Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 4 oktober 1955 - Andras erfarenheter - Elektrisk hygrometer, av F Ö - Frekvensstabil flygfältradar, av S Joste - Elektrolytisk förkromning, av U T—h
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
820
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2.
Kopplingsschema för
hygro-meter med relä.
Fig. 3. Karakteristikor för hy gr ometern seriekopplad med
en reläspole med hög impedans.
mänhet för låg temperatur och låg fuktighet, då däremot
natriumdikromat lämpar sig bättre för högre temperaturer
och högre fuktighet. Hygrometern är monterad på en
vanlig radiorörsockel med tre stift, fig. 1, och matas med
120 V växelström.
Förhållandet mellan hygrometerström och relativ
fuktighet är i det närmaste rätlinjigt vid icke uppvärmd
hygro-meter. Kopplas en hög resistans (50 000 ohm eller högre)
i serie med hygrometern, fig. 2, får man en brant stegring
av hygrometerströmmen vid en viss fuktighet, fig. 3.
Trögheten hos hygrometern varierar starkt med
varierande temperatur och fuktighet. Vid hög temperatur och hög
fuktighet är inställningstiden endast några minuter men
vid 0°C och 30 % fuktighet är den av storleksordningen
1 h. Temperaturens inverkan kan dock kompenseras
genom variation av uppvärmningsströmmen (Electrical
Engineering 1954 h. 12 s. 1084—1087). FÖ
Frekvensstabil flygfältradar. I en brittisk typ av
flygfältradar har en hög grad av frekvensstabilitet nåtts
framför allt genom fullständig kristallstyrning. Radarn arbetar
inom frekvensområdet 500—610 MHz, har 50—-60 kW
pulseffekt, pulslängd 2—4 |.is, pulsfrekvens 500—800 Hz och
46 dB undertryckta permanenta ekon. Frekvensområdet
vid 500 MHz är valt för att god räckvidd skall erhållas
även vid regn och dimma.
Sändarfrekvensen erhålls som en multipel av
frekvensskillnaden mellan två oscillatorfrekvenser. Den ena oscilla-
torn är en referensoscillator på 5,626 MHz. Den andra är
en kristalloscillator med övertonsteg som ger stegvis
frekvensvariation.
Mottagarens mellanfrekvens (45 MHz) samt åttonde
övertonen från den nämnda referensoscillatorn (45 MHz)
matas in på en homodyndetektor. För permanenta ekon
erhålls konstant utspänning från detektorn, då ju
fasskillnaden för på varandra följande ekon är konstant. Ett
rörligt föremål ger en varierande utspänning. Genom att
införa en fördröjningsledning kan man mata
utspännings-variationerna över en videoförstärkare och katodföljare
till katodstråleröret. Räckvidden är 1—150 km (Wireless
World maj 1955). S Joste
Elektrolytisk förkromning. Den under de senaste 25
åren vid förkromning mest använda elektrolyten är
kromsyra försatt med ca 1 °/o svavelsyra.
Kromsyrakoncentrationen kan variera mellan 250—500 g/1 och
kromsyra-svavelsyraförhållandet mellan 120 : 1 och 80 : 1.
Koncentrerade lösningar kräver mindre övervakning och har
bättre spridningsförmåga. De har även bättre
ledningsförmåga och fordrar något lägre spänning, men
kemikalieförlusten genom att lösning häftar vid godset blir större.
Till hårdförkromning används den lägre koncentrationen
(Tekn. T. 1954 s. 343). Katodströmutbytet är ca 12 °/o
och temperaturen 40—55°C, beroende på
badkoncentrationen. Anoderna är vanligen bly med ca 7 °/o tenn. Som
stänkskydd används polytenrörsavklipp som strös över
badytan. Varaktigare men dyrare är tillsats av ett ytaktivt
ämne, t.ex. vissa organiska fluorderivat, som ej angrips
av elektrolyten.
Under senare år har man gjort försök att förbättra
krombaden genom att ersätta svavelsyran med andra syror.
Som sådana har särskilt fluorvätesyra och kisel- eller
bor-fluorvätesyra visat sig lämpliga. De ger badet bättre
spridningsförmåga och högre strömutbyte. Även glansområdet
blir större. Hårdkrom kan fällas ur dylika bad även vid
rumstemperatur. Baden är särskilt lämpliga för
trumför-kromning av smådetaljer. Nackdelar är att den analytiska
kontrollen blir omständligare och att lösningen har stor
aggressivitet.
Förhållandet mellan fluorvätesyra och kromsyra ligger
mellan 150 : 1 och 300 : 1. Den rekommenderade
strömtätheten är blott 5—8 A/dm2, temperatur ca 20°C och
spänningen 4,5 V. I Japan är dessa bad vanliga. En annan
badtyp innehållande 200—450 g/1 kromsyra jämte 0,3 °/o
fluorid arbetar vid 30°C.
Biandbad innehållande såväl fluorvätesyra eller dennas
derivat som svavelsyra är kända som självreglerande eller
SBHS-bad ("selfregulating high speed"). Särskilt i USA,
men även i Storbritannien förekommer de nu allmänt
(Tekn. T. 1954 s. 376). Vanligen används som tillsatser
eller "katalysatorer" kiselfluorvätesyra och sulfater.
Regleringen av sulfathalten åstadkommes genom att
badlösningen tillförs ett överskott av ett svårlösligt sulfat,
vars löslighet motsvarar den tillåtna sulfatkoncentrationen.
Lämpligt salt är strontiumsulfat, vars löslighet vid 40°C
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
