Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 30 augusti 1955 - Plaster och brandrisk, av Björn Östlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
700
TEKNISK TIDSKRIFT
Piaster och brandrisk
Civilingeniör Björn östlin, Stockholm
614.841.4 : 678
Under de senaste tio åren har plastmaterial av olika slag
kommit till användning inom många områden.
Utvecklingen på plastområdet har gått mycket snabbt och något
avstannande har ännu icke märkts. Den snabba utvecklingen
har emellertid som bekant medfört, att plastmaterialen
icke alltid kommit att användas på ett med hänsyn till
deras egenskaper lämpligt sätt. Under de senaste åren har
detta märkts även på det brandtekniska området.
I ivern att finna användningsområden för de nya
materialen har man oftast varit mest intresserad av materialens
formbarhet och utseende, och brandskyddet har därvid
kommit i bakgrunden. När man nu även sökt introducera
plasterna som byggmaterial av olika slag, har
förhållandena emellertid blivit helt annorlunda. Offentliga
byggnadsbestämmelser och andra brandskyddskrav fordrar
nämligen en skälig trygghet mot skada genom brand,
såväl för byggnaderna som för de personer, som vistas i dem.
Plasters egenskaper vid värmepåverkan
Plasterna är organiska ämnen och som sådana mer eller
mindre brännbara. Vissa plaster t.ex. kiselplaster och
halo-generade plaster (innehållande fluor, klor, brom eller jod)
är praktiskt taget obrännbara, även om de såsom
organiska ämnen givetvis bryts ned och förstörs vid tillräcklig
värmepåverkan. En del piaster brinner endast så länge de
står i direkt kontakt med den antändande värmekällan
och slocknar, när denna avlägsnas. Andra åter brinner
även sedan värmekällan tagits bort.
Särskilt snabb förbränning är icke vanlig för plasterna,
om man bortser från sådana speciella ämnen som celluloid.
Många plaster brinner dock ganska bra och kan även
sprida brand. Några bestämda uppgifter om
antändningstemperaturen för olika plaster synes icke finnas.
Förmodligen ligger antändningstemperaturen för flertalet plaster
mellan 300 och 600°C. Vid dessa temperaturer torde det
ofta vara plasternas sönderdelningsprodukter, som
antänds, enär plasten som sådan bryts ned dessförinnan.
Även vid temperaturer under antändningstemperatüren
undergår plasterna i allmänhet förändringar, som kan ha
brandteknisk betydelse. De flesta plaster mjuknar eller
sönderdelas sålunda vid relativt låg temperatur.
Termoplaster tål ofta icke högre temperatur än 60—90°C, en del
dock 120—150°C. Härdplaster mjuknar visserligen icke
liksom termoplaster vid uppvärmning men tål ofta icke
högre temperatur än omkring 160°C utan att brytas ned.
Ur brandteknisk synpunkt betyder detta att
konstruktioner av plast genom värmepåverkan vid brand kan
deformeras och därigenom orsaka skador av olika slag. Många
plaster utvecklar vid förbränning eller brandpåverkan
kraftig rök, som kan ge besvärliga rökskador.
Försök till klassificering av plasterna efter deras
brännbarhet har gjorts på en del håll. Dessa klassificeringar ger
visserligen en viss uppfattning om brännbarheten, men de
är dock icke tillförlitliga vid bedömning av plasternas
brandrisker i praktiken. De gäller endast under
betingelserna för de prov på vilka klassificeringarna grundats.
I praktiken kan plasterna bära sig helt annorlunda åt.
Vanligen indelas de på följande sätt:
plaster, som är obrännbara eller slocknar så snart
värmekällan tas bort (kiselplaster, fluoretenplaster, vissa
klorerade plaster);
plaster, som är svårbrännbara (fenolplaster,
aminoplaster, vissa klorerade plaster);
plaster, som brinner normalt (styrenplaster, akrylplaster,
polyeten, cellulosaacetat, esterplaster).
Denna indelning gäller visserligen endast
brandegenskaper vid prov i liten skala men möjliggör dock en grov
uppskattning av materialens brännbarhet. Man får därvid
emellertid icke glömma, att ett flertal andra faktorer kan
inverka på brandriskerna.
Tillsatsmedel av olika slag kan påverka
brandegenskaperna. Bland de viktigare märks:
mjukningsmedel, vilkas brännbarhet kan variera; de
flesta har dock relativt höga flampunkter;
fyllmedel; kan vara antingen oorganiska och obrännbara,
såsom asbest, glasfiber, stenmjöl eller organiska och
brännbara, såsom trämjöl, cellulosafiber, textilmaterial;
smörjmedel för formarna; kan vara brännbara men
torde förekomma i relativt små kvantiteter; lösningsmedel av
varierande brännbarhet kan användas i fabrikationen.
Vid bedömning av plastmaterialens brandrisker i
praktiken räcker den givna klassificeringen icke till. Man
måste även ta hänsyn till på vilka platser och under vilka
förhållanden plasterna skall användas. Speciellt vid
användning av plast som byggnadsmaterial är det ofta
nödvändigt att utföra särskilda brandprov.
Plast som byggmaterial
Brandriskerna beror helt naturligt på vilka ställen i
byggnaden plasterna används. Olika byggnadsdelar utsätts vid
brand för olika värmepåverkan och har även olika
möjligheter att sprida brand.
Som regel börjar en brand i form av en begränsad
brandhärd någonstans i ett rum. Under de första minuterna har
branden arbete nog med att ta vara på sig själv. När den
väl kommit i gång, avgår heta lågor och gaser från
brandhärden. Gaserna är lättare än luften och strävar mot taket
som härigenom, liksom genom lågorna, upphettas. Är
taket brännbart orsakar uppvärmningen efter hand en
sönderdelning med gasavgivning. Gaserna samlar sig under
taket och när antändningstemperaturen nåtts, sker en
antändning över hela takets undersida. Genom denna
"flash over" antänds sedan rummet i sin helhet. Från
rummet kan branden sedan sprida sig till intilliggande
lokaler genom dörrar, fönster, ventilationskanaler o.d.
Risken för brands uppkomst och spridning beror på de
tre kända faktorerna brännbart ämne, syretillgång samt
värme. Av dessa är i detta fall de två förstnämnda av
särskilt intresse för bedömning av olika materials
brandfarlighet. Detta gäller även plastmaterialen. I följande
allmänna analys av plastmaterialens brandrisker har dessa
faktorer varit vägledande.
Golv beläggs numera i allt större omfattning med plast
av olika slag. Ett brännbart material medför i allmänhet
mindre brandrisker om det används på golv än på andra
platser i rummet. Olämpliga material med god brännbarhet
kan dock förekomma. Ett brinnande golv innebär risker
dels ur utrymningssynpunkt, dels för brandkårens
släckningsarbete. Golvmaterialet kan bidra till brandens
intensitet och spridning även om det ej själv är lättbrännbart.
Brännbara väggar eller brännbar beklädnad på väggar
har genom sitt läge i rummet lättare för att antändas och
sprida brand än vad ett brännbart golv har. För
närvarande används plast främst för beklädnad av väggar. Man får
därvid skilja två fall åt. När plastbeklädnaden är klistrad
direkt på underlaget, är risken ej så stor som när det är
hängt eller spänt på väggen eller anbringat med
luftmellanrum mot väggen. I det senare fallet är plasten genom
luftmellanrummet lätt antändbar och branden kan lätt
sprida sig. Plasterna kan vara av olika slag med
varierande tillsatser, och klistring kan ske med olika klistertyper.
Det är ett önskemål att kunna prova de olika
beklädnadernas brandfarlighet. Med hänsyn till plasttypernas
varierande egenskaper kan man icke skära alla över en kam
utan varje plastmaterial måste provas för sig. Det går
givetvis ej att t.ex. med en tändstickslåga undersöka
brännbarheten. En sådan metod ger ofta fullständigt
missvisande resultat. Det räcker icke heller enbart med små labo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
