Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 11 oktober 1955 - Andras erfarenheter - Selektiv ogräsbekämpare, av SHl - Lagring av äpplen i reglerad atmosfär, av SHl - Klorofyll håller silver blankt, av SHl - Plaster för arbete med radioisotoper, av SHl - Nya metoder - Framställning av titantetraklorid i fluidiserad bädd, av SHl - »Svällkroppar» i viskos, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
840
TEKNISK TIDSKRIFT
allmänt användbara som MCPA och 2,4-D (Agricultural &
Food Chemistry 24 nov. 1954 s. 1212; R L Wain i febr.
1955 s. 128—130). SHl
Lagring av äpplen i reglerad atmosfär. Äpplen håller
sig friska dubbelt så lång tid, om de lagras i en atmosfär
med lämplig sammansättning i stället för i luft. I
Storbritannien har man nu lagringsutrymmen på ca 145 Ml
och i USA på ca 18 Ml i vilka man använder en atmosfär
bestående av ca 3 °/o syre, 5 °/o koldioxid och 92 °/o kväve.
Äpplena läggs i nästan gastäta rum som från början
innehåller luft. Frukten förbrukar syre genom andning och
avger koldioxid. Gasen i lagerrummet dras periodiskt genom
en yttre natriumhydroxidskrubber i vilken koldioxid
avlägsnas. Atmosfären uppnår optimal sammansättning efter
10—21 dygn. Denna tid, som bör vara så kort som
möjligt, minskas ca 20 %> genom ersättning av uttvättad
koldioxid med kväve i stället för med luft.
Mängden äpplen i förhållande till gasrummets storlek
inverkar givetvis på den snabbhet varmed optimal
sammansättning hos atmosfären kan uppnås. I ett vanligt,
fullständigt utnyttjat lagerrum blir volymförhållandet
gas : äpplen 2,5—3. Vid ideal packning kan man uppnå
1,5—2 och optimal sammansättning hos atmosfären kan
då uppnås på 9 dygn (Agricultural & Food Chemistry
22 dec. 1954 s. 1306). SHl
Klorofyll håller silver blankt. Man har vid en brittisk
undersökning funnit att klorofyll absorberar svavelväte
som är den största orsaken till silvers och koppars
anlöpning i luft. Silver- och kopparföremål insvepta i
silkespapper, impregnerat med en lösning av klorofyll i olja eller
utspädd alkohol och därefter torkat, har behållit sin glans
och färg i luft med relativt hög svavelvätehalt. Papperet
innehöll ca 5 %> klorofyll; för tjockare material räcker
antagligen avsevärt mindre klorofyllhalt.
Man bör kunna använda andra material än papper, bara
de består av cellulosa. Det är inte nödvändigt att använda
slutna förpackningar. Juvelerare kan t.ex. lägga sina
smycken på klorofyllimpregnerat papper, och husmödrar
kan göra detsamma med sitt bordssilver (enl. Department
of Scientific & Industrial Research 9 febr. 1955). SHl
Plaster för arbete med radioisotoper. Plaster är
vanligen lättare att rengöra än andra material. Polyeten är
t.ex. ett av de material som lättast kan befrias från
radioaktiva ämnen, medan polerat rostfritt stål är bara tämligen
lätt att göra rent. Bindningarna i organiska ämnen bryts
av joniserande strålning varigenom materialets egenskaper
ändras. Olika plaster har härvid ganska olika resistens.
Fyllda och mjukgjorda material får de allvarligaste
strålningsskadorna medan hårda piaster i regel är varaktigast.
Hartser tenderar att bli spröda vid bestrålning men
behåller sin draghållfasthet. Elaster blir hårdare, och deras
elasticitet och hållfasthet avtar. Inget samband finns
mellan plasters resistens mot strålning och deras resistens
mot kemikalier eller förhöjd temperatur.
Har plasten liten resistivitet (1010—1012 ohmcm), ändras
denna relativt litet vid bestrålning; har den däremot stor
resistivitet (mer än 10" ohmcm), kan denna ändras
betydligt. De flesta materialen förändras på samma sätt vid
bestrålning i syre och i helium. ’Ett undantag utgör gummi
under spänning, som skadas mer i syre på grund av
ozonbildning. I polyeten uppstår som bekant tvärbindningar
vid bestrålning.
Mest tåliga mot radioaktiv strålning är fenol- och
furan-plaster med oorganiska fyllmedel, styrenpolymerer,
anilin-formaldehydplaster, polyvinylkarbazol och polyeten. De
förlorar inte alls eller obetydligt i hållfasthet vid en
stråldos på upp till 10" r. Några av dem, såsom fenolplast och
polystyren, mörknar emellertid mycket, och modifierad
polystyrens slagseghet avtar. Mindre resistenta är
poly-estrar, fenolplaster utan fyllmedel eller med organiska så-
dana, melamin och karbamidplaster, polyvinylidenklorid
och polyvinylklorid.
ömtåligast är kaseinplaster, polymetylmetakrylat,
halo-generade polyetylener (Teflon och Fluorothene) och alla
cellulosaplaster. Dessa material blir spröda och spricker,
utom Teflon och Fluorothene som blir mjuka.
Naturgummi, Neoprene N, butadien-styrengummi och flera andra
elaster hårdnar av stråldoser på 10"—109 r. Butyl- och
polysulfidgummi mjuknar och blir flytande; det senare är
betydligt hållbarare än det förra (J F Bennett i Chemical
Engineering april 1955 s. 226, 228, 230). SHl
Nya metoder
Framställning av titantetraklorid i fluidiserad bädd.
Vid framställning av titantetraklorid gör man vanligen
briketter eller kulor av rutil (Ti02) eller titandioxidpigment
(Tekn. T. 1953 s. 17) och ett kolhaltigt reduktionsmedel
samt klorerar denna blandning. Då reduktionsmedlet
innehåller väte, måste detta dock bortskaffas före kloreringen
genom kalcinering för att klor inte skall förloras genom
bildning av klorväte. En enklare process har emellertid
utarbetats vid US Bureau of Mines (Tekn. T. 1952 s. 41).
Enligt en ny amerikansk metod, vars detaljer inte
offentliggjorts, kloreras en blandning av 100 delar finpulvriserad
ilmenit (FeTi03) och 15 delar kokspulver i en ca 1 m
tjock fluidiserad bädd vid 800—850°C. Vid tillsats av 350
kg/h malm-koksblandning införs 520 kg/h klorgas i
reaktionskärlet. Titantetraklorid och järn (II) klorid lämnar
detta i gasform och kondenseras i tvättorn. Siam i den
erhållna lösningen frånskiljs.
I reaktionskärlet fås en återstod av aska som tas ut
periodiskt och skickas genom en cyklon. Askmängden
uppges bli mindre än 10 °/o av inmatat material. Metoden
sägs vara lämplig även för bearbetning av titanrik slagg
som erhålls t.ex. i Kanada vid bearbetning av titanhaltig
järnmalm. Härvid måste processen dock modifieras något
på grund av närvaro av alkalimetaller och alkaliska
jordartsmetaller (Chemical Week 19 mars 1955 s. 84). SHl
"Svällkroppar" i viskos. Utom enstaka lätt iakttagbara
föroreningar, såsom olösta cellulosafibrer och koagulerade
viskoshinnor, innehåller viskos svällkroppar, starkt svällda
gelbitar som skiljer sig från viskosen huvudsakligen genom
att de inte är fullständigt lösta. Svällkropparnas uppkomst
beror på cellulosans beskaffenhet och framför allt på det
sätt varpå viskosen framställs. För att erhålla viskos med
god spinnbarhet måste man avlägsna dem, vilket vanligen
sker genom filtrering. Denna försvåras emellertid mycket
vid hög halt av svällkroppar, och det är därför viktigt att
på förhand känna dessas mängd.
Svällkropparna är svåra att upptäcka med enkla optiska
medel, och man har därför konstruerat en fotoelektrisk
apparat som ger ett relativt mått på halten svällkroppar i
en viskos. Denna flyter genom ett munstycke med bred
spalt i ett mycket tunt, plant skikt ned i vatten. Härvid
bildar svällkropparna genom sin större viskositet små
lins-formiga förtjockningar av skiktet (fig. 1). Viskosens
brytningsindex avviker från vattnets, och svällkropparna kan
därför göras synliga med en slirapparat.
Från en ljuskälla (fig. 2) passerar ljus genom en spalt
och ett prisma som ger ett spektrum. Detta projicieras med
ett sfäriskt och kromatiskt väl korrigerat objektiv på vis-
Fig. 1. Tvärsnitt av ett viskosskikt med
svällkropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
