- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
835

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

4- oktober 1955

835

7 eller mer för att kondensatets pH inte skall bli lägre än
lösningens. Ett inhibitorpreparats pH påverkar alltså inte
bara dess flyktighet utan också inhibitorns verkan när den
når metallytan. Vid pH över 8,5 är t.ex. en karbonsyra
nästan helt i anjonform och därför inte flyktig. Inhibitorns
rostskyddande verkan beror då endast av aminens verkan,
vilken är otillräcklig.

Sekundära alkylaminnitriter ger vid närvaro av spår av
en oorganisk syra nitrosaminer som inte är effektiva
in-hibitorer. De kan därför användas bara i syrafria eller
buffrade system. Är emellertid de senares pH för högt,
bildas fri amin och alkalinitrit, och inhibitorverkan blir
otillräcklig. Det är därför nödvändigt att använda en
buffert som upprätthåller lämpligt pH. Används ett oorganiskt
system, bör pH vara ca 7,5. Man kan emellertid hålla
tillräcklig alkalitet genom att sätta till överskott på amin.
I senare fallet uppnås tillfredsställande inhibering vid
pH 7,0—9,0.

Temperaturen

Inhibitorers verkan vid förhöjd temperatur beror på deras
stabilitet. Vissa komplex av aminer och organiska syror,
t.ex. dicyklohexylamin-2-etylhexanoat, är mer stabila än
aminnitriter och har därför påtaglig inhiberingseffekt vid
90°C. Andra ämnen har rostskyddsverkan t.o.m. i ånga av
mer än 100°C. Aminnitriter, som hör till de bättre
in-hibitorerna, har en tendens att vid förhöjd temperatur
falla sönder till ämnen med dålig rostskyddsverkan och
kan därför inte användas vid mer än 75°C.

Inga inhibitorer för gasfas verkar omedelbart i en
förpackning. En viss tid åtgår alltid för att jämvikt skall
uppnås mellan det fasta preparatet, gasfasen och den på
metallytan adsorberade inhibitorn. Denna tid kan
förkortas genom användning av preparat med högre ångtryck,
men deras flyktighet får givetvis inte vara så stor att de
förloras vid förhöjd lagringstemperatur. Det är då bättre
att använda ett mindre flyktigt inhibitorpreparat och värma
förpackningen omedelbart efter dess försegling. När
jämvikt uppnåtts kan temperaturen sänkas.

Vid mätning av vattendroppars vätningsvinkel på stålytor
som utsatts för ångor av dicyklohexylaminnitrit växte
vinkeln snabbast under exponeringens första två timmar.
Jämvikt uppnåddes på 24 h.

Bortlösning av inhibitorn

Några gasfasinhibitorer med låg molvikt är relativt
lättlösliga i vatten och kan därför tvättas bort från metallytan,
om mycket vatten kondenseras på den. Detta är den
vanligaste orsaken till den begränsning av rostskyddet som
iakttagits vid mycket stor luftfuktighet, en olägenhet som
inte kan helt undvikas då inget i vatten svårlösligt ämne,
verksamt i gasfas, hittills är känt.

Man kan emellertid hålla fuktigheten i en förpackning
nere med silikagel. Då detta är svagt surt, har det i regel
ogynnsam verkan på inhibitorerna, men denna olägenhet
kan undanröjas genom tillsats av en alkalireserv,
tillräcklig för kompensering av gelets aciditet.

Genom användning av silikagel och en gasfasinhibitor kan
många komplicerade instrument av stål, icke-järnmetaller
och andra material skyddas effektivt under transport. Vid
tillämpning av denna metod kan instrumenten användas
genast efter uppackningen. Något inhibitor adsorberas av
silikagelet, men prov har visat att dettas förmåga att binda
vatten inte förstörs härigenom. Sannolikt undantränger
vattnet inhibitorn från gelet.

Verkan på andra material än stål

Ingående undersökningar har visat att aminnitriter
angriper många icke-järnmetaller. Diisopropylaminnitrit
angriper sålunda koppar, magnesiumlegeringar, kadmium,
bly, tennlod, zink, mässing och brons;
dicyklohexylaminnitrit korroderar zink, magnesium, kadmium och bly samt
legeringar innehållande mer än 15 °/o av någon av dessa

metaller. Inhibitorernas aggressivitet avtar i regel med
stigande molvikt, med avtagande relativ fuktighet och
sjunkande temperatur.
Dicyklohexylaminnitrit har med tillfredsställande resultat
använts som skydd för apparater, som innehåller delar av
zink, bly, magnesium eller kadmium, när
icke-järnmetal-lerna överdragits med plast eller med en skyddshinna av
annat organiskt material. Bara aminnitriternas verkan på
icke-järnmetaller har provats ingående; hur andra typer
förhåller sig är föga känt. Enligt en brittisk undersökning
angriper cyklohexylaminkarbonat mässing, koppar och
magnesium starkare än dicyklohexylaminnitrit; det har
däremot mindre verkan på aluminium, tennlod och zink.

Inhibitorerna påverkar i regel inte material, såsom tyg,
trä, läder, papper, tryckfärger och kork, men man kan
vänta att de skall reagera med material med sura
egenskaper. Många av dem kan vidare verka som
lösningsmedel för mindre resistenta plaster, läcker, gummi och
lim.

Förpackningar

Gasfasinhibitorer finns i handeln i fast, kristallin form
eller anbringade på kraftapper eller träfiberplattor. Sådana
förpackningsmaterial kan också vara impregnerade med
inhibitor. Man använder också inhibitorer till kraftpapper,
på ena sidan bestruket med ett vattenfast lim eller med
vax, kraftpapperslaminat med asfalt som bindemedel och
andra material av liknande typ.

För att skydda stålet före inpackningen och efter
upp-packningen bör man smörja in det med en svagt
skyddande olja. överdrag av denna typ kompletterar
inhibitorns verkan. Dess ånga måste kunna nå alla delar,
som behöver skyddas, och det anses att dessa inte bör
befinna sig på mer än ca 300 mm avstånd från den fasta
inhibitorn.

För att förpackningen skall få en tillräcklig
inhibitor-reserv bör man använda minst 2 dm2 papper per liter
inre volym under förutsättning att papperet innehåller
minst 0,2 g/dm2 inhibitor. Andra material än stål skall
givetvis skyddas mot inhibitorn om så behövs. Detta
kan ske genom besprutning med en lösning av en plast
eller ett vaxliknande ämne. Den typ av yttermaterial som
fordras beror på hur länge förpackningen skall lagras.
Vid förvaring inomhus under upp till ett år behövs bara
ett gott vaxat papper som ytteromslag, men för 3—5 års
lagring fordras förseglade metallhylsor eller påsar av
gastätt material.

Optisk utrustning bör inte förpackas med gasformiga
inhibitorer såvida dessa inte kan hindras att ge beläggningar
på optiska ytor. Halogenhaltiga lösningsmedel får inte
användas för rengöring före inpackningen därför att de vid
hydrolys ger syror som stör inhibitorns verkan. SH i

Litteratur

1. Baker, H R & Zisman, M A: Polar-type rust inhibitors. Theory
and properties. Ind. & Engng Chem. 40 (1948) s. 2338.

2. Brophy, J E m.fl.: Aqueous nonflammable hydraulic fluids. Ind.
& Engng Chem. 43 (1951) s. 884.

3. Baker, H R: Volatile rust inhibitors. Ind. & Engng Chem. 46
(1954) s. 2592.

4. Metal corrosion inhibitors. Times Rev. Ind. 1955 jan. 31.

Ett alkali- och syrafast bestrykningsmedel har
framställts av Neoprene och vissa hårda hartser. Det torkar på
30 min och lär som en 50—75 |x tjock beläggning vara
seg, mjuk, slitstark och resistent mot oxidation.

Böjliga och sega nylonrör tillverkas nu med 3—9 mm
diameter. De tål upp till 175 kp/cm2 tryck och är resistenta
mot de flesta kemikalier, dock inte mot myrsyra,
koncentrerade mineralsyror och fenol. De är särskilt lämpliga för
smörjolja, hydrauliska vätskor och bränslen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:31:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0855.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free