- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
796

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

796

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 1. Kopplingsschema
för rundslagsskydd.

har bland annat fotoceller monterats vid borstlägena.
Dessa fungerar vid kraftig bildning av löpgnistor och
löser ut snabbrytare, vilka avmagnetiserar generatorerna
eller skiljer motorerna från nätet.

Utrustningen för denna skyddsmetod blir rätt dyrbar,
varför en skyddsutrustning enligt fig. 1 även kommit till
användning. Denna består av ett polariserat relä R med
kontakterna 1 och 2, vilket är anslutet till generatorn över
två kondensatorer. Då relät ligger i driftläge är kontakt 1
sluten och batteriet är kopplat till signallampan. Vid ett
rundslag med en åtföljande hastig spänningssänkning över
strömsamlaren blir urladdningsströmmen från
kondensatorerna tillräcklig för att föra över relä R i
utlösningsläge. Därvid sluts kontakt 2 och brytaren A i fältkretsen
löser ut. Relät återställs i driftläge med kontakten T, som
ger reläts återställningslindning ström från batteriet.
Brytaren A återställes för hand, varefter generatorn åter är
driftfärdig.

Detta skydd kan göras så känsligt att det löser ut vid en
hastig spänningssänkning av 3 °/o på en 800 V maskin.

Skyddet har även använts vid överspänningsprov på
likströmsmaskiner för att hindra skador vid eventuella
rundslag (J Kraemer i Elektrotechnik, Prag, 1954 h. 6 s. 189—
190; ref. i Deutsche Elektrotechnik 1955 h. 3 s. 106). Fö

Geokemisk prospektering med papperskromatografi.
I Storbritannien har man utarbetat en
papperskromato-grafisk metod genom vilken man på fältet kan påvisa
variationer hos spårmetallers koncentration i material,
såsom berg, jord, vegetation, vatten och alluviala sediment.
Metoden sägs vara enkel och lätthanterlig; en
icke-tek-niker kan göra upp till 80 analyser per dag.

Kopparkoncentrationen i marken kring en
malmförekomst är t.ex. ofta större än i längre bort belägna
områden. Man kan därför lokalisera malmförekomster genom
att analysera jordprov tagna på kanske 15 m avstånd från
varandra i ett regelbundet nätverk. Detta betyder
visserligen att ett mycket stort antal analyser måste göras, men
man vet sedan var man skall göra provborrningar.

Vid analysen bringas metallen först i lösning. I vissa fall
är det härvid tillräckligt att laka ut provet med en
mineralsyra, i andra fall fordras en mera komplicerad
behandling. För bestämning av t.ex. nickel, koppar och kobolt
måste provet först malas och siktas och sedan smältas
med pulvriserad kaliumvätesulfit; slutligen löses
metallerna i klorvätesyra.

Kromatografisk separering sker med ark av filtrerpapper
i vilka smala, parallella, rektangulära slitsar skurits så att
de består av tolv remsor som hänger ihop i båda ändar.
Med ett sådant papper kan tio analyser utföras samtidigt.
Små mängder jordextrakt anbringas härvid på ena ändan
av varje pappersremsa utom på de båda yttersta. Därefter
rullas papperet ihop till en cylinder, vars generatris är
parallell med slitsarna, och fästs ihop med en
pappersklämma.

Efter torkning sätts papperscylindern med provfläckarna
nedåt i en bägare innehållande ca 20 ml av en lämplig
blandning av lösningsmedel. Vätskan stiger då uppåt ge-

nom alla remsorna varvid metalljonerna i proven skiljs i
zoner, var och en innehållande bara ett jonslag. Papperet
tas upp strax innan lösningsmedlet nått remsornas övre
ändar, dvs. efter 10—40 min. Lösningsmedlet och den
följande behandlingen varierar med de metaller som skall
bestämmas.

För t.ex. koppar, nickel och kobolt används lämpligen en
keton innehållande saltsyra och vatten. Det preparerade
papperet utsätts i detta fall först för ammoniakångor för
neutralisering av syran och besprutas sedan med ett
reagens som ger färgreaktioner med de tre metallerna. När
arket torkat bestäms mängden metaller i varje remsa ur
zonernas vidder och färgstyrkor genom jämförelse med en
serie normalprov erhållna med lösningar av känd
koncentration.

Man kan på detta sätt bestämma 0,05—10 |xg av
metallerna och ur den mängd jord som använts beräkna
dennas halt av dem. Metodens noggrannhet är av
storleksordningen 30 "/o, vilket kan tyckas innebära stor osäkerhet,
men den sägs vara fullt tillräcklig för geokemisk
prospektering. Markens kopparhalt är t.ex. vanligen 10—100
mg/kg, men i närheten av en malmförekomst kan den
plötsligt stiga till flera gram per kilogram.

Kromatografiska metoder har utarbetats för koppar,
kobolt och nickel; niob och tantal; bly och uran. De har
redan med framgång utnyttjats i praktiken för koppar,
kobolt, nickel och niob. Man håller på att utprova
förfaranden för bestämning av bl.a. antimon, beryllium, vismut,
krom, kvicksilver och tenn (Industrial & Engineering
Che-mistry febr. 1955 s. 13A—14A). SHl

Fuktisoleringsmaterial. I USA har man
utexperimenterat ett material av polyetentyp, som i form av en
mycket tunn och smidig matta kan utnyttjas till isolering mot
fukt i byggnadskonstruktioner av olika slag (jfr Tekn. T.
1954 s. 484). Mattan kan användas t.ex. under
betonggolv direkt på mark och i ytterväggskonstruklioner. I
förra fallet läggs den på ett lager av sand, som
skyddar den mot ojämnheter och skarpa kanter i
undergrunden. Vid väggavgränsningar viks mattan upp och
klistras med asfalt mot väggen. Tätningar mot
avloppsrör och andra utskjutande delar i konstruktionen utförs
med små remsor, som appliceras innan armeringen lägges
ut. På detta underlag gjuts betongen på traditionellt sätt.
Materialet har använts bl.a. i simhallar (enl. Union
Carbide and Carbon Corp., Plastics Department). Hn

Nylonöverdragna metalldelar. Man har utarbetat en
relativt billig metod att belägga metallytor med ett starkt
vidhäftande nylonskikt. Härigenom kan man utnyttja
nylons goda friktionsegenskaper och stora
nötningshållfasthet. Nylonbeläggningar med 50—75 ^ tjocklek har
anbringats på många olika metaller, däribland rostfritt stål
och aluminium, men på koppar och kopparlegeringar har
nylonets vidhäftning hittills inte blivit tillfredsställande.
Keramiska material kan också beläggas.

Vid den mest lovande metoden upphettas metallen till en
viss temperatur över nylons smältpunkt och doppas sedan
i nylon som är i speciell fast form. Härvid erhålls en
homogen, lösningsmedelsfri beläggning som inte behöver
efterbehandlas. Riktig förbehandling av metallen sägs vara
av stor betydelse, men inga uppgifter om dess utförande
lämnas (Engineer’s Digest juli 1955 s. 307). SHl

Zonsmältning utan skepp. Ett sätt att rena mycket
reaktiva metaller, såsom titan, är att smälta en stav av dem
på sådant sätt att den själv utgör degel. Dess inre är
sålunda smält, medan ett ytskikt förblir fast. Vid denna
metod, som kan kallas zonsmältning i bur ("cage zone
re-fining"), sker metallens rening enligt samma princip som
vid zonsmältning (Tekn. T. 1954 s. 375, 1013) men inget
skepp används.

En metallstav med kvadratiskt tvärsnitt förs med vertikal

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0816.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free