Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 11 oktober 1955 - Bergförankring, av Magnus Smedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
828
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 4. Expanderhylsor av normaltyp.
Fig. 5. Expanderhylsor av "bail"-typ och övergångsformer.
många gånger kan vara svårt att uppnå vid
handhållna maskiner. Man har nämligen lätt en
benägenhet att vicka fram och tillbaka med
bor-ret och får då lätt ett hål, som amerikanarna
kallar "dog-legged". Om man inte är noggrann
med att slå av maskinens rotation, när man
borrat färdigt, utan låter borret vidga hålet just i
närheten av dess botten uppstår dessutom risk
för att plustoleransen överskrids så att en
effektiv förankring icke erhålles. Dessa nackdelar är
emellertid som regel av snabbt övergående
natur, sedan borraren lärt sig hur man skall borra
för en expanderbult.
Expanderhylsa av normaltyp
De tidigaste typerna av expanderhylsor krävde
ett relativt komplicerat montage. För att hålla
hylsan i rätt läge, medan man spände åt den
koniska muttern, användes till en början ett rör,
som träddes utanpå bulten. Denna måste då vara
gängad i nedre änden, och röret måste låsas med
dubbla muttrar under expansionsfasen.
Nästa steg i utvecklingen var införandet av fast
skalle, varjämte expanderhylsan gavs
erforderligt mothåll genom "öron" på bulten, till dess
hylsan gripit fast i borrhålsväggarna (fig. 3 t.v.).
Dylika öron har emellertid bestämda nackdelar.
Redan deras utformning gör att expanderhylsan
glider ned någon millimeter över öronen.
Därigenom uppstår risk för kilverkan, så att
expanderhylsan tvingas att rotera runt, när man
vrider bulten med den fasta skallen. Kommer
därtill ojämnheter eller grader på öronen eller på
innerkanten av expanderhylsans undersida, blir
risken ännu större.
Nästa steg i utvecklingen blev därför införandet
av vad amerikanarna kallar "palnut" eller
"washer" och som på svenska lämpligen kan
översättas med stoppbricka (fig. 3 t.h.). Dessa
brickor beställs med en inre diameter, som
precis passar till de rullade gängorna. Brickan
gängas ned till sista gängan och fungerar där som
stöd för expanderhylsan. Gängningen måste nu
göras något längre, så att brickan kommer på
samma avstånd från bultändan som öronen.
Det bör observeras att öronen eller brickan icke
får vara kraftigare än att bristning sker vid
högst ca 2 t belastning av bulten, om
tillfredsställande expansion icke dessförinnan erhållits.
I annat fall inträffar det att hela den vridande
kraften i mutteråtdragaren (eller vad man nu
använder) går åt till att försöka expandera hylsan,
utan att man uppnår någon spänning i bulten
eller att hylsan roterar i borrhålet eller brister.
Använder man lös mutter i stället för fast skalle
på bulten i kombination med expanderhylsa,
föreligger ju inte motsvarande risk, utan
stoppbrickan kan då bestå av t.ex. en påsvetsad ring.
Expanderhylsor av normaltyp (fig. 4) har
tillverkats och tillverkas fortfarande av flertalet av
de firmor, som från början varit inne på
marknaden.
Expanderhylsa av "bail"-typ
Expanderhylsa av "normaltyp" kännetecknas
av att de fyra vingarna antingen är hopgjutna
i ett stycke i nederkanten eller där hophållna
med plåtsvep. Detta medför att rätt avsevärd
kraft fordras för själva expansionen och att
denna sker "solfjädersformigt", så att
huvudsakligen endast det översta partiet av vingarna
kommer att ligga an mot borrhålsväggarna. Vid lösa
bergarter medför denna punktanliggning ibland
en sådan deformation av borrhålsväggarna, att
erforderligt grepp inte erhålles.
Nästa utvecklingsfas av expanderhylsan är
införandet av "bail"-typen (fig. 5). Denna
karakteriseras dels av att vingarna icke är hophållna
i underkanten (eller i vissa fall endast helt löst
två och två), dels att bultarna försetts med en
smal plattfjädersbygel eller ett "finger" från
vingdelen över den koniska muttern. Den första
förändringen medför en lättare och mera
parallell expansion med därav följande större
anliggning mot borrhållsväggarna. Den andra innebär
att arrangemanget med öron eller stoppbricka
blir överflödigt, enär plattbygeln (fingret)
förhindrar att den koniska muttern skjuts ur
hylsan, när man för in bulten i hålet.
Utformningen med finger, som gjuts i ett
stycke med en eller flera av vingarna, är
onekligen en elegant lösning. Konstruktionen blir
stabilare och tillverkningen säkerligen billigare än
för varianten med plattjärnsbygeln, som måste
förbindas med aducergodset på ett eller annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
