- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
806

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

806

TEKNISK TIDSKRIFT

gång blir 245 Mkr. Enhetligheten i körregler
för internationell trafik kan värderas genom de
minskade olycksfallen, 700—1 100 per år 1960
och 2 000—3 500 per år omkring 1975 och allt
framgent à 10 000 kr. per olycksfall.

Man kan nu direkt beräkna den ränta som de
årligen inbesparade olycksfallssummorna ger på
västersidans 245 Mkr., fig. 7. Den heldragna
linjen ger räntan, om endast de olyckor som helt
orsakas av vänsterregeln i Sverige upphör, och den
streckade ger räntan om även alla olyckor som
delvis orsakats av vänsterregeln försvinner. Den
heldragna linjen ger minimiräntan, de verkliga
värdena ligger ovanför denna.
År 1960 är minimiräntan ca 3 % och 1970—
1980 och allt framgent är den ca 8 %. Om alla
delvis orsakade olyckor även försvinner, ger
1960 4,5 % ränta och 1970—1980 och allt
framgent blir räntan ca 14 %.

Det är att observera, att den streckade linjen i
fig. 7 inte utgör något maximialternativ, utan
endast det undre gränsvärdet under förutsättning
att alla olyckor helt eller delvis orsakade av
vänstertrafikregeln upphör. Blir antalet
gräns-passeringar större än vad som visas i fig. 5
kommer båda de visade räntelinjerna i fig. 7 att
höjas i motsvarande grad.

Utan att man för in hur turisttrafiken kommer
att utvecklas vid en övergång till högertrafik och
utan att m^n behöver diskutera rattens
placering och lämplig körregel i anslutning härtill,
visar de gjorda beräkningarna att det med
rådande förutsättningar inte är likgiltigt vilken
körregel som användes i Sverige. Det lönar sig att
gå över till högertrafik!

Nya metoder

Fält-transistorn. En av svagheterna hos hittillsvarande
typer av transistorer (Tekn. T. 1951 s. 657; 1953 s. 935)
är deras tröghet som begränsar deras användning till
relativt låga frekvenser. Ett stort framsteg i detta hänseende
betecknar en ny typ av transistor kallad fält-transistorn
som består av en central liten platta av germanium av
n-typ där strömtransporten sker med rörliga elektroner.
Kring denna ligger två mindre plattor germanium av p-typ
där strömmen förmedlas av positiva hål. Om de yttre
plattorna görs negativa kommer elektroner från den inre
plattan att föras ut i de yttre plattorna och
ledningsförmågan i centralpartiet minskar. De yttre plattorna får
därmed samma effekt som gallret i ett elektronrör.
Elektronvandringen i fält-transistorn sker under inverkan
av ett elektriskt fält. I skikttransistorerna sker en
motsvarande elektronvandring genom diffusion. Den förra
effekten kan ske betydligt snabbare varför fält-transistorn
reagerar för snabbare fältfluktuationer, dvs. kan användas vid
högre frekvenser (Scientific American 1955 h. 7 s. 52). G AH

Automatisk brusmätning. En förstärkares brusfaktor
kan mätas genom att förstärkaren matas från en brusdiod
som med hjälp av en 3 dB dämpsats och en
hjälpförstär-kare justeras så att halva summan av förstärkarens
egen-brus pius det förstärkta bruset från dioden blir lika med
förstärkarens egenbrus.

Förstärkarens brusfaktor är då proportionell mot
anodströmmen genom brusdioden och en milliamperemeter i
anodkretsen kan graderas i brusfaktorvärde.

H Wallman vid Institutionen för Teleteknik vid CTH har
utvecklat en automatisk apparatur för brusmätning enligt
denna metod. Brusdioden och dämpsatsen in- och
utkopp-las 50 gånger per sekund. Ett servosystem avkänner
skillnaden mellan förstärkarens egenbrus och halva summan
av förstärkarens egenbrus och bruset från dioden och
reglerar diodens brus tills denna skillnad blir lika med noll.

Denna apparatur anses lämpad såväl för kvalitetskontroll
och service på mellanfrekvensförstärkare i
radaranläggningar som för utveckling av förstärkare. Metoden medger
snabb kontroll av hur olika parametrar t.ex. koppling och
avstämning i ingångskretsen påverkar brusfaktorn (CTH:s
Handlingar nr 161, Göteborg 1955). Åke Ahrnell

Adiabatisk absorption av klorväte i vatten. Vid den
konventionella metoden för framställning av stark
saltsyra låter man klorvätegasen passera genom en serie
ab-sorptionstorn där den möter en ström av saltsyra. Denna
cirkulerar mellan tornen och kylare i vilka det vid
absorptionen utvecklade värmet tas bort. Metodens största
olägenheter är att anläggningen blir dyrbar och att syrans
aggressivitet vållar betydande besvär.

Det har tidigare upprepade gånger framhållits att
ab-sorptionsvärmet kan bortskaffas genom avdunstning av
vatten under adiabatiska betingelser, dvs. utan avgivande
eller upptagande av värme från omgivningen. I detta fall
absorberas klorvätet i syra som har ungefär
koktemperatur. Vatten förångas och ersätter det ur gasströmmen
upptagna klorvätet, varigenom processen liknar en destillation.

Denna teknik är särskilt tilltalande om klorvätegasen
innehåller vattenånga, flyktiga organiska ämnen eller
andra i vatten mindre lösliga gaser. Genom användning av
relativt hög arbetstemperatur och förångning av vatten
hindras nämligen kondensation av främmande ämnen, och
man kan av en oren klorvätegas erhålla ren saltsyra.

Som bekant bildar klorväte och vatten en azeotrop med
maximikokpunkt. Den håller 20,2 vikt-%> HCl och kokar
vid 108°C. Trots detta kan man genom adiabatisk
absorption erhålla saltsyra med upp till 36 vikt-°/o HCl därför
att klorväte absorberas ur en HCl-H20-gas i vilken dess
koncentration är större än som motsvarar termodynamisk
jämvikt med vätskan. Även av en gas innehållande
30 vol-°/o vattenånga kan man sålunda erhålla 30 °/o syra.

Betingelserna för absorption av klorväte i kokande
saltsyra blir gynnsammare vid närvaro av inerta gaser därför
att denna utspädning verkar på samma sätt som en
sänkning av trycket. Genom deras närvaro minskas emellertid
absorptionshastigheten.

Adiabatisk absorption har med framgång provats i en
halvstor anläggning (största avverkning 28 m3/h gas) för
återvinning av klorväte bildat vid satsvis klorering av
aromatiska föreningar. Gasen innehåller klor och organiska
ämnen. Dess sammansättning och flythastighet beror på
det stadium i vilket kloreringen befinner sig. En typisk
sammansättning är 16,1 °/o Cl, 79,3 %> HCl, 4,6 °/o
organiska ämnen. Flythastigheten är 2,8—28 m3/h. Den
erhållna syran blir praktiskt taget färglös och håller 29 °/o
HCl, 0,004 °/o fri Cl, 0,003 °/o S04, 0,001 °/o organiska
ämnen.

Då ingen syra cirkulerar, väts absorptionstornets fyllning
(Raschig-ringar av stengods) bara av det tillförda vattnet
som inte räcker till för fullständig väfning. Denna blir
ännu ofullständigare vid små gashastigheter, eftersom
tornet måste dimensioneras för den största. Fyllningens
effektivitet bör därför bli relativt liten, men det har visat sig att
nödvändig vätskemängd per meter kolonnomkrets är bara
4,4 1/h vilket är mycket mindre än vid destillation och kall
absorption av klorväte. I sista fallet fordras 80—800 1/h
(T A Kantyka & H R Hincklieff i Industrial Chemist
jan. 1955 s. 32). SHl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0826.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free