Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 14 juni 1955 - Färskvatten ur haven — realitet eller utopi? av Karl-Axel Melkersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562
TEKNISK TIDSKRIFT
som lämnar havsvattnets ursprungliga bormängd
kvar i färskvattnet eller anrikar vissa av de
sparsamt förekommande jonerna ger ett
hälsovådligt dricksvatten.
Bevattningsvatten
Vanligen bestäms ett bevattningsvattens
kvalitet av borkoncentrationen, förhållandet mellan
natriumhalten och summan av natrium-,
kalcium-, magnesium- och kaliumhalterna samt av
den totala saltkoncentrationen37. US Department
of Agriculture bedömer vatten på följande sätt:
Salthalt
mg/1
Olämpligt................................. 2 100
Tvivelaktigt ............................... 2 100—1 400
Passabelt ................................. 1 400— 500
Bra ...................................... 500— 175
Utmärkt .................................. 175— 0
Huvudorsaken till att så låg total
saltkoncentration erfordras är, att man måste undvika
uppbyggnad av markens saltkoncentration till en
sådan nivå, att växterna skadas genom giftverkan
av vissa joner eller kommer att dö genom
uttorkning på grund av det ökade osmotiska trycket i
markvattnet. Kulturväxter är i allmänhet
mycket känsliga för bor, sockerbetor tål t.ex. inte
mer än 3 mg/1 och för fruktträd är gränsen 1
mg/1. Den ursprungliga borhalten i havsvatten
är 4 mg/1. Om natriumförhållandet överstiger 0,6
blir jorden kladdig, när den är fuktig, och
torkar ihop till klumpar. I havsvattnet är
förhållandet 0,84, så att vid varje process, som minskar
alla joner i samma utsträckning, måste kalcium
tillsättas, innan vattnet kan användas.
Det synes lämpligt att man i
avsaltningsanlägg-ningar minskar havsvattnets saltmängd till
åtminstone 1 000 mg/1 och helst till 350—500 mg/1
medan den finraffinering, som erfordras i
speciella fall, bör utföras av de kollektiva
förbrukarna själva, t.ex. städer, gårdar och industrier.
Hur mycket vatten behövs?
Vattenbehovet för Västerlandets verkligt stora
förbrukare är enormt, och detsamma gäller vid
bevattning av öknar i jätteskala.
Färskvattensförbrukningen i New York City var 3 700 Ml/
dygn 1950, och man räknar med att ytterligare
2 400 Ml/dygn kommer att konsumeras 1965. Los
Angeles—San Diego-området kommer inom kort
att behöva 3 785 Ml/dygn10.
I halvöknar av den typ, som finns i sydvästra
USA måste minst 1,7 m/år vatten tillföras, för
att ett framgångsrikt jordbruk skall kunna
utvecklas7. De oundvikliga vattenförlusterna vid
distributionen och genom dränering är då
medräknade. Den vattenmängd, som snart behövs i
Los Angeles—San Diego-distriktet, skulle inte
räcka till att bevattna mer än ca 825 km2, dvs.
en kvadratisk yta med mindre än 29 km kant, en
försvinnande liten areal i jämförelse med de
enorma ökenområden, som består av potentiellt
bördig jord.
Framställning av 3 785 Ml färskvatten ur
havsvatten fordrar emellertid mycket stora
anläggningar, och dessas energibehov blir enormt. Den
termodynamiskt erforderliga minsta
separeringsenergin fordrar en effekt av mer än 108 MW
bara för minskning av havsvattnets
saltkoncentration till 1 000 mg/1. Man får vara mycket
nöjd om man i en framtid kan uppnå ett
praktiskt kraftbehov som är 5—6 gånger så stort som
det termodynamiska minimivärdet. Avsaltar man
vattnet för Los Angeles—San Diego i en enda
fabrik, skulle den fordra en effekt som 5—6
kraftverk av Storfinnforsens storlek kan
leverera. Dess färdigprodukt, färskvattnet, skulle
behöva en avloppstub så stor, att ett litet
tvåvåningshus kunde placeras i den.
För bevattningsändamål skulle dock i många
fall avsevärt mindre kvantiteter vatten bli av stor
betydelse. En avsevärd utveckling av ett intensivt
och mycket vinstgivande "jordbruk" kunde äga
rum i vissa trakter i t.ex. Kalifornien och
Arizona, om 15—300 Ml/dygn färskvatten vore
tillgängligt. Detsamma gäller även för andra platser
i världen, och i länder som Arabien, Palestina,
Indien och flera delar av Afrika skulle en
beaktansvärd allmän utveckling kunna ske om 15—
1 000 m3/dygn vatten vore tillgängligt till billigt
pris.
Vad kan betalas för färskvattnet?
Det högsta tänkbara försäljningspriset på
färskvatten varierar mycket med lokalen och
användningsändamålet. Jordbrukarna i sydvästra USA
betalar för närvarande 0,13 ct/m3 för
bevattningsvattnet. Det högsta pris, som de kan betala
för vatten levererat vid gårdarna, är 1,6 ct/m3,
om vanliga jordbruksväxter odlas, och 3,2 ct/m3,
om produktionen kan inriktas på frukt- och
köksväxtodlingar, som i vissa delar av
Kalifornien1-2.
Man anser att den övre prisgränsen för vatten
levererat hos förbrukarna i stora städer som Los
Angeles är 10,5 ct/m3 2. I andra delar av världen,
där en färskvattensproduktion är aktuell, måste
man räkna med betydligt lägre försäljningspriser
på vatten använt inom jordbruk och i stora
städer.
För industriändamål, t.ex. vid
färskvattenförsörjningen på oljeön Curacao och oljestäderna
vid arabiska kusten, kan man tolerera betydligt
högre priser, ty i dessa fall måste vatten till varje
pris framställas, för att man skall kunna
exploatera rika och värdefulla naturtillgångar.
Hur långt har man nått?
Beräknar man kostnaderna för framställning av
färskvatten ur havsvatten i USA ur senaste expe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
