- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
837

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

4- oktober 1955

837

RMgCl + SiCl4 = RSiCla + MgCl2

monoalkyltriklorosilan
RSiCl3 + RMgCl = R2SiCl2 + MgCl2

dialkyldiklorosilan
R2SiCl2 + RMgCl = R3SiCl + MgCl2

trialkylmonoklorosilan

Även arylklorosilaner kan framställas på detta sätt.

Vid den direkta processen leds organiska klorider över
mycket ren kiselmetall vid omkring 300°C i närvaro av
små mängder koppar eller silver som katalysator.
Kloro-silaner bildas då enligt formeln

Si + RC1 = RSiCla + R2SiCl2 + RsSiCl

Silver används för framställning av fenylderivat.

Vid båda metoderna bildas en blandning av mono-,
di-och triderivat, och dessa måste skiljas genom destillation
i kolonner med hög separeringseffekt, då de olika
kloro-silanernas kokpunkter ligger nära varandra.

Nästa steg är hydrolys av de olika fraktionerna. De
härvid erhållna alkyl- eller arylsubstituerade kiselsyrorna
kondensationspolymeriseras till olika produkter (fig. 1).

I en 1954 igångsatt brittisk fabrik är tillverkningen av
silikoner uppdelad på fem avdelningar, nämligen
framställning av klorosilaner enligt den direkta metoden och
enligt Grignard-metoden, fraktionerad destillation av
klo-rosilanblandningen, hydrolys och polymerisering av
renade klorosilaner samt tillverkning av speciella silikoner ur
polymerisaten.

Vid direktprocessen beskickas ett cylindriskt liggande,
dubbelmantlat reaktionskärl av mjukt stål (18 m långt,
1 m inre diameter) med kiselmetall i flagor som under
reaktionens gång ytterligare tillförs i portioner.
Reaktorn roterar så att reaktionsblandningen ständigt
slungas in mot dess mitt. Metylkloridgas, som förvärmts
till reaktionstemperaturen ca 300°C, leds in i
reaktionskärlet som är fyllt med kvävgas och hålls under svagt
övertryck för att ej luft, som sönderdelar klorosilanerna,
skall tränga in.

Som katalysator används koppar i små flagor, 70—80 %
av metylkloriden reagerar. Utgående gas, som är 100—
110°C, kondenseras i två primärkylare. Icke kondenserad
gas går till ett kylsystem där oreagerad metylklorid
destilleras av och återförs till reaktionskärlet. Den råa
blandningen av klorosilaner är en blekgul vätska som
samlas i utjämningsbehållare.

Lösningsmedel och klorosilaner lagras under kvävgas, då
de förra är mycket eldfarliga, de senare giftiga och
frätande; dessutom reagerar de omedelbart med vatten.
Lagringskärlen hålls under ca 4 at tryck och kyls med vatten.

Grignard-metoden är mindre ekonomisk och mera
riskabel än den direkta, men den ger bättre utbyte. Metylklorid
och eter matas in i ett reaktionskärl, beskickat med
mag-nesiumspån, varvid en suspension av Grignard-förening
bildas. Sedan tillförs klorosilaner, lösta i toluen för
minskning av reaktionens häftighet. Reaktionskärlet är
vattenkylt. Den bildade magnesiumkloriden filtreras bort och
tvättas med toluen.

Råprodukterna från direkt- och Grignard-processen renas
var för sig genom destillation i 17 kolonner av olika
storlek. Destillaten slås samman och fraktioneras ytterligare
varvid mono- och dimetylklorosilaner skiljs åt. Härtill
fordras en mycket effektiv kolonn och stort
återflödesför-hållande (50 :1), då skillnaden i kokpunkt är endast 4°C.
Separationen måste vara fullständig, då
monometylför-eningen ger bl.a. olösliga polymerer.

De olika klorosilanerna hydrolyseras var för sig till
si-lanoler. Detta sker i glasbeklädda kittlar, ur vilka
reaktionsblandningen tappas i lägre belägna kärl, där den
tvättas fri från frigjord saltsyra med hett vatten och
natronlut. Sedan silikonskiktet avskiljts från vattenskiktet,
överförs det till upphettade polymeriseringskärl av olika
stålmaterial, beroende på vilken katalysator som används.

Fig. 1. Kommersiell framställning av silikoner.

Polymerisaten befrias från monomerer genom avdrivning
i vakuum och blandas sedan till en produkt med lämplig
viskositet, varefter suspenderade fasta föroreningar
filtreras bort. De flytande silikonerna bearbetas sedan vidare
till smörjmedel, gummi m.fl. produkter eller packas för
försäljning. Fasta silikoner framställs genom hydrolys av
blandningar av fenyl- och metyl-, mono- och
diklorosila-ner i olika proportioner. Hydrolysaten polymeriseras till
önskad viskositet.

Silikongummi framställs av ren dimetylsiloxan genom
katalytisk polymerisering av hydrolysat. Det upparbetas
sedan som naturgummi; fyllmedel, såsom kvartssand,
järnoxid och titanoxid, blandas in; till vulkning används bl.a.
bensoylperoxid. Silikonfett framställs genom blandning
av flytande silikoner med metalltvålar (Industrial Chemist
nov. 1954 s. 529). H Me

Flerfärgslack. Ingen har ännu hittat på ett sätt att
direkt spruta en flerfärgad, randig lack eller en med runda
fläckar i annan färg. Det finns emellertid nu ett
förfarande enligt vilket man med en beläggning kan åstadkomma
ett flerfärgat lackskikt med inom vissa gränser reglerbart
mönster. Skiktet uppges bli tjockt och hållbart, och dess
kostnad sägs vara jämförbar med vanliga organiska
lackskikts.

Flerfärgslacken består av två eller flera olikfärgade
cel-lulosalacker suspenderade i vatten och stabiliserade så
att de inte blandar sig med varandra. De relativt stora
lackpartiklarna förblir därför skilda åt under sprutningen
och torkningen. På den behandlade ytan bildas ett tydligt
flerfärgsmönster vars struktur kan varieras. Man har
redan flera år använt läcker av denna typ för målning av
väggar, men först på senaste tid har de fått sådan form
att de kan användas för industriprodukter.

Flerfärgslacker är särskilt lämpliga för målning av grova
ytor då de ger dessa ett slätare utseende. Läggs de på
tjockt, utjämnar de också skillnader som uppstår genom
att underlaget har ojämna absorptionsegenskaper. Detta
märks särskilt, om ytan består av både längs- och ändträ
eller av både trä och träfiberplatta. Porösa ytor, t.ex.
porösa träfiberplattor, mjukt ohyvlat trä, filt, tyg och
papper, kan beläggas tillfredsställande med ett tjockt
lackskikt. Då lacken effektivt döljer underlagets brister, kan
man använda relativt billigt konstruktionsmaterial, t.ex.
träfiberplattor eller billigt trä till TV-lådor.

Då lackskiktet är brokigt alltigenom, är det mindre
känsligt för repning och nötning därför att små defekter inte
syns. Det är relativt lätt att stämma av färgen och
allvarliga skador i lackskiktet kan därför utan svårighet
repareras. Speciella färgstrukturer i en eller flera färger, t.ex.
läderimitation och stöppling, kan erhållas utan
efterbehandling.

Ett upp till 0,13 mm tjockt lackskikt kan anbringas på
en gång. Dess porositet kan regleras inom vida gränser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0857.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free