Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 14 juni 1955 - Polhemsbelöningarna 1955, av Nils Ahrbom, Bo Lundberg och Torbern Laurent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 juni 1955
569
Polliemsbelöningarna 1955
Polhemsmedaljer och belöningar ur Polhemsfonden
utdelas som regel vart femte år för förtjänstfulla
originalavhandlingar i tekniska ämnen författade av svenska
medborgare. Årets tävlingsskrifter skulle vara publicerade
under tiden 1 september 1949 till 1 september 1954 och
innehålla en ny idé, t.ex. en ny teori rörande en teknisk
företeelse, ny användning av en förut känd teori, uppställande
och lösning av ett nytt tekniskt problem, lösning av ett
känt problem som förut ej alls eller på ett
otillfredsställande sätt blivit löst eller dylikt. Avhandlingen skall anses
bidra till teknikens utveckling.
Två särskilda granskningsmän har utsetts för var och en
av de inkomna skrifterna. Samtliga granskningsmän har
beretts tillfälle att jämföra sina bedömningar varefter
STF:s styrelse i närvaro av granskningsmännen fattat sitt
beslut.
STF:s styrelse beslöt utdela Polhemsmedaljer jämte
penningbelöningar till arkitekt Gunnar Pleijel och fil. lic.
Georg Drougge samt penningbelöningar till tekn. dr
Christian Jacobæus och tekn. dr Yngve Rapp.
För 22 år sedan trycktes Gunnar Pleijels första uppsats
om dagsljusbelysning. Sedan dess har han publicerat ett
60-tal skrifter inom detta stora ämnesområde, av vilka
hans nu belönade doktorsavhandling "The computation
of natural radiation in architecture and town planning"
är den sista och betydelsefullaste. Pleijel står som
dagsljusforskare tämligen ensam i vårt land och de bidrag, han
givit till kännedom om dessa för samhällsplaneringen och
byggnadskonsten betydelsefulla frågor är väsentliga.
Avhandlingen bygger på ett stort meteorologiskt material.
Vid bearbetningen av detta skiljer han på strålningen från
solen och från himlen samt strålningens effekt som värme,
ljus och solbränna. Olika funktionssamband klarläggs, och
stort utrymme ägnas molnighetens inverkan.
Han har utarbetat tabeller och nomogram för beräkning
av strålningen på horisontalplan med fri horisont och
konstruerat soldiagram med vars hjälp man kan avläsa
solstrålningens varaktighet, om de sammanställs med
skärmdiagram, som med samma projektionsmetod visar
hur byggnader och andra föremål i mätpunktens
omgivning avskärmar delar av himlen. Han har vidare
konstruerat "globoskopet", som genom en fotografisk metod
i vissa fall kan komplettera eller ersätta
skärmdiagrammen. Med hjälp av omgraderade soldiagram kan man
direkt avläsa strålningskvantiteten för värme och ljus på
t.ex. en byggnads fasad.
Arbetet innebär en systematisering av ett mycket stort
och heterogent material, som genom delvis helt nya
betraktelsesätt gjorts användbart för projektören. Samtliga
beräkningar kan utföras med hjälp av en geometrisk
presentation av mätpunktens
omgivningar—skärmdiagrammet, på ett sådant sätt att man kan bedöma hur
ändringar av den omgivande bebyggelsen kan komma att påverka
strålningsförhållandena. Med kännedom om vissa
meteorologiska förhållanden är metoden universellt användbar.
Den har betydelse inte bara för solstrålning och
dagsljus-belysningsförhållanden utan även för byggnaders
värmebehov.
Polhemsutmärkelsen till Pleijel är en uppskattning av en
outtröttlig forskares framgångsrika arbete inom ett för
byggnadskonsten betydelsefullt område. Den innebär
också att hans från Predikaren hämtade motto till
avhandlingen,
En vindspejare får aldrig så,
och en molnspanare får aldrig skörda
tycks komma på skam.
Georg Drougge belönas med Polhemsmedaljen för sin
skrift "A method for the continous variation of the mach
number in a supersonic wind tunnel and some
experimen-tal results obtained at löw supersonic speeds", vilken
publicerades 1949 i form av ett meddelande från Flygtekniska
Försöksanstalten.
För åstadkommande av överljudhastighet, dvs. machtal
större än 1,0, i en vindtunnel används överljudmunstycken,
vid vilka machtalet bestäms av förhållandet mellan
tvärsnittsarean i försökssträcfcan och tvärsnittsarean i
munstyckets framför försökssträckan befintliga minsta
sektion. För att man skall få en likformig hastighetsfördelning
i försökssträckan, måste munstycket för varje machtal lia
en viss, bestämd form.
Redan mycket obetydliga avvikelser från den på
teoretiska grunder givna formen medför en oacceptabelt dålig
hastighetsfördelning. Härav följer, att man i princip måste
ha ett särskilt munstycke för varje särskilt machtal, och
den vanliga metoden att variera machtalet i en
super-sonisk vindtunnel är också att använda ett antal fasta
munstycksblock. En annan metod är att använda ett
munstycke med böjliga väggar.
Den av Drougge utvecklade metoden skiljer sig radikalt
från de nämnda konventionella. Den grundar sig på det
från överljudteorin välkända förhållandet, att en
likformig och parallell överljudströmning som passerar ett hörn,
undergår en sådan ändring, att strömningen förblir
likformig och parallell men har en annan hastighet samt en
riktning, som är parallell med hörnets läsida. Vid ett
konkavt hörn sker riktningsändringen längs en rät linje,
nämligen längs den stötvåg, som alstras av hörnet.
Machtalet efter stötvågen M2, som är lägre än det ursprungliga
Fig. 1. Polhemspristagarna 1955; fr.v.t.h. arkitekt Gunnar Pleijel, fil. lie. Georg Drougge, tekn. dr Christian Jacobæus
och tekn. dr Yngve Rapp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
