- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
822

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

822

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 1. Anläggning för separering av
Pu plutonium, U uran och FP
klyvningsprodukter.

De använda uranstavarna lagras först så att de mest
kort-livade klyvningsprodukterna försvinner och så mycket som
möjligt av ^Np (halveringstid 2,33 dvgn) övergår till 231’Pu.
De löses sedan i syra, och den erhållna lösningen
extraheras enligt en ganska invecklad process (fig. 1) i
fyll-kropps- eller pulskolonner (Tekn. T. 1955 s. 112). De
senare har fördelen att de tillåter behandling av
suspensioner av fasta ämnen och att de vid lika effektivitet är 2,5—
3 gånger kortare än de förra. Detta är av betydelse då
utrymmet inom strålskyddet är begränsat.

När uranstavarna lösts i salpetersyra går lösningen till
ett blandningskärl där uran- och syrakoncentrationen
justeras. Därefter pumpas lösningen in på kolonn A (fig. 1)
där den möter en uppåtgående ström av tributylfosfat och
fotogen, som tar upp uran- och plutoniumsalterna, medan
salter av kapslingsmetall och klyvningsprodukter stannar i
vattenlösningen. Tvättvätska avlägsnar spår av
klyvningsprodukter i kolonnens översta del.

Den lösning, som avgår från kolonntoppen, innehåller
bara uran- och plutonium salter. Den går till kolonn B i
vars övre del den möter en nedåtgående ström av en
lösning som reducerar plutoniet varvid detta går över i
vattenfasen och lämnar kolonnen vid dess botten efter
behandling med en uppåtgående lösningsmedelsström.
Uranet, som förblir löst i den organiska fasen, avgår från
kolonnens topp och förs in i kolonn C där det tas upp i
vatten eller mycket utspädd salpetersyra. Slutligen tvättas
det organiska lösningsmedlet med sodalösning i kolonn D
varefter det återgår till kolonn A och B.

Man har uppskattat kostnaderna för bränslets
upparbet-ning i en i samband med ett atomkraftverk byggd,
framtida anläggning med en avverkning på 135 t/år som
räcker för fyra 500 MW breeder-reaktorer. Den skulle bestå
av tre avdelningar, en för extraktion, en för
metallframställning och en för lagring av radioisotoper.

Efter förbrukning av flera miljoner dollar på forskning
och utvecklingsarbeten beräknas anläggningen kosta ca
6 M$>. Vid bearbetning av material från en enda 500 MW
reaktor skulle den årliga kostnaden bli 1.27 M$> och vid
full belastning 1,74 M$. I förra fallet skulle metalliskt
uran och plutonium kosta 17 $/lb, i senare fallet 5,80 $/lb.

Motsvarande priser för 235U och ^PU skulle bli 0,37 $/g
resp. 0,13 $/g. I senare fallet skulle man producera
sam-manligt 13,64 t/år ^ü och 23t,Pu (H O Ohlgren, J G Lewis
& M Weech i Nucleonics mars 1955 s. 18—21). SHl

En strålkastare blir solugn. Vid Fordham University i
USA har man använt reflektorn till en av arméns
strålkastare till en solugn. Den paraboliska spegelns diameter
är 1,5 m. Hittills har man uppnått 3 850°C med ugnen, men
det anses möjligt att erhålla 4 500°C vid särskilt
gynnsamma atmosfäriska förhållanden.

Temperaturen mäts med en strålningstermometer för upp
till 2 800°C, vars mätområde ökats till 4 000°C med ett
filter. Apparaten skall användas för forskning vid mycket
höga temperaturer. Då den upphettade zonen blir
synnerligen liten tjänstgör provet, som fastsätts i en hållare av
aluminium, som sin egen degel.

Vid universitetet planerar man konstruktion av en ugn
med 3 m reflektor. En sådan liksom en omändrad 1,5 m
arméstrålkastare finns redan hos en flygplanstillverkare
som använder ugnarna för provning av
högtemperatur-material (Chemical & Engineering News 18 juli 1955
s. 2994). SHl

Bindning av elektrolytförtenning på stål. Det är väl
känt att elektrolytförtent stålplåt får större glans och
korrosionsresistens, om den efter förtenningen upphettas
kort tid över tennets smältpunkt och sedan snabbkyls.
Ingående undersökningar har emellertid visat att metoden
har vissa olägenheter.

Genom smältningen blir nämligen tennet ojämnt fördelat
på grundmetallens yta. Det uppstår anhopningar av tenn
och mellanliggande områden med mycket tunn
förtenning. Denna verkan av smältningen ökas genom att en del
av det väte som absorberats av stålet vid betningen avges
vid upphettningen och blåser upp det flytande tennet. En
annan olägenhet är att elektrolytrester, som finns i
tennskiktet, inte kan avlägsnas fullständigt genom tvättning
och torkning efter elektrolysen. Därför bildas ånga i det
flytande tennet, varigenom kraterliknande fördjupningar
uppstår i tennskiktet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:31:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0842.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free