- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
839

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

4- oktober 1955

839

De tre metoderna anses ungefär likvärdiga. Skalning vid
hög temperatur med ånga eller lut måste regleras noga
så att potatisen inte blir kokt på ytan. Detta är nämligen
inte lämpligt om produkten skall säljas rå. Vissa
potatissorter kan inte användas till mos efter skalning vid hög
temperatur. Ytskiktet ger nämligen klumpar i moset. Vid
lutskalning måste man också se till att all lut tvättas bort.

Enligt en vid Eastern Regional Research Laboratory gjord
undersökning blir förlusterna minst vid lutskalning och
störst vid nötningsskalning. Investeringskostnaderna blir
större för ång- och lutskalning än för nötningsskalning.
Denna metod föredras vanligen av mindre företagare.

Som bekant blir rå, skalad potatis snabbt rödbrun och till
slut mörkgrå eller svart i luften. Detta beror på
enzyma-tiska processer varvid vissa ämnen i potatisen oxideras
till färgade produkter. Genom hastig neddoppning av den
skalade potatisen i en utspädd sulfitlösning kan man
emellertid hindra oxidationen och erhålla en varaktigt vit
produkt.

Behandlingen måste rättas efter råvarans beskaffenhet
och skalningsmetoden. Ett vanligt utföringssätt är
doppning 30 s i en lösning hållande 0,5 °/o citronsyra och 0,5 °/o
natriumbisulfit. Längre doppningstid eller en lösning med
mera bisulfit ger större hållbarhet, men vid för stark
behandling kan potatisen få bismak (R H Treadway & R L
Olson i Livsmedelsteknik febr. 1955 s. 17—20). SHl

Färgning av syntetfibrer. På många håll i Europa har
man nu stort intresse för högtemperaturfärgning av
syntetfibrer. Många olika apparater för detta förfarande har
konstruerats. Det har visat sig fördelaktigt att använda en
temperatur strax under 100°C därför att man då inte
riskerar minskning av cirkulationspumpens kapacitet
genom ångbildning. Vidare kan man inte färga med
kyp-färgämnen vid mer än 100°C därför att de i dag använda
reduktionsmedlen sönderdelas vid högre temperatur.

Då man vid högtemperaturfärgning arbetar i slutet
system, åtgår mindre hydrosulfit vid kypfärgning, och den
vid denna nödvändiga efterbehandlingen, tvålningen, kan
med fördel utföras vid hög temperatur. Färgens
tvätthärdighet blir då bättre och färgomslaget snabbare.

För akrylfibrer väntar man sig mycket av vissa basiska
färgämnen som på dessa fibrer har god ljushärdighet och
av vilka en hel del är tillgängliga. Man väntar att flera
skall komma, bl.a. svart. Dispersionsfärger kan också
användas. Framför de basiska färgämnena har de fördelen
att kunna blandas utan komplikationer. Vissa av dem har
bättre ljus- och tvätthärdighet på akrylfibrer än på
acetatfiber. De tål emellertid inte kanonisering eller
efter-kromering som kan behövas för blandningar av ull- och
akrylfibrer.

Kuprojonfärgning (Tekn. T. 1953 s. 102) anses inte ha
någon framtid därför att processen är alltför svår att
behärska. För reproduktion av en viss färgning måste man
t.ex. noggrant reglera badets redoxpotential under
färg-ningens gång.

Poly ester fibrer (Terylene, Dacron) färgas i stort sett bara
med dispersionsfärgämnen. För mörka nyanser måste
man härvid använda högtemperaturfärgning. Färgernas
tvätthärdighet blir god, men deras ljushärdighet blir sämre
än på akrylfibrer (E Tenfält i Textil & Konfektion nov.
1954 s. 30). SHl

Vanillin ur sulfitavfallslut. Enligt en länge känd
metod framställs vanillin genom oxidation av lignosulfonsyra
i sulfitlut vid närvaro av natriumhydroxid, som måste
återvinnas för att metoden skall löna sig. I USA har man
nu vid en fabrik börjat använda släckt kalk, som är så
billig att den inte behöver återvinnas. En annan fördel är
att vanillinframställningen kan kombineras med jäsning
av sulfitlutens hexos till alkohol. Utbytet av vanillin blir
dock mindre än med natriumhydroxid. I motsats till
teoretiska beräkningar blir utbytet högre om ligninkoncentra-

tionen är låg och om en enstaka reaktor körs kontinuerligt
i stället för satsvis. Detta antas bero på att fasta ämnen,
såsom kalciumhydroxid, kalciumkarbonat, kalciumsulfat,
kalciumoxalat och kalcium-ligninföreningar, adsorberar
vanillin. Vanillinutbytet är starkt beroende av pH, som
måste ligga över 12, vilket fordrar god omröring, så att
kalken hela tiden hålls väl fördelad. Dessutom måste man
noga reglera syrets partialtryck för att undvika för kraftig
oxidation. Vid 170°C bör partialtrycket vara under 1,4 at.

Råvara är resten av sulfitluten efter alkoholjäsningen.
Denna är mera utspädd än den ursprungliga avfallsluten,
vilket är gynnsamt för vanillinutbytet. Avfallslut,
kalkmjölk och komprimerad luft matas in kontinuerligt i två
parallellkopplade reaktionskärl med turbinomrörare, 3 m i
diameter och 6 m höga. Reaktionsblandningen
centrifugeras för avskiljande av siam och surgörs sedan i två
seriekopplade kärl med kolsyra från alkoholjäsningen och
svavelsyra.

Vanillinet extraheras kontinuerligt med toluen i ett torn
enligt motströmsprincipen. Det tvättas sedan ut ur
extrak-tet med natronlut varvid vanillinkoncentrationen i denna
blir 10—12 °/o. Den alkaliska lösningen går genom ett
antal separeringsprocesser och destilleras slutligen vid 2
torr. Destillatet, som kallas Lioxin, innehåller 97 °/o
vanillin. Dess smak och lukt avviker från rent vanillins.
Råprodukten löses i vatten, lösningen behandlas med aktivt
kol och får kristallisera i vakuum. Kristallerna
fråncentri-fugeras och vakuumtorkas. Vanillinsyra, vanillid och
aceto-vanillon kan framställas på liknande sätt (Chemical
Engineering okt. 1954 s. 114). H Me

Borider resistenta mot smält zink. De allra flesta
metaller angrips av smält zink, men vid Battelle Memorial
Institute har man funnit att kolstål eller kromstål kan
göras resistenta genom indiffusion av bor eller ämnen
med hög borhalt. Det är emellertid med nuvarande teknik
svårt att erhålla täta ytskikt och att få dessa fria från
mekaniska fel.

Man har därför gått en annan väg och pulvermetallurgiskt
framställt sintrade presskroppar innehållande borider av
järn, krom och mangan. De har visat sig fullständigt
resistenta mot smält zink vid upp till 590°C. Kromborid
innehållande kobolt har dessutom mycket god resistens mot
oxidation. Kromdiborid sintrad tillsammans med 15 °/o
järnpulver ger formstycken med 14 kp/mm2 brottgräns.
Efter sintring i vätgas och upphettning i luft har de 21
kp/mm2 brottgräns (Metal Industry 5 nov. 1954 s. 395).

SHl

Selektiv ogräsbekämpare. På senaste tid i
Storbritannien utförda försök har visat att några derivat av
y-fenoxi-smörsyra selektivt dödar vissa växter. I dessa bryts
nämligen föreningarna ned till ett hormonaktivt
ättiksyraderivat. De flesta av de hittills studerade ämnena är besläktade
med kända tillväxthormoner (Tekn. T. 1953 s. 397), såsom
2,4-diklorfenoxiättiksyra (2,4-D),
2,4,5-triklorfenoxiättik-syra (2,4,5-T) och 4-klor-2-metylfenoxiättiksyra (4K-2M,
eng. MCPA), men har mer än en metylengrupp i sidkedjan.

Man har sålunda provat homologa serier av syror med
1—7 metylengrupper i sidkedjan, dvs. från
fenoxiättiksyra-till fenoxioktankarbonsyraderivat. Man har funnit att
särskilt y-(2-metyl-4-klorfenoxi) smörsyra (MCPB) och
y-(2,4-diklorfenoxi) smörsyra (2,4-DB) måste anses vara
kommersiellt användbara selektiva ogräsbekämpare.
Nässlor, tistlar och jordrök dödas av 2,3 kg/ha MCPB eller
2,4-DB, medan klöver och selleri påverkas mycket litet, och
morot, palsternacka, lin och ärter skadas betydligt mindre
än av MCPA resp. 2,4-D.

Det har visat sig att vissa växter, t.ex. ärter och tomat,
påverkas bara av ättiksyraderivaten. Detta anses bero på
att de saknar enzymsystem som kan bryta ned de längre
sidkedjorna. Detsamma kan givetvis gälla även några
ogräs, och de nya ogräsbekämparna är därför inte lika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0859.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free