- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
838

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

838

TEKNISK TIDSKRIFT

Den kan göras mikroskopisk eller så grov att en
undermålning lyser igenom. Flerfärgslackernas största olägenhet
är emellertid att de inte kan ge fullständigt täta skikt.
Härigenom begränsas deras användning i huvudsak till
inom-husmålning. Man har dock, till synes med gott resultat,
använt dem för utomhusmålning av metaller vilka först
målats med en god grundfärg (J B Campbell i Materials
& Methods nov. 1954 s. 86). SHl

Korrosion av tenn i ammoniak. Eftersom tenn är en
amfoter metall angrips det även av alkali. I mycket
utspädda alkaliska lösningar vid pH 11 är angreppet mycket
litet, men i mer koncentrerade (över pH 12) blir
lösningshastigheten rätt hög. Det är därför överraskande att tenn
icke alls angrips av koncentrerad ammoniak som därför
kan förvaras i tennkärl. Metallen löses däremot i utspädda
ammoniaklösningar med ungefär samma hastighet som i
andra alkalier.

Detta egenartade förhållande har studerats vid Tin
Research Institute, varvid temperatur, koncentration hos
angreppsmedlet, metallens renhet och ytförhållande varierats.
Tre tennkvaliteter med 0,174 °/o, 0,029 °/o och 0,012 »/o
föroreningar användes. I undersökningen ingick också
vitbleck, dels varmförtent, dels elförtent båda med
tenntjockleken 2,3 ji.

l)et naturliga oxidskiktet på tennytan medför en temporär
passivitet under vilken metallen ej angrips även i utspädda
ammoniaklösningar (1 NNH,OH). Denna induktionsperiod
kan sträcka sig över flera dagar vid rumstemperatur, men
förkortas vid högre temperatur. Hos vitbleck uppträder
ingen utpräglad passivitet.

Om vtan befrias från det täta oxidskiktet genom katodisk
betning i utspädd alkalilösning angrips alla tennsorter
ungefär lika hastigt. Återbildningen av täckskiktet vid
exponering i luft går fortare, om små föroreningar finns i
metallen. För det renaste tennet (99,988 °/o) tar återbildningen
flera timmar, medan för de andra tennsorterna några
minuter är tillräckligt.

Angreppet på vitbleck i 8,5—155 g/1 NH3 börjar på
enstaka punkter och breder sedan ut sig från dessa vilket
tyder på svaga ställen i tennbeläggningen. I koncentrerad
ammoniak och i mycket utspädda lösningar (0,17 g/1)
förblir vitbleck och rent tenn oförändrade, om de på förhand
befrias från det naturliga oxidskiktet och sedan exponeras
en tid i luften. Det renaste tennet är intakt även i
lösningar, hållande 155—260 g/1 NH3 (9—15 N).
Det ligger nära till hands att sätta dessa förhållanden i
samband med den lägre syrehalten i koncentrerade
ammoniaklösningar. Dessa tycks dock inte vara fullständigt
syrefria, ty om ett tennstycke efter rengöring omedelbart
förs ned i koncentrerad ammoniak, löses det långsamt.
Tenn med naturligt oxidskikt, som förvaras i koncentrerad
ammoniak, löses om ammoniaken späds ut. Något
bestående passiverande skikt bildas sålunda ej på tennytan i
koncentrerad ammoniak.

Vid jämförande korrosionsförsök mellan elförtent,
varmförtent stålplåt (2,3 n tenn) och rent tenn (99,988)
bestämdes viktförlusterna i 1 N NH4OH vid 30°C. I början var
viktförlusten ungefär lika eller ca 50 mg/dm2 dygn, men
efter några dygn avtog lösningshastigheten för det rena
tennet vars viktförlust efter 14 dygn var ca 8 mg/dm2
dygn. De förtenta proven löstes hela tiden med samma
hastighet eller ca 40 mg/dm2dygn. Det elförtenta provet
betäcktes efter tre dygn med ett gråvitt skikt. Detta
bildades på fria stålytor som blottlades i samband med
upplösningen. Någon inverkan på upplösningshastigheten
kunde ej iakttas.

De förtenta provens betydligt större lösningshastighet i
jämförelse med det rena tennets kan bero på
elementbildning mellan stål och tenn. Det är därför överraskande, att
tenn med naturligt oxidskikt kopplat till stål utan
förtenning i en 1 N NH4OH lösning vid 30°C korroderar mindre
än när kontakten med stålet bryts. Även om förhållandet

mellan ytorna av tenn och stål varieras från 1 :2 till 4 : 1
blir resultatet detsamma. Elementets
begynnelseströmstyr-ka växer med järnytan. Det är alltså tydligt att tennet i
detta fall passiveras.

Om man däremot på förhand avlägsnar den naturliga
oxidhinnan blir resultatet av tenn-stålelementet helt
annorlunda. I 1 NNH4OH vid 30°C fås då följande
viktförluster:

Ytförhållande Viktförlust

tenn : stål mg/dm2dygn

1:0 53

7:1 67

3:1 80

1:1 111
1:3 2

Det är alltså tydligt att om tennet från början genom
lösningens inverkan befrias från täckskiktet, kommer det
frilagda stålet genom elementverkan att påskynda
korrosionen.

För att minska tennets korrosion i utspädda
ammoniaklösningar kan antingen ytskiktet förstärkas eller lösningen
försättas med passiveringsmedel. En tredje möjlighet synes
vara att oskadliggöra det i ammoniaken lösta syret. Man
har tidigare med framgång passiverat tenn i såväl alkaliska
kromatlösningar som i sura kromsyra-fosforsyralösningar.
På så sätt passiverat tenn får visserligen en ökad
induk-tionstid innan korrosionen sätter in, men angreppet
hindras ej i det långa loppet.

Däremot erhålles fullständigt skydd, oin
ammoniaklös-ningen försätts med 0,1—10 g/1 natriumkromat som
passiveringsmedel. För reduktion av det lösta syret kan man
sätta till 5 g/1 hydrazinsulfat eller hydrazinhydrat som ger
fullständig immunitet i alla ammoniakkoncentrationer.
Egendomligt nog får man bättre skyddsverkan om
vitblecket icke helt sänks ned under vätskeytan. I
kalium-eller natriumhydroxidlösningar är däremot
syrereduktionsmedel mindre verksamma, om en del av tennet sticker upp
över vätskeytan.

Natriumsulfit är mindre lämpligt som
syrereduktionsmedel i ammoniak emedan det troligtvis bildar komplexa
föreningar med denna. Först vid en halt av mer än 10 g/1
ger sulfit en viss skyddsverkan (S C Britton & D G
Michael i Journal of Applied Chemistry jan. 1955 s. 1).

UT-h

Normering av spänningsoptiska material. Vid
kvantitativa mätningar inom spänningsoptik är det av vikt att
man känner det optiskt aktiva materialets fotoelastiska
data. Det har föreslagits att karakterisera sådant material
genom antalet isokromater per töjningsenhet,
icke-lineari-teten hos den spänningsoptiska effekten, den optiska
kryphastigheten och känsligheten för randstörningar. Dessa
egenskaper bestämmer den uppnåbara noggrannheten och
kan alla bestämmas genom ett enkelt böjförsök. Sådana
prov, utförda på 15 olika material, har visat att
konst-hartserna Catalin 61-893, Araldit F och Araldit D är väl
lämpade för spänningsoptiska precisionsmätningar (R
Hiltscher i Forschung 1954 s. 66). JH

Industriellt skalad potatis. I USA har industriellt
skalad potatis levererats till restauranger under mer än 20
år, och 1936 började man distribuera den i påsar. Efter
andra världskriget utvecklades potatisskalningsindustrin
snabbt. I nästan alla större amerikanska städer finns nu
skalningsfabriker, vilka tillsammans behandlar 50—75
Ml/år potatis.

Potatisen tvättas först noga. Skalningen sker med ånga,
med lut eller genom avnötning ("abrasion"). Vid de båda
första metoderna lossas skalen först och avlägsnas sedan
genom lätt gnuggning under stark vattenspolning. Vid den
sista tas skalen bort genom att potatisen bringas i kontakt
med grova ytor medan den kastas runt i en trumma. Efter
skalningen tas skalrester och sjuka fläckar bort för hand.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0858.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free