- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
709

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

13 september 1955

709

Multipelledare i det svenska kraftnätet

Civilingenjörerna Gunnar Jancke, David Zetterholm
och Einar Danielsson, Stockholm

Förbrukningen av elektrisk energi stiger i alla
länder och någon mättning i belastningskurvan
kan ej skönjas. Inom områden, som för sin
elkraftförsörjning är helt beroende av vattenkraft,
ökas därvid såväl transporterad energimängd
som genomsnittligt överföringsavstånd. Detta
medför en tendens till användning av allt högre
driftspänning. Inom områden med riklig tillgång
på kol, olja eller gas kan kraftstationerna
visserligen placeras nära förbrukningscentra, men det
är ofta ekonomiskt motiverat att bygga mycket
stora stationer. Samtidigt är det svårt att finna
ledningsgator i tätt befolkade områden, varför
man även här vill gå upp till hög spänning för
att kunna koncentrera stor energimängd till få
ledningsgator. Vidare förbinds olika områden
med högspänningsledningar för att möjliggöra
bästa utnyttjning av stationerna och minskning
av reserven. Ekonomiska utredningar visar även
här normalt att det lönar sig att gå upp till
mycket hög spänning.

Valet av fasledare för kraftledningarna bestäms
i stor utsträckning av hänsyn till
koronaförlus-ter och radiostörningar. Överskrids den
dielektriska hållfastheten hos luftskiktet omkring
ledaren uppstår genomslag, som leder till förluster
och radiostörningar. Fältstyrkan kan minskas
genom ökning av lindiametern. Olika metoder
har prövats för att åstadkomma en sådan ökning
utan samtidig ökning av metallåtgången, bl.a.
användning av hållinor och expanderade linor
innehållande lager av papper, hampa eller plast.
Dylika kan emellertid ge upphov till mekaniska
svårigheter. Kostnadsminskningen gentemot helt
metallfyllda linor synes vara liten och uppväger
vanligen ej ökningen av strömvärmeförlusterna.
Vidare föreligger en tendens till allt större
strömbelastning per ledning trots den högre
spänningen. Expanderade linor torde därför finna
användning endast i undantagsfall.

Multipelledaren, som aktualiserades av Märkt
och Mengele 1935, har numera tilldragit sig stort
intressse. Den innebär att man använder flera
klenare linor, metalliskt förbundna med
varandra och placerade på ett litet ömsesidigt
avstånd, som ersättning för en grövre enkellina per

621.315.145 : 621.315.051.2.025

fas. Den elektriska fältfördelningen blir
gynnsammare, varför högre driftspänning kan
tilllåtas vid given total linarea. Induktansen
minskas och kapacitansen ökas, varigenom
överföringsförmågan för långa ledningar ökas.
Klenare linor är lättare att handskas med vid
lindragningen, varigenom risken för skador i
ytskiktet minskas.

För närvarande synes det ej vara praktiskt
möjligt att bygga kraftledningar för högre
spänning än ca 350 kV med enkellinor. Vid 300 kV
och högre spänning torde multipelledare vara
ekonomiskt fördelaktigare än enkelledare. Vid
långa hårt belastade ledningar, där reaktansen
har stor betydelse, lönar sig multipelledare redan
vid 200 kV.

Farhågor har yppats rörande multipelledarnas
uppförande vid snö- och islast. En
sammanväx-ning av de individuella linornas snötäcke skulle
kunna ge mycket stor extra last. Det är praktiskt
orimligt att vid långa kraftledningar för extra
höga spänningar smälta av ett istäcke genom
elektrisk uppvärmning, och driftförhållandena kan
vara sådana, att uppkomsten av islast ej
förhindras genom uppvärmning från ledningens
belastningsström. Speciellt i USA har man därför
hittills ej velat introducera multipelledare. I Europa
har förhållandena studerats på provspann
uppsatta i trakter med olika klimatologiska
betingelser. På basis av resultaten har man i Tyskland
beslutat använda fasledare med fyra linor i
kombinationen utom i vissa ur snö- och issynpunkt
svåra bergstrakter, där man nöjer sig med
tvillinglinor. I Sverige togs de första
multipelledarna i drift 1949 och nu finns i drift 1 400 km 200
kV ledningar och 1 900 km 380 kV ledningar
med tvillinglinor.

Fig. 1. Elektrisk fältfördelning med enkel- och
tvillingledare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0729.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free