Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 14 juni 1955 - Färskvatten ur haven — realitet eller utopi? av Karl-Axel Melkersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 juni 1955
567
blir färskvattensmängden ungefär dubbelt så stor
som vid maximieffekten.
Vid University of California har Howe m.fl.
föreslagit och beräknat en anläggning för ca
19 000 m3/dygn12. Konstruktionen är mycket
kompakt och dimensionerna enorma. Den
ringformiga avdunstaren, som är placerad kring den
kanal i vilken turbinen är monterad och som tar
emot 3 500 m3 ytvatten från åtta 1,9 m vida
tuber, har en ytterdiameter av 45 m och en största
höjd av 4,5 m. Turbinhjulets diameter är 14 m
(vid Abidjan-projektet "endast" 8 m)5. Om man
gör ringen smalare och högre, kan
konstruktionskostnaderna nedbringas, men kraftbehovet för
att pumpa ut saltlösningen ökar avsevärt.
Turbinens axel är vertikal, och elgeneratorn är
placerad ovanför turbinen, medan kondensorn
befinner sig omedelbart under den.
Fransmännen påstår sig ha löst de tekniska
problem, som är förknippade med en dylik
anläggning, möjligen med undantag för
avdunsta-rens konstruktion. För att nedbringa dennas
dimensioner måste man göra den inkommande,
varma saltlösningens fria yta så stor som möjligt.
I Frankrike har man experimenterat med
för-delarmunstycken, medan man i USA söker
utveckla en dropptrågsfördelare, som består av
bredvid varandra placerade rör över vilka det
varma saltvattnet strömmar och rinner ner i
droppar eller tunna vätskeskikt mellan rören.
Problemet att bygga och installera den långa
undervattenstuben för kylvattnet anses vara löst.
Tuber, som specialkonstruerats för att motstå
påfrestningarna i havet, har under flera år varit
utlagda utanför Brest i Frankrike, utan att ta
skada. Tuberna är 2,4 m i diameter och består av
50 m längder, som är förbundna med 2,6 ni långa,
böjliga mellanstycken. Femtiometerslängderna
är av stålplattor, lödda vid en metall stomme, och
mellanstyckena är av armerat gummi5.
Processer med konventionella bränslen
Av processer med konventionella bränslen är
två välkända, nämligen indunstning med
multi-peleffekt eller värmepump. En tredje mindre
känd metod, som ännu befinner sig på
försökstadiet är destillation vid för rent vatten
överkritiska förhållanden.
Av de två förstnämnda processerna har
multi-peleffektsindunstarna hitintills visat sig
lämpligast för framställning av stora kvantiteter
färskvatten. En 7,2 Ml/dygn anläggning har sedan
många år varit i bruk på Curacao, och nyligen
startade man i Kuwait sex treeffektsindunstare
för ca 18 Ml/dygn1, vilka tillsammans kostat
28 M$.
Värmepumpsindunstare har ännu inte byggts
i större enheter än 350—400 m3/dygn.
Underhållskostnaderna har under de sista fem åren
kunnat nedbringas avsevärt för mindre anlägg-
ningar genom en metod, som minskar
saltavlag-ringen på värmeytorna till ca 10 % av den vid
konventionella värmepumpsindunstare för
havsvatten17-18. Den på kalciumkarbonat och
magne-siumhydroxid övermättade saltlösningen tvingas
att cirkulera genom en bädd av kalkstensbitar,
där de fasta ämnena faller ut i stället för på
värmeytorna. Cirkulationshastigheten är 6—10
gånger så stor som havsvattentillförseln.
Två helt nya metoder," som båda ökar
värmeöverföringstalen och nedsätter
saltavlagringshas-tigheten på värmeöverföringsytorna, kommer
troligen att i en nära framtid möjliggöra
byggande av anläggningar med större
produktionskapacitet och att samtidigt nedbringa
produktionskostnaderna till 25 % av kostnaderna vid
traditionell värmepumpsindunstning.
Vid den ena av dem, Hickman-metoden2, rörs
saltlösningen, som omspolar
värmeöverföringsytorna, om mycket kraftigt genom en mekanisk
anordning. En amerikansk försöksapparatur har
vid indunstning av havsvatten givit ett
värmeöverföringstal på ca 17 000 kcal/h m2 °C, som
i stort sett var oförändrat efter 300 h drift, dvs.
ingen saltavlagring uppstod.
Den andra metoden2 arbetar med
tvångscirkulation av saltlösningen i
värmeöverföringstuberna, vilkas ångsidor preparerats, så att
droppkon-densation äger rum. Saltlösningen blir endast
överhettad i tuberna och avdunstningen äger rum
först sedan den överhettade lösningen nått en
expansionskanimare. Metoden ger
värmeöverföringstal på nära 10 000 kcal/in2h°C och inga
saltavlagringar har iakttagits vid långtidsförsök.
Värmeekonomin har härigenom förbättrats så att
endast 7,5 kcal/kg destillat behövs mot 14 kcal/
kg i konventionella indunstare för havsvatten2.
Den tredje metoden grundar sig på att en
saltlösnings kritiska punkt ligger betydligt högre än
lösningsmedlets. Vid temperaturer och tryck
överstigande lösningsmedlets kritiska och tryck
understigande saltlösningens "kritiska" skiljs
vätskan vid mycket lågt "ångbildningsvärme" i
en relativt tät "ångfas" och en "vätskefas" som
innehåller största delen av saltet.
"Ångbildningsvärmet" går mot noll när trycket närmar sig
saltlösningens "kritiska" tryck, men samtidigt
blir skillnaderna i saltkoncentration i de båda
faserna allt mindre. Skillnaden mellan
saltkoncentrationen i de båda faserna blir allt större och
"kritiska" trycket allt högre ju högre
temperaturen är2-39.
Systemet har ingen definierad kokpunkt utan
"lösningen" utvidgar sig kontinuerligt och
absorberar värme inom hela temperaturintervallet,
även om volymutvidgningen och
värmeabsorp-tionen är betydligt större strax under och ett
hundratal grader över lösningsmedlets kritiska
temperatur än utanför detta område. Man kan
därför genom att arbeta över vattnets kritiska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
