Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 11 oktober 1955 - Bergförankring, av Magnus Smedberg - Walter Kjellman †, av Percy Tham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4- oktober 1955
831
fulländade bergbulten. Flertalet av dessa förslag
lider av felet, att de blir för komplicerade och
dyra att framställa. Bergförankring kan
sannolikt aldrig bli någon exakt metod, och verkan av
den enskilda bulten kan ej säkert beräknas eller
förutsägas. Det finns så många variabla faktorer
som inverkar, att man måste arbeta med grova
marginaler och låg utnyttjning av lastförmågan
hos bultarna. Det finns då ingen anledning att
finslipa en detalj i hela proceduren.
I Frankrike används en expanderhylsa, som
först expanderar ett stycke, varpå innerdelen i
hylsan brister av och möjliggör en ytterligare
expansion. Man kan kanske räkna träbultarna till
specialtyperna. De kan ju icke förspännas utan
verkar enbart genom upptagande av
skjuv-krafter, när lagren vid nedböjning vill förskjuta
sig inbördes (jfr den gamla svenska dymlingen).
I Ontario har man lanserat en bult, vars
expanderande del består av ett gummirör utanpå
bulten. Med ett rör och en stoppbricka pressas
gummiröret ihop axiellt och utvidgar sig därvid
radiellt.
Vid Bureau of Mines har man nyligen
konstruerat en plåthylsa med utstansade spetsiga
flikar. Tanken är att en stål kula, som drivs
genom hylsan till bulthålets botten, genom ett
särskilt arrangemang med flikarna skall pressa
in flikspetsarna i borrhålsväggen längs hålets
hela längd. Även i detta fall är det alltså endast
fråga om upptagande av skjuvkrafter.
Slutord
Här har berörts betydelsen av att öron,
fingrar och dylikt kan brista vid en viss last, så att
man inte riskerar att få en spänningslös bult.
Det bör då framhållas att för vana takbultare är
detta knappast något problem. Blir det spänning
i bulten, kupas nämligen underläggsbrickan mer
eller mindre. Ett slag med hammare eller annat
verktyg på brickan ger en ganska speciell klang.
Vana arbetare kan faktiskt efterkontrollera
förspänningen i bultarna genom att gå omkring och
lyssna på klangen och med förvånande små
felmarginaler ånge spänningstillståndet. Detta kan
sedan kontrolleras med en momentnyckel.
Till ämnet hör ytterligare många frågor, såsom
provdragning och kontroll av bultar, utformning
av underläggsbrickor, återvinning av bultar och
ekonomin härmed, kompletterande förstärkning
med stängselnät och eventuell betongsprutning,
bultning av ortsulan mot uppjäsning,
standardisering av förankringsmaterial och anslutning av
ytterdiameter och längd till
standardborr-serierna.
Litteratur
1. Bergförankringskommitténs rapport. Svenska Gruvföreningen,
Stockholm 1955.
2. Smedberg, M & Pilch, Z: Bergförankring med Perfo-bult i
Bjuvs gruva. Tidn. f. Byggnadskonst 1955 h. 10 s. 1—3.
Walter Kjellman †
Den 17 september 1955 avled Walter Kjellman i en ålder
av endast 49 år.
Han var född i Hälsingborg 1905 och skrevs in som
studerande vid KTH 1924. Snabbt avverkade ban de fyra åren
på Teknis. För honom betecknande var att ban som ett
sällsamt mellanspel samtidigt studerade språk på
Handelshögskolan. Därigenom lade han grunden till sin sedermera
så omhuldade språkliga hobby.
Men han nöjde sig ej med denna utbildning. Efter en kort
återhämtningspaus i Spanien och en tids arbete på
Vattenbyggnadsbyrån från 1930 sällade han sig till
forskargruppen kring den internationellt frejdade professor Terzaghi
i Wien. Så följde åter ett antal år i Vattenbyggnadsbyråns
tjänst med tyngdpunkt på dess expertisarbete i Ryssland.
Från 1936, då han blev chef för den geotekniska
avdelningen inom Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, fick ban
helt ägna sig åt sin specialitet, geotekniken. Denna hans
inriktning resulterade i att han 1944 axlade manteln som
överingenjör och chef för det nyorganiserade Statens
Geotekniska Institut.
En av våra mest beundrade fostrare på KTH ägnade en
föreläsning åt ingenjörens behov av skaparanda och
logiskt tänkande, vilket mynnade ut i rådet till oss adepter
att i tid söka mästra språket i det land, där vi ämnade
utöva vår verksamhet. Vanan, föresatsen, att aldrig låta en
ologisk sats kvarstå på papperet skärper blicken för
bristfälligheterna och skapar till sist ingenjören.
Ingenjörsyrkets heroer är den personifierade kombinationen av
skaparanda och logisk tankeskärpa. Walter Kjellman ägde i
rikt mått dessa egenskaper. Hans skaparanda kommer till
synes i hans geniala konstruktioner, och den logiska
tankeskärpan bygger upp hans skriftliga framställningar.
Han jagade aldrig ära och berömmelse — han vann dem
båda i rikt mått ändå. Detta utmärkande drag spårades
redan på Teknis. Betygsjakt var honom helt främmande.
Redan då gjorde sig emellertid hans skarpa intellekt
gällande på ett övertygande, om ock samtidigt försynt sätt.
Detsamma blev förhållandet i hans ingenjörsgärning. För
sin sinnrika utformning av en jordprovningsapparat
tillerkändes han 1935 års Polhemspris. Betecknande var att
han trots sin omfattande och fullödiga forskargärning
aldrig traktade efter ytterligare akademiska lagrar. Dem
förutan kallades han 1954 till ledamot av IVA.
På sitt institut samlade han en utvald skara unga
ingenjörer, entusiasmerade sina medarbetare och förde fram
dem i rampljuset. Han visade därmed förebildliga
chefsegenskaper. Tillsammans och i en förtroendefull
laganda löste han och hans tekniker en mångfald
komplicerade problem med skicklighet och uppfinningsförmåga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
