Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 11 oktober 1955 - Bergförankring, av Magnus Smedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4- oktober 1955
825
Bergförankring
Överingenjör Magnus Smedberg, Höganäs
Bergförankring är tillsammans med
hård-metallborrning och mekanisering under jord de
tre stora förändringarna under efterkrigstiden
inom all gruvdrift över hela världen. De tre
faktorerna har ömsesidigt påverkat varandra.
Mekaniserad gruvdrift kräver lätt framkomlighet
för lastmaskiner, skyttelvagnar och andra
redskap. Lättheten att borra med hårdmetallborr
har så förbilligat borrningen, att
förutsättningarna för en ekonomiskt konkurrenskraftig
bergförankring skapats.
Den fundamentala skillnaden mellan
bergförankring och äldre typ av gruvförbyggnad
framstår kanske inte alltid klart för envar.
Bergför-ankringsmetoden innebär att själva taket och
väggarna i orter och brytningsrum kommer att
ingå som den väsentliga beståndsdelen i den
bärande konstruktionen, medan normal
förbyggnad endast avser att förhindra fall och ras.
Utveckling
Bergförankring tillämpades först i större skala
i amerikanska kolgruvor där svåra olyckor
genom plötsliga ras av takskikt inträffade omkring
1947. Metoden har sedan utvecklats snabbt,
särskilt genom vid US Bureau of Mines utförda
arbeten.
Det är klart att takförhållandena i
kolgruvorna gjort att metoden först utvecklats där i större
skala. Man räknar sålunda med att i USA i dag
upp till 80 % av allt underjordsbrutet kol bryts
under bergförankrat tak. Det har emellertid
skett en motsvarande snabb utveckling även i
malmgruvor av olika slag, och resultaten har
varit minst lika positiva där.
En del av den snabba utvecklingen torde få
tillskrivas uppkomsten av expanderhylsor av
varierande typ. Sålunda uppges förbrukningen
1951—1952 ha varit ca 60 % kilbult och 40 %
bult av övriga typer. De senaste siffrorna pekar
på att expanderbultarna täcker 70—80 % av
hela förbrukningen, och utvecklingen synes
fortgå i den riktningen genom att nya konstruktioner
av expanderhylsor framkommer. Härvid
elimineras nämligen den begränsning i dessas
utnyttjning som tidigare förelegat och motiverat
användandet av kilbult.
622.284.7
Användningsområde
Man kan i princip skilja på två olika
användningsområden för bergbultar. Det ena gäller
utrymmen insprängda i berg för permanenta
ändamål, såsom underjordiska kraftstationer,
cisternanläggningar, lagerutrymmen, försvarsverk m.m.
samt schakt och andra under lång tid
utnyttjade utrymmen i gruvor. Där står ofta valet
mellan att göra en betongförstärkning av något slag,
alternativt skrota ned stora lösa bergpartier,
eller att med någon form av bergförankring fästa
lösa block eller större sammanhängande ytor av
lösa block vid bakomliggande fasta partier eller
konsolidera ytorna till en bärande konstruktion
genom tätbultning. I dylika fall spelar
bultkost-naden som regel en ganska underordnad roll,
och man kan kosta på sig ganska omständliga
förfaranden med injektering eller annan
kringgjutning av bulten till skydd mot rost.
För gruvdriften (utom schakt m.m.) torde
emellertid det stora användningsområdet vara
att med ett bultningsförfarande av billigaste och
enklaste typ, som medger massinsats med ett
snabbt tempoförfarande, konsolidera svaga tak
och pelare med en hopbultad självbärande balk
av de lösa eller trasiga skikten. Det är i detta
fall sålunda icke fråga om att försöka hänga upp
lösa partier i bakomvarande fasta. Det är en
allmänt utbredd missuppfattning, att det endast är
tämligen horisontellt skiktade laminära tak
(sådana som förekommer övervägande i kolgruvor),
som ägnar sig för en dylik förankringsmetod.
Erfarenheter från USA och även omfattande
försök i Sverige visar nämligen att det går
mycket bra att bulta ihop ett sköligt och sprickigt
bergparti till ett stabilt paket, utan att det
behöver vara nämnvärt skiktat i lager. Genom
hop-bultningen kan man nämligen få alla de många
skarpkantiga glidytorna mellan de enskilda
stenblocken att gripa in i varandra, så att önskad
styvhet och bärförmåga erhålles t.o.m. i berg,
som är mycket sköligt och huvudsakligen
vertikalt förklyftat.
Det bör emellertid genast understrykas att
några generella regler för bergförankring aldrig
kan lämnas, utan man måste i varje gruva göra
försök och eventuellt modifiera metoder, som vi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
