- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
887

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

25 oktober 1955

887

Fig. 2. Flytschema för
tunnskikts-inclunstning; a mät kärl, b
doseringspump, c kolonn, d motor och packbox,
e kondensor, f och g uppsamlingskärl
för destillat resp. återstod, h förlag för
djupkylning, i vakuumpump.

Fig. 1. Kolonn för
tunnskiktsindunst-ning; a svängande skrapa, b
tillflödesrör, c för delning sring, d ångor, e
återstod.

ningar. Då organiska ämnens sönderdelning ofta sker
ganska långsamt, kan man ytterligare minska den genom
att förkorta upphettningstiden. Detta kan uppnås genom
indunstning av vätskan i ett mycket tunt skikt. Vid vanlig
indunstning i blåsa förblir sålunda vätskan vid högsta
temperatur i 5—50 h, medan den vid
tunnskiktsindunst-ning når temperaturmaximum bara under 3—20 s.

Vid det senare förfarandet breds vätskan ut i ett tunt
skikt på värmeytan. Detta kan ske genom fritt fall,
utnyttjande av centrifugalkraften eller användning av
skrapor vilka kan vara fasta eller rörliga. Den sistnämnda
utföringsformen är relativt ny, men har enligt uppgift redan
fått betydande användning inom livsmedelsindustrin och
den kemiska industrin.

Indunstaren (fig. 1), som arbetar under vakuum, består
av en dubbelmantlad kolonn i vars centrum roterar en
axel på vilken sitter ett antal horisontella armar. I dessas
ändar är vertikala plåtar (skraporna) lagrade i tappar.
Deras horisontella längd är tillsammans med armarnas
större än kolonnens innerdiameter, så att deras ytterkant
släpar mot kolonnväggen.

Drivaxeln är lagrad utanför kolonnens topp och passerar
in i denna genom en packbox. Den axel, på vilken
skraporna sitter, är ansluten till drivaxeln med ett bajonettlås
och styrs nedtill av en ring som löper mot kolonnväggen.
Genom att nedre axeländan inte är lagrad utanför
kolonnen behövs ingen packbox. Denna kan orsaka förorening
av produkten med olja eller utspädning av den med
lösningsmedel som kondenseras på den kylda boxen och på
axeländan.

Lösningen pumpas med en kugghjulspump (fig. 2) i jämn
ström in i en fördelningsring (fig. 3) som sitter fast på
axeln. I ringen skiljs ångan från den genom tryckminsk-

Fig. 3. Fördelningsring, a
tillflöde, b
utjämnings-kammare, c separator, d
hål för ånga, e skrapa, f
dubbelmantel, g uppvärm-

ningsdnga.

ningen och uppvärmningen skummande och stänkande
vätskan. Den går genom ett antal hål ut i kolonnens
överdel där den passerar en stänkfångare innan den går till
kondensorn. Vätskan slungas mot kolonnväggen och
fördelas på denna. När den rinner nedåt breds den ut av
skraporna. Återstoden tas ut vid kolonnens botten.

Hela apparaten görs vanligen av rostfritt stål. När
korrosionsbetingelserna tillåter tillverkas dock skraporna av
ett hårdare stål. Vätskan tjänstgör som smörjmedel för
skraporna och axelns styrningsring. Vanligen blir
smörjningen tillräcklig, t.ex. vid indunstning av
sockerlösningar, men i vissa fall, såsom vid behandling av
saltlösningar, räcker den inte till. Man gör då skrapornas kanter
av nylon som inte slits ens om det går torrt (E
Schneider i Chemie-Ingenieur-Teehnik maj 1955 s. 257 - 261).

SHl

Bultar ersätter nitar i stålkonstruktioner. För två eller
tre år sedan var det svårt att hitta en hopbultad
stålkonstruktion i USA. Atomic Energy Commissions byggnad i
Oak Ridge, en av de största stålkonstruktioner som utförts
i USA efter andra världskriget, har emellertid satts ihop
med bultar därför att det var ont om nitare på den tiden.
Sedan dess har användningen av bultar vuxit snabbt och
i dag utnyttjas de i ca 15 %> av stålkonstruktionerna.

En bult för stålkonstruktioner kostar ungefär fem gånger
så mycket som en lika grov nit därför att den måste
tillverkas med större precision och av material med större
hållfasthet. Det kan därför synas föga tilltalande att
använda bultar i stället för nitar, men de förra har sådana
fördelar framför de senare att kostnaden inte anses betyda
så mycket.

Bultning kan utföras av ett lag på två man medan nitning
lär fordra ett på fyra man. Vidare kan ett bultarlag arbeta
17 »/o fortare än ett nitarlag, och det kan tränas till full
effektivitet på en vecka, medan arbetarna i ett nitarlag
måste arbeta samman under ett år för att lagarbetet skall
bli fulländat.

En fogs styrka bestäms av den spänning, som kan uppnås
mellan fastsättningsdonets ändar, och den kan göras nästan
dubbelt så stor hos en bult som hos en lika grov nit.
Vidare lossnar nitar ofta, särskilt i konstruktioner som
utsätts för varierande belastning. Detta har inträffat bl.a. i
flera broar i USA där nitarna nu successivt ersätts med
bultar (Business Week 13 aug. 1955 s. 140—141). SHl

Peroxidföreningar vid ytbehandling av metaller.
Oxidationsmedel används i många fall vid ytbehandling av
metaller. Härvid tillgrips vanligen kromat, nitrat eller
motsvarande syror. Ofta är det emellertid fördelaktigt eller
rentav nödvändigt att använda peroxidföreningar,
nämligen väteperoxid, föreningar som ger väteperoxid i
lösningar, persulfat och persyror.

Man utnyttjar behandling med oxiderande lösningar för
att åstadkomma oxidskikt på metallytor, avlägsna icke
önskvärda ämnen från dessa, eller för att lösa bort
metall från dem. Vidare använder man oxidationsmedel för
att hålla ämnen i ett betbad i önskat valenstillstånd.
Peroxidföreningar kan utnyttjas i alla fyra fallen.

Färgning, t.ex. svartbetning av stål, sker vanligen
genom doppning av arbetsstycket i en het, starkt alkalisk
lösning innehållande ett oxidationsmedel. Mest används
natriumhydroxid och bland rekommenderade
oxidationsmedel finns natriumperoxid eller väteperoxid. Enligt ett
recept innehåller betbadet 300—400 g/1 NaOH och 50—
100 g/1 Na202.

Ett mycket hållbart, svart ytskikt på zink och kadmium
består av finkornig kopparoxid. Man åstadkommer det
genom att doppa arbetsstycket några sekunder i en
lösning, innehållande ett kopparsalt och ett klorat, sedan i en
permanganatlösning och slutligen i en väteperoxidlösning.
Denna behandling upprepas ca 10 gånger. Den ger då ett

ytskikt med bättre adhesion och svärta än enbart dopp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0907.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free