- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
812

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

812

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 14. Komplett experimentväxel vid British Post Office.

läge blir tydligen delningen mellan impulserna
1 (xs. Den faktiska pulsbredden är avsevärt
kortare än så med hänsyn till nödvändiga
marginaler. Allt detta gör att dämpningen blir
betydande och ett förstärkarrör måste införas på den
mottagande sidan, följt av ett lågpassfilter för
att eliminera pulsspektret och dess sidband.

Självfallet kan inte modulatorerna och annan
utrustning i transmissionskretsarna överföra
ringspänning och räkneimpulser utan dessa
spänningar måste genereras i själva
abonnent-kretsarna med hjälp av separata rör. Detta är
en svaghet, som tycks vara ofrånkomlig i
helelektroniska växlar av denna typ.

En komplett experimentväxel enligt dessa
principer fullbordades 1951, fig. 14.

En ganska snarlik växel hade vid samma
tidpunkt färdigställts, fastän ej fullt utbyggts, av
Stromberg—Carlson i Rochester, fig. 15. Den har
samma pulsfrekvens och kanalantal som Flowers
men använder sig helt av elektronrör för
väljar-kontakterna. Några större ansträngningar hade

överhuvudtaget ej gjorts att nedbringa rörantalet
och detta var också avskräckande, ca 2 000 rör
per hundra förbindelser. Stromberg—Carlsons
växel hade åstadkommits på överraskande kort
tid, ett par år, med liten personal. Man hade helt
utnyttjat tillgängliga komponenter, som normalt
används inom radioindustrin och även
uppbyggnaden och förbindningen var radiomässig.

En växel, som konstruerats vid Laboratoire
Cen-trale de Télécommunications (LCT) i Paris har ett
särskilt intresse genom att den i ett avseende
påminner om den växel som byggts vid LME. Den
har nämligen ett antal pulspositioner, som
svarar mot antalet samtalsmöjligheter i stället för
mot antalet abonnenter. Styrningen av
abon-nentmodulatorerna blir givetvis mera
komplicerad, men man får i gengäld längre pulser och
därigenom lägre dämpning. I detta fall har man
32 pulspositioner vid 16 samtalsförbindelser,
alltså ett fyrtrådssystem med skilda pulslägen
för de båda samtalsriktningarna.

LME:s elektroniska automatväxel

Målet vid arbetet på LME:s helelektroniska
telefonväxel, fig. 16, var att åstadkomma en
automatväxel utan elektromekaniska komponenter,
med ett så lågt antal varmkatodrör som möjligt
och helst utan varmkatodrör i själva
abonnentkretsen.

Till skillnad från LCT:s system användes
tvåtrådssystem varför endast ett pulsläge behövs
för en samtalsförbindelse i båda riktningarna.
Modulatorer och demodulatorer har därvid sam-

Fig. 15. Helelektronisk automatväxel (Stromberg—Carlson).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0832.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free