Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 1 november 1955 - Sovjetisk elkraftteknik — reseintryck, av B Rathsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 november 1955
893
Sovjetisk elkraftteknik — reseintryck
Överdirektör B Rathsman, Stockholm
I Sovjetunionen omsattes 1954 ca 200 miljarder
kWh elkraft. Detta motsvarar ca 1 000 kWh per
invånare (i Sverige 3 300 kWh per invånare).
Av dessa 200 miljarder kWh ligger 135 miljarder
kWh i det allmänna försörjningssystemet,
medan återstående 65 miljarder kWh tycks ligga i
industriers egenförsörjning och mera speciell
kraftproduktion, alltså utanför de allmänna
förvaltningsmyndigheterna. Vattenkraftandelen
utgör för närvarande 17 %, medan övriga 83 %
är ångkraft. Ångkraftverken eldas med kol, olja
och naturgas, och 7 % av kraften för den
allmänna elförsörjningen framställs i torveldade
ångkraftverk. Detta betyder att ca 10 miljarder
kWh, motsvarande nära hälften av Sveriges
nuvarande kraftproduktion, i Sovjetunionen
kommer från torven.
Ångkraftverken är inte extrema i
enhetseffekter eller ångdata. Det största och nyaste
ångkraftverket är byggt med enheter för 150 MW,
ett ångtryck av 170 at och en ångtemperatur av
550°C. I övrigt är normalstorleken på
aggregaten 100 MW och de framställs närmast på
löpande band. Fjärrvärme utnyttjas i rätt stor
utsträckning. Det uppgavs, att av ångkraftverken
i Moskvaområdet 40 % är utrustade för
samtidig fjärrvärmeleverans. Leveransen skedde
tidigare med hetvatten på 150°C, men numera har
man gått upp till 250°C och ansåg det fullt
rimligt att leda värmen 20—40 km från verken.
Organisation
Tills vidare är Sovjetunionen ur
kraftförsörj-ningssynpunkt inte någon enhet utan är
uppdelad i ett antal lokala områden, inom vilka man
har samköming. I europeiska Ryssland har man
i huvudsak fyra centrum, ett centralområde
kring Moskva, ett nordvästområde omfattande
Leningrad, de baltiska staterna och ett stycke
upp mot Ishavet, ett sydligt område, omfattande
Donbassbäckenet och republikerna ned emot
Kaukasus, och ett fjärde område, Uralområdet.
Ett femte område omfattar hela den del av
Sovjetunionen, som ligger öster om Ural, av
storleksordningen 20 milj. km2.
Man avser att inom en relativt nära framtid
skapa ett samkörningssystem i europeiska Ryss-
Bearbetning av föredrag i Svenska Elektroingenjörsföreningen den
22 april 1955
621.311.1(47)
land. Det är delvis mot den bakgrunden man får
se det stora arbete, som ryssarna lagt ned på att
utveckla 400 kV växelströmssystem. Man tänker
sig att relativt snart koppla ihop centralområdet
med det södra området och med Ural. Bortom
Ural skall man gå fram med ett jätteprojekt i
Ob, där det uppgavs att man i en anläggning
skulle bygga ut 3 milj. kW.
Ansvaret för kraftförsörjningen ligger hos
kraftverksministeriet under Malenkov. Jämsides
med kraftverksministeriet finns ett
kraftbygg-nadsministerium samt ett
elektroindustrimini-sterium, som ser till att alla industriprodukter,
som behövs bl.a. för kraftförsörjningen, kommer
fram. Kraftverksministeriet är den största av
dessa tre organisationer med ca 300 000
anställda. Kraftbyggnadsministeriet och
elektroindu-striministeriet torde vartdera ha ca 200 000
anställda.
Kraftverksministeriets huvudförvaltning i
Moskva är organiserad på sex olika avdelningar.
Ma-lenkovs förste ställföreträdare, Pavlenko, har
hand om planering och finansiering. En annan
avdelning står för lokalförvaltningarna ute i
landet och allmänna tekniska principfrågor. En
tredje svarar för kraftverksministeriets fabriker,
vilka tillverkar t.ex. hängisolatorer för ledningarna
samt reservdelar för all befintlig utrustning.
Man anser att industrin när den har levererat sin
produkt inte skall störas med att leverera
reservdelar. Det lämnas åt kunden att ordna den
saken. En fjärde avdelning har hand om
torv-beredning och fournering av torven till
ångkraftverken. Man gör också briketter, som säljs
utanför kraftförsörjningen. En femte avdelning, en
mycket stor sådan, har hand om projektering
och konstruktion av nya anläggningar.
Konstruktionsverksamheten ligger alltså i
kraftverksministeriet, medan utförandet ligger hos
kraftbyggnadsministeriet, som fungerar som
något slags entreprenör åt kraftverksministeriet.
En sjätte avdelning svarar för bokföring, inköp
osv.
Ute i landet har kraftverksministeriet sina
lokalförvaltningar, som tycks ha sin direkta
motsvarighet i Moskva, så att varje lokalförvaltning
har sitt motsvarande kontor inom
kraftverks-ministeriet.
Kraftbyggnadsministeriet har sina uppgifter in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
