Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- H. 24. 14 juni 1955
- Färskvatten ur haven — realitet eller utopi? av Karl-Axel Melkersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564
TEKNISK TIDSKRIFT
eningarna vid 1 000 Ml/dygn
färskvattenproduktion utgör en betydande del av USA:s
nuvarande konsumtion. Storleken av det framtida
behovet av de olika salterna är mycket osäkert.
Detta gäller i synnerhet för magnesium. På
grund av marknadsmättnad skulle dock
troligen inte alla biprodukterna kunna försäljas
även om man byggde endast ett fåtal fabriker
av denna storleksordning under de närmaste två
årtiondena.
Med hänsyn till de många komplikationer som
en samtidig salt- och färskvattenframställning
medför tekniskt och den relativt ringa verkliga
vinst, som man kan förvänta även vid relativt
"små" anläggningar, bör man därför bortse från
hjälp med finansieringen genom saltutvinning.
En betydelsefull faktor som sällan poängteras i
samband med färskvattensproblemet är
distributionskostnaderna. Dessa är emellertid relativt
höga6 och de kommer att utgöra en märkbar del
av konsumentpriserna, om
färskvattensförbrukaren ej befinner sig relativt nära
dimineralise-ringsfab riken.
*
Kan ytterligare framsteg väntas?
Den absoluta minimienergin för framställning
av 1 m3 rent vatten ur en 3,5 % koksaltlösning
är 0,74 kWh, om lösningens volym är så stor att
dess koncentration kan anses oförändrad. Vid
praktiska processer stiger emellertid den
kvarvarande saltlösningens koncentration, så att
minimienergin för separeringen ökar. Om man
avlägsnar vatten från en stor volym 7 %
natrium-kloridlösning, är t.ex. minimienergin 1,03 kWh/
m3. Därför blir denna mellan 0,74 och 1,03
kWh/m3 för praktiskt genomförbara processer,
vid vilka saltlösningens slutkoncentration är
7 %. Dessutom uppstår vid alla användbara
processer irreversibla förlopp. Tar man hänsyn
härtill, blir den optimala praktiska minimienergin
för avskiljning av rent vatten från havsvatten
ca 3,2 kWh/m3 färskvatten.
Med energipriser av y2—1 et/kWh skulle då
de minsta praktiska energikostnaderna bli 1,6
—3,2 ct/m3. Bara energikostnaden ligger
alltså vid övre gränsen för vad en jordbrukare
kan betala för bevattningsvatten. Det kan kanske
tyckas att man gjorde klokt i att genast ge upp
tanken på framställning av bevattningsvatten ur
havet. Det finns emellertid många kostnadsfria
energikällor, såsom solenergi, värme i jordens
innandömen9, vindkraft, temperaturdifferenser
i havet etc. för vilkas nyttiggörande nya
principer kanske kan upptäckas.
Sammanfattningsvis kan sägas, att man nått så
långt att vatten för städer och industrier, om
de ligger i relativ närhet av havet, redan nu
bör kunna framställas ur havsvatten till
acceptabla priser, och att förbättringar av
processerna i en nära framtid bör leda till priser, som
även understiger de högsta priser, som dessa
förbrukare kan betala. Bevattning av öknar med
havsvatten synes däremot vara en mycket
avlägsen möjlighet.
Färskvattensframställning ur havsvatten
Membranprocesser
Det är främst två olika typer av
membranprocesser, som provats för utvinning av vatten ur
saltlösningar, nämligen omvänd osmos och
elek-trodialys. Den förstnämnda processen befinner
sig ännu på laboratoriestadiet, medan den andra
redan utnyttjas i halvstor skala.
Vid den omvända osmosprocessen2 anbringar
man ett yttre tryck på saltlösningen, större än
lösningens osmotiska tryck, och pressar ut
vatten genom en membran, som spärrar
transporten av joner, men låter vatten passera. För att
utvinna en rimlig kvantitet färskvatten ur
havsvatten måste man använda tryck på minst 50—
75 at. Detta och korrosionssvårigheterna har ställt
stora krav på apparatkonstruktionerna. Det
svåraste problemet har varit att finna ett lämpligt
poröst underlag, som uppbär membranerna, så
att apparaten tål det höga trycket. I
laboratorieskala har oglaserat porslin och Monel-trådsnät
med 0,15 mm maskvidd, som i sin tur vilar på
en tjock metallplatta, visat sig fungera
tillfredsställande vid tryck på ca 50 at.
Polyvinylalkohol-,
polytetraallylammonium-hydroxid- och polytetraallylbromidfolier har
givit en påtaglig minskning av saltinnehållet, men
folier av estertyp, såsom polyvinylacetat och
olika former av cellulosaacetat, är betydligt
bättre. Med kommersiellt tillgängliga
cellulosa-acetatfolier har man vid ca 45 at ur vatten,
hållande 4 000 mg/1 salt, kontinuerligt avlägsnat 90
—95 % av salterna under en tidrymd av 25—35
dygn med en produktion på 0,5—1 ml/dygn
färskvatten per cm2 folieyta innan den
saltspärrande effekten gick ner. Mjukningsmedlet synes
vara av avgörande betydelse för
saltseparerings-effektens varaktighet2.
Man måste dock upptäcka membraner med
betydligt större vattengenomsläpplighet och
salt-spärrningslivslängd, innan processen kan bli
tekniskt och ekonomiskt användbar i större skala.
Principerna för vattenrening genom
elektrodia-lys i en multipelcell, vars olika rum är
avgränsade från varandra av omväxlande anjon- och
kat-jonpermeabla membraner har flera gånger
tidigare beskrivits1-4’6’8-14-16’20-21-38. Däremot är
mindre känt om processens verkliga
användningsmöjligheter. Man har i USA kört en 375 1/h
enhet och i denna undersökt demineraliseringen
av olika vatten till olika slutkoncentrationer vid
åtskilliga vätskehastigheter och strömtätheter2.
Enligt dessa undersökningar (tabell 3) är
energibehovet per m3 färskvatten proportionellt mot
produktionshastigheten vid given apparatstorlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:39:56 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1955/0584.html
