
variation vid
avbildning av
en kant på
skiktet. Upptill
kurvor
angivande ytor med
konstant
belysning.
avbildningen av en kant fig. 4 ger, beror på hur
svärtningen i bilden ändras tvärs över kanten
(jfr kurva A och B). Det är därför ej lämpligt att
använda (dD/dx)max eller (D2 — D1)/(x2 —
som mått på skärpan, eftersom dessa uttryck
gäller endast förhållandena i en resp. två
punkter på kurvan6.
Kantskärpan definierad genom
(D2 — DJ
(dD/dx)2 dx
X%-Xi
tar däremot hänsyn till hela kurvan och ger ett
värde, som stämmer väl överens med den
subjektiva uppfattningen7.
Upplösningsförmåga
Det fotografiska materialets
upplösningsförmåga UF, dvs. dess förmåga att registrera små
detaljer, så att de kan identifieras i bilden,
begränsas av ljusets diffusion i skiktet och av
bildens kornighet. De värden, som fabrikanterna
anger på denna för den registrerade
informationsmängden viktiga egenskap, erhålles
laboratoriemässigt med enkla provmetoder.
UF-vär-den anges i linjer/mm och gäller den minsta
provfigur som säkert kan identifieras. Eftersom
upplösningsgränsen beror av
kontrastminskningen, påverkar även gammavärdet UF. I brist
på internationellt standardiserade metoder för
UF-bestämning används ett flertal metoder,
vilket gör det svårt att jämföra olika UF-värden.
UF varierar med exponeringen (fig. 5) och har
ett maximum i början av svärtningskurvans raka
del, där y är störst. Vid större exponering avtar
UF beroende på att diffusionen ökar. Vid
UF-bestämning anges vanligen det maximivärde, som
erhålles vid högkontrastprov och med den av
fabrikanten rekommenderade framkallningen.
UF ökar raskt med kontrasten K (fig. 5) och går
asymptotiskt mot ett maximivärde, som i
praktiken kan anses vara uppnått vid
kontrastförhållandet 30 : l8 9. Något direkt samband mellan UF
och skärpa finns inte6’7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
