Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 6 september 1955 - Multipelledare i det svenska kraftnätet, av Gunnar Jancke, David Zetterholm och Einar Danielsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 september 1955
713
De stora frostlasterna i början av 1951
orsakades av stora nederbördsmängder under
november och december 1950 med lokalt uppträdande
dimma. Det förhållandet att ledningen icke var
elektriskt belastad har även medverkat.
Nederbörden i form av snö hade successivt byggts på
linorna och något blidväder med större
varaktighet hade icke inträffat. Temperaturen var
mestadels låg, ned till — 35°C. Vintern 1950—1951
får ur frostlastsynpunkt betraktas som
exceptionell, vilket bl.a. bestyrks av att ovanligt stora
skador anställdes på skogen genom toppbrytning
i de trakter, där ledningen går fram.
Med anledning av de alarmerande frostlasterna
vintern 1950—1951 har regelbundna
observationer i vissa utsatta spann utförts under de
följande vintrarna. Vidare inleddes ett samarbete
med Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska
Institut, innebärande att institutet lämnar
varningar för sådana väderlekssituationer, som kan
ge upphov till mera avsevärda frostlaster.
Observationerna har under månaderna
november—februari utförts på särskilda spann en eller
ett par gånger per vecka. Härvid har iakttagits
lastens typ: rimfrost, dimfrost, glattis eller snö
och dess storlek på fas- och jordlinor. I
allmänhet har storleken endast kunnat anges genom
diametern. Vid de tillfällen då frostlasten fallit
av, har även vikten bestämts. Tvillingledarens
avstånd till mark och dess kantring eller
hop-tvinning har även observerats. Vid
observationstillfällena har de allmänna
väderleksförhållandena antecknats.
Vid bearbetning av undersökningsmaterialet
har frostlastens storlek ställts i relation till
faslinornas strömtäthet och övertemperatur samt
vissa väderleksdata: högsta och lägsta
temperatur, relativ luftfuktighet, vindstyrka,
vindriktning, nederbörd och molnhöjd.
Väderleksuppgifterna har erhållits från två intill ledningen
belägna meteorologiska stationer.
Vintern 1951—1952
Ledningen var under vintern 1951—1952 i drift
med 200 kV. Frostlasterna var obetydliga, och
några kantringar på grund av ojämnt fördelad
frostlast på tvillingledarens linor rapporterades
ej. Från den 5 till 16 november uppskattades
frostlasterna till mellan 5 och 8 cm i enstaka
spann. Kraftöverföringen höll sig ganska konstant
vid omkring 160 MW, vilket motsvarar en
strömtäthet av ca 0,4 A/mm2 och en övertemperatur
vid vindstilla av ca 4°C (enligt
laboratorieförsök). Vid en meteorologisk station nära de
spann, där frostlaster uppträtt, observerades
följande väderleksdata under den aktuella
tidsperioden: molnhöjd 100—2 500 m, nederbörd i
form av snö 2—4 mm under tre dagar med
början den 5 november, vindstyrka 0,6—5,2 m/s,
vindriktning växlande från ostlig till sydostlig,
relativ luftfuktighet ca 80 % och lufttemperatur
varierande mellan -f- 3 och —23° G.
Jordlinorna var i regel fria från tillsatslast
under hela vintern. Frostbeläggningar på 5 cm
diameter observerades endast på enstaka spann.
Vid rådande väderleksförhållanden minskade
en övertemperatur av 4°C risken för större
frostbeläggningar på faslinorna. Det är dock
anmärkningsvärt, att även de icke strömförande
jordlinorna i stort sett var fria från frostlast.
Vintern 1952—1953
Ledningens driftspänning under vintern 1952
—1953 var 380 kV. Under november och
december förekom förhållandevis stora frostlaster i ett
tiotal spann på såväl fas- som jordlinor. I mitten
av november iakttogs en största frostlast på
faslinorna av 25 cm diameter och på jordlinorna av
15 cm diameter. Vikten uppskattades till 6 resp.
4 kg/m linlängd. Frostlasten bestod av en fast
kärna med ett hölje av snö. Spännen är belägna
på en höjd över havet varierande mellan 500 och
600 m.
Vid detta tillfälle förelåg risk för att
faslinornas tillåtna avstånd till mark skulle komma att
underskridas, varför ledningen togs ur drift och
de utsatta spännen avisades mekaniskt.
Mekanisk avisning på några spann utfördes senare vid
ytterligare två tillfällen under förvintern.
Kantringar av tvillingledare på upp till 180
grader uppmättes. För att motverka kantringar
kompletterades utsatta spann med en till två
extra distansstänger per fas, så att den fria
linlängden icke överskred 80 m mot normalt 130 m.
Under återstoden av vintern var frostlasterna
obetydliga; på faslinorna iakttogs laster med en
storlek av 10 cm diameter i enstaka spann. Några
nämnvärda kantringar på grund av ojämnt
fördelad last iakttogs icke.
Den elektriska belastningen på ledningen var
låg under vintern 1952—1953. Dagmedeleffekten
hade varierat mellan 25 och 200 MW under det
att nattmedeleffekten ofta gått ned till noll.
Detta medförde att faslinans övertemperatur var
högst 1°G under dagen och 0—0,5°G under
natten. Lufttemperaturen under
observationsperioden höll sig i allmänhet omkring -—20°C och
steg endast under några korta perioder till några
plusgrader. Den elektriska belastningen har
under denna period helt saknat betydelse för
frostbildningen.
De observerade frostlasterna på faslinorna i
januari 1951 och under vintrarna 1951—1952
och 1952—1953 har studerats i relation till
spännets höjd över havet och till linans strömtäthet
(övertemperatur), fig. 9. De största frostlasterna
har uppträtt på spann belägna 300—625 m över
havet under den tid ledningen var obelastad. Vid
elektrisk belastning på ledningen föreligger en
anhopning av relativt stora frostlaster på spann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
