Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 2 augusti 1955 - Färgtelevision i praktiken, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 augusti 1955
621
Färgtelevision i praktiken
Tekn. lic. Björn Nilsson, Stockholm
621.397.3
Färgtelevisionen i IJSA står nu inför likartade
ekonomiska problem som den monokromatiska vid dess start
för åtta år sedan. Utan attraktiva program säljs inga
mottagare och utan mottagare vill ingen satsa pengar på goda
program. Dagens situation skiljer sig dock bl.a. däri att
varje färgprogram också når den stora ordinarie
TV-publiken, ehuru monokromatiskt. Den svart-vita
televisionen var ju på sin tid en helt ny service, som krävde
speciella mottagare. Men så småningom måste man tänka
sig att de väsentligt ökade produktionskostnaderna i
färg (25—50 %>) skall ge direkt utbyte för annonsörerna.
Den för närvarande relativt blygsamma
programverksamhet i färg, som pågår, är närmast en sondering av
annon-sörernas intresse. Just i reklamsammanhang, t.ex.
varu-demonstrationer, visar sig färgtelevisionens överlägsenhet
tydligast. Men därför är det inte alls säkert att den
kommer att utvecklas snabbare än svart-vit TV. Motsatsen kan
snarare antas eftersom färg-TV kommer som konkurrent
till en nära liknande service. Dessutom ger färginnehållet
ytterligare möjligheter till kritik av programmen, vilka
måste drivas till en högre grad av fulländning för att
tillfredsställa åskådarna. Man kommer säkert att finna flera
programtyper, t.ex. reportage, där de ökade kostnaderna
för färgproduktionen inte är motiverade av
informationsökningen. Det torde vara i det närmaste omöjligt att utan
erfarenhet av monokromatisk produktion direkt kunna
göra acceptabla färgprogram. Vidare måste det alltid vara
ett publikintresse att ha både svart-vit- och färg-TV
eftersom mottagarna kommer att ligga i olika prisklasser.
Amerikanska fackmän avråder bestämt från att söka införa
färg-TV direkt utan att man först har en service i
svartvitt.
Under hösten 1954 var det framförallt de två största
TV-näten, NBC och CBS, som sände färg-TV-program,
vardera endast ca 5 h/vecka. NBC:s tekniska resurser uppges
dock möjliggöra 12—15 h/vecka färgprogram. Förutom
filmer ger man en serie direktprogram av utstyrselrevytyp
med en produktionskostnad av hundratusentals dollar per
timme. Programmen sänds omväxlande från väst- och öst-
Fig. 1. [-Färgvideosignalens frekvens-spektrum.-]
{+Färgvideo-
signalens
frekvens-
spektrum.+}
5200 Å
Fig. 2. Färgdiagram med I- och Q-vektorer inlagda.
kusten. Totalt finns ett tiotal inredda studior, ett par
mobila kameraenheter samt högst 10 000 mottagare. Mot slutet
av 1954 väntades denna produktion öka.
Färgtelevisionssystem
I största korthet kan det amerikanska
färgtelevisionssystemet (enligt FCC) beskrivas på följande sätt. En färg
bestäms av tre variabler: ljushet eller luminans, färgton
och mättnad. Från färgtelevisionskameran skaffar man
sig tre videosignaler representerande rött, blått och grönt
färginnehåll hos föremålet. Dessa signaler kombineras
additivt till tre nya signaler. Den första, Y-signalen,
representerar luminansvariationer ned till bildens findetaljer
och har efter filtrering bandbredden 4,1 MHz. De båda
andra signalerna, I och Q, representerar var för sig
färgtons- och mättnadsvektorer i olika delar av
färgdiagrammet. De blir båda noll för vitt bildinnehåll, ligger i 90°
vinkel mot varandra och har sådana riktningar att
Q-signalen kan begränsas till 0,5 MHz, medan /-signalen får
1,5 MHz, fig. 1. /-signalen motsvarar färger från orange
genom vitt till blå-grönt och längs denna linje har ögat
sin största färgupplösningsförmåga, fig. 2. I- och
O-signalerna amplitudmoduleras på två lika bärfrekvenser, 90°
fasförskjutna. Härigenom utnyttjas frekvensspektrum
bättre, ty medan en amplitudmodulerad våg endast varierar i
amplitud, förändrar sig den tvåfasmodulerade vågen till
både amplitud och fas. Moduleringen görs balanserad,
varför färgbärfrekvensen inte överförs.
Under linjesläcktiden sänds emellertid ett tiotal perioder
av denna bärfrekvens, som får synkronisera en
kristall-oscillator på mottagarsidan. 0-signalens båda sidband
överförs men /-signalens ena sidband måste skäras vid
0,5 MHz. Färgbärfrekvensen är 3,58 MHz och utgör en
udda multipel av halva linjefrekvensen. Alla
färgsignalernas frekvenskomponenter faller då i tomrum mellan
Insignalens komponenter, som är multipler av
linjefrekvensen. Därigenom undviks (om systemet är linjärt) all
sammanblandning mellan F-signalen och färgsignalerna, så
att monokromatisk mottagning sker ostört. I
färgmottagaren genomgås de beskrivna processerna i en omvänd
ordning, fig. 3, så att man till slut erhåller videosignalerna
uppdelade i en röd, en blå och en grön kanal, varpå de
får styra ett färgbildrör, vanligen av trestråletyp1.
Två modeller av färg-TV-kameror finns på marknaden.
Den ena2 innehåller tre bildortikoner med stort
utstyr-ningsområde samt en elektronisk sökare, där
färgsignalerna superponerats till en monokromatisk bild, fig. 4.
Kameran enbart väger över 125 kg och trots god mekanisk
balansering är den tung och besvärlig att handha, speciellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
