Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 14 juni 1955 - Hänt inom tekniken - Nya tidskrifter - Debatt: »Kemi för gymnasiet», av Bertil Englund och SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 juni 1955
579
vecklingen under det gångna kvartalet. Då ett behov av
snabbare information gjort sig gällande och behovet av
kvartalsvis publicerade ekonomiska återblickar minskats,
bl.a. genom att banken numera i samband med sin
styrelseberättelse årligen ger ut en omfattande ekonomisk
översikt, har det ansetts motiverat att publicera "Index"
månadsvis i en form som möjliggör en snabbare
utgivning. Innehållet består av kortare artiklar om aktuella
ekonomiska frågor vid sidan av en koncentrerad
konjunkturöversikt, vissa statistiska uppgifter m.m.
"Figures" är den engelskspråkiga upplagan av AB Addos
förnämliga kundtidskrift. Utom den engelska utgåvan
publiceras "Die Ziffer" på tyska, "Chiffres" på franska,
"La Cifra" på spanska och "A Cifra" på portugisiska.
Tidskriften lär vara den enda firmapublikationen i Sverige
som utges på fem språk; att den är en av de elegantaste
och för sitt ändamål bäst redigerade är säkert. Utgivare är
Nils O Mellin.
"Axplock" är en kundtidskrift, utgiven av AB Cascos
lantbruksavdelning. Lantbrukskemiska frågor, särskilt
bekämpning av växtsjukdomar och skadeinsekter, skall
behandlas i tidskriften, som även skall framlägga
betnings-nytt från hela världen, försöksresultat och praktiska rön.
Utgivare är disponent Lennart Hattenbach.
"Semester-Journalen" är SJ:s nya, till resor förledande
kundtidskrift. Utgivare är Tage Berger och redaktör är
Sven-Erik Brunnsjö.
Debatt
"Kemi för gymnasiet"
I Tekn. T. 1955 s. 350 anmäler SHl (S Hähnel)
sakkunnigt och utförligt min lärobok i kemi för gymnasiet.
Teknikern och pedagogen ser emellertid såväl de materiella
tingen som "das Ding an sich" ur helt olika synvinklar.
Jag tror, att det därför inte är utan intresse för läsarna
av Teknisk Tidskrift, att några av de frågor, som berörs
i recensionen, belyses litet närmare.
Visst har SHl rätt i att boken har felaktiga och
föråldrade uppgifter om kemins tekniska tillämpningar. Materialet
till det lilla, som finns av teknologi i boken, erhöll jag.
då boken planerades och författades, mest från svenska
industrier. Inte långt efter det att boken kommit ut, fick
jag från ett av dessa företag ett påpekande, att metoderna
redan förändrats och att produktionen var en annan.
En sommar besökte jag på en studieresa en stor kemisk
industri, där en viss modern fabrikationsmetod användes.
Vid ett besök några år senare såg jag endast de rostiga
resterna av den apparatur, som då fått sin givna plats i
flera läroböcker!
Man får nog i detta sammanhang tänka på att en bok
för ett gymnasium är i bruk en följd av år". Två år av
förarbeten och fyra gymnasieår medför, att de uppgifter,
som en student har i sin skolbok, blir minst sex år gamla.
Ett par rader ur förordet kanske kan få vara en
brasklapp: "Det är f.ö. oftast mycket lätt för läraren att
komplettera en lärobok med upplysningar om dagsaktuella
tekniska och vetenskapliga frågor, om eleverna ha den
grundläggande kursen väl inhämtad." För närvarande har jag
förhoppningar att genom samarbete med Industrins
Upplysningstjänst och med Kemistsamfundet få korta
meddelanden om nytt i den kemisk-tekniska världen utsända
till läroverken.
Anmälaren finner, att den beskrivning, som ges i bokens
början av atomernas byggnad, är ofullständig. Vad kan en
15-åring tillgodogöra sig av atomteori?? För
kemiundervisningen, som enligt våra metodiska anvisningar skall vila
på experimentell grund, är den enkla uppfattningen om
atomerna som kemins byggstenar tillräcklig. Atomläran
skall ju få experimentell behandling i fysikkursen i de
två högsta ringarna — och kemisten kan kanske hinna
tillämpa kunskaperna för några kärnreaktioner sedan.
I lärarkretsar förekommer alltjämt diskussioner (eller
dispyter) om nyttan eller skadan av Brönsteds
syra-basteori i skolan (t.ex. Elementa 1950 s. 33 och Pedagogisk
Debatt 1954 s. 120; 1955 s. 29). Själv har jag i åratal använt
Brönsteds begrepp redan från klass 4, och att detta gått
bra har jag ansett bero på att jag inte fört in hela den
rätt besvärliga terminologi och formelskrivning som
faktiskt många tror vara kvintessensen av "teorin". Många
lärare, som följt läroböcker, där begreppet
korresponderande syror och baser presenteras tidigt, har gjort mycket
bittra erfarenheter om hur somt faller på hälleberget av
sådden; "klorjonen är ju en bas, alltså neutraliserar vi
den här sura lösningen med koksalt". Det är sådant, som
gjort, att jag inte, som anmälaren hade önskat,
"framhåller, att en syra blir en bas, när den avger en vätejon".
I det "nya gymnasiet", som nu växer fram, får kemin en
annan ställning än hittills, i det att kemi blir ett
obligatoriskt ämne på realgymnasiet ("epa-realarna" utan fysik
och kemi försvinner nästa läsår). Så länge vi haft
differentiering de två sista åren, har jag ansett det vara klokt att
i läroboken spara det mesta av de teoretiska synpunkterna
till de senare årskurserna. Om vi hade mera tid (och
ännu bättre elever) i läroverken, skulle jag gärna ge
gymnasisterna den fördjupade uppfattning av syra-basbegreppet,
som man nu fått genom de vackra undersökningarna av
smältors egenskaper (Flood och Förland vid Norges
Tekniske Högskole) och som de brönstedska begreppen inte
täcker.
För påpekandena om fel i den tekniska nomenklaturen
är jag givetvis synnerligen tacksam; dock en detalj från
det språkliga området: Ordet "lösmedel" (infört av
professor Sillén) är inte en förkortning av lösningsmedel utan
en analogi till ord som tvättmedel, sprängämne,
sköljvat-ten, raktvål, byggsten o.d. Språklig expertis i Uppsala
gillar ordet högt och rent.
Att anmälaren anser min bok lättläst, måste bero på att
han inte betraktat den i dess egenskap av lärobok. Min
egen erfarenhet vid undervisning och handledning av
lärarkandidater, säger att den är rätt hårdläst. Flera kolleger
instämmer. Statens läroboksnämnd kännetecknar boken
som "en studiebok, som tvingar till reflexion och logisk
tankeverksamhet". Och naturligtvis fordras en lärares
ledning vid studiet. Inte vid aftonlampans milda sken utan i
experimentens kalla belysning kan boken ge den avsedda
behållningen. Bertil Englund
Det är klart att det inte är lätt att i en lärobok ge en fullt
aktuell detaljbeskrivning av områden inom tekniken, vilka
är under snabb utveckling, men jag tycker att Englund
överdriver svårigheterna betydligt. En lärobok för
gymnasiet skall inte innehålla detaljerade beskrivningar av
tekniska förfaranden och många kemiska industrier använder
metoder som numera inte ändras i princip. Nästan
uteslutande sådana beskrivs i Englunds bok, och i alla
händelser har jag inte i de exempel jag nämnt tagit med några
andra.
Martin- och sulfitcellulosaprocesserna har väl inte
ändrats i princip under de senaste fem åren, dvs. under den
tid som kan ha förflutit sedan läroboken planerades och
skrevs, och katalytisk krackning fick stor betydelse under
andra världskriget, dvs. för mer än tio år sedan.
Eftersom jag saknar pedagogisk erfarenhet kan jag
knappast bedöma hur en teori bäst bör presenteras i gymnasiet,
men jag har svårt att inse hur den kan bli lättare
begriplig om den läggs fram i stympat skick. Det är givet att en
gymnasist inte kan tillägna sig t.ex. en fullständig grund
för atomfysiken, men jag anser att så mycket om
atomernas byggnad bör tas med att framställningen hänger ihop
logiskt. Så tycker jag inte är fallet med Englunds
inledande beskrivning, eftersom isotopbegreppet inte införs här.
Englund och jag menar tydligen inte detsamma med
"lättläst". Jag tycker att bokens lättlästhet är dess kanske
största förtjänst och menar då att den är skriven på ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
