Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 1 november 1955 - Nya material - Polyeten för högre temperatur, av SHl - Pulvermetallurgiskt framställda nickellegeringar, av SHl - Polyetenvax, av SHl - Nickel-aluminiumlegeringar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
900
TEKNISK TIDSKRIFT
Nya material
Polyeten för högre temperatur. I Tyskland och USA
har man utarbetat metoder för framställning av polyeten
med hög molvikt. Enligt dem polymeriseras eten katalytiskt
vid ett tryck obetydligt överstigande atmosfärstryck. Vid
tillverkning av vanlig polyeten används högt tryck. Det
enligt lågtrycksmetoderna framställda materialet har
betydligt större styvhet än vanlig polyeten och liknar
närmast polystyren. Det är halvgenomskinligt eller opakt och
har en jämn, glansig yta, medan vanlig polyeten som
bekant är matt och vaxliknande.
En av det nya materialets mest anmärkningsvärda
egenskaper är att det utan nämnvärd deformation kan
upphettas till 120°C vid vilken temperatur vanlig polyeten
mjuknar så mycket att den helt förlorar sin form. Det
kan därför värmesteriliseras och bör vara lämpligt till
tvättmaskindelar. Vidare har det mycket god slagseghet
vid ned till —90°C; enligt en uppgift blir det inte sprött
ens vid — 115°C. Den nya plasten bör därför vara särskilt
användbar i flygplan och i frysanläggningar.
Lågtryckspolyetens brottgräns lär vara 315 kp/cm2 mot
140 kp/cm2 för vanlig polyeten, och dess hållfasthet avtar
inte snabbt med stigande temperatur. Enligt uppgift är
dess resistens mot kemikalier större än vanlig polyetens.
Den påverkas inte av detergenter, alkalier eller syror (inte
ens fluorvätesyra). Dessa egenskaper synes göra den nya
plasten lämplig till rör.
I USA tillverkas lågtryckspolyeten under handelsnamnen
Super Dylan och Marlex enligt den tyska resp. den
amerikanska metoden, tillsvidare i försöksskala. Enligt
uppgift kan man vid tillverkningen använda samma
apparatutrustning som för vanlig polyeten. Produktion i fullstor
skala väntas komma i gång under 1956. Priset på Super
Dylan i vagnslaster är 43 ct/lb för vit, halvgenomskinlig
och 46 ct/lb för färgad. Vanlig vit, halvgenomskinlig
polyeten kostar ca 41 ct/lb (Business Week 14 maj 1955 s. 48,
52; Chemical Engineering News 16 maj 1955 s. 2152). SHl
Pulvermetallurgiskt framställda nickellegeringar.
Tillverkning av nickellegeringar enligt pulvermetallurgisk
teknik erbjuder flera fördelar. Materialets sammansättning
och egenskaper kan regleras noggrannare än vid
användning av smältmetoder, och på grund av pulvermetallernas
stora renhet har betydande förbättring av
slutprodukterna uppnåtts. Pulvermetallurgiskt tillverkade material är
särskilt värdefulla för elektronikindustrin som behöver
legeringar med bestämda fysikaliska egenskaper, t.ex. med
speciella utvidgningsegenskaper eller magnetiska
egenskaper.
Vid pulvermetallurgisk tillverkning av rennickel och en
grupp nickellegeringar i Storbritannien använder man som
utgångsmaterial nickel- och järnpulver ur
karbonylför-eningarna. Andra metaller, t.ex. kobolt och molybden,
framställs genom reduktion av de rena oxiderna med
vätgas. Vid vägning av en legerings beståndsdelar kan en
noggrannhet på åtminstone 0,05 °/o uppnås.
Pulvren blandas genom trumling under flera timmar, en
metod som visat sig fullt tillfredsställande. Presskroppar
på ca 7 kg framställs med tryck på 31—55 kp/mm2,
beroende på pulvrets sammansättning. De sintras i en
el-värmd rörugn i noggrant renad och torkad vätgas.
Temperaturen hålls först i flera timmar vid 600°C varvid
huvudmängden syre och kväve i det porösa materialet
bortskaffas. Sedan sintras detta vid ca 1 200°C i flera
timmar. Efter sintringen smids presskropparna till plattor eller
stänger vilka sedan kan kall- eller varmbearbetas på
vanligt sätt.
Rennickel kan framställas utan tillsats av
desoxidations-medel, såsom magnesium, kisel eller mangan, vilka i
allmänhet används vid smältning och ingår som föroreningar
i slutprodukten. På grund av det pulvermetallurgiskt fram-
ställda materialets större renhet är
temperaturkoefficienten för dess resistans större och dess resistivitet mindre.
Nickel med stor renhet har visat sig vara ett särskilt
lämpligt material för bl.a. anoder, galler och stöd i
vät-gasfyllda thyratroner därför att trycket i dem inte avtar
genom vätets reaktion med föroreningar.
Nickel-järnlegeringars egenskaper bestäms i första hand
av viktförhållandet nickel : järn, men relativt små
mängder av t.ex. Cr, Mn, Si och Cu har påtagligt inflytande på
deras termiska utvidgningskoefficient. Praktiskt taget
fullständig frånvaro av dessa element är därför värdefull vid
framställning av material med förutbestämd
utvidgningskoefficient, t.ex. tråd för insmältning i glas.
Bland magnetiska legeringar med hög permeabilitet har
man pulvermetallurgiskt framställt en med 77 °/o Ni, 14 °/o
Fe, 4 % Mo och 5 % Cu, som uppges ha avsevärt bättre
egenskaper än motsvarande smälta material. Legeringens
permeabilitet är nämligen starkt beroende av dess
sammansättning vilken kan regleras mycket noga vid
pulvermetallurgisk teknik. Härigenom har man kunnat öka
permeabiliteten påtagligt.
Utvecklingen av legeringens begynnelsepermeabilitet sker
genom en värmebehandling i vätgas. Dennas renhet är av
största betydelse vid behandling av smält legering; för att
uppnå bästa resultat måste man använda gas med
synnerligen låg vattenhalt. Pulvermetallurgiskt framställd
legering har emellertid visat sig vara mycket mindre känslig
för gasens vattenhalt så att man kunnat använda gas med
en daggpunkt på upp till 20°C.
Nickel-järnlegeringar framställda genom smältning
uppvisar en "yteffekt" som yttrar sig genom snabb minskning
av permeabiliteten med minskning av plåtens tjocklek. Det
pulvermetallurgiskt tillverkade materialets magnetiska
egenskaper lär däremot förbli oförändrade vid
plåttjocklekar ned till 1—0,5 n (Metallurgia maj 1955 s. 215—217).
SHl
Polyetenvax. Man kan nu framställa ett billigt,
användbart syntetiskt vax, bestående av lågmolekylär polyeten.
Det bör vara av särskilt intresse som förpackningsmaterial
och för tillverkning av polervax. Det nya materialet, som
i USA kallas Epolene, säljs som korn av risgrynsstorlek.
Man tillverkar en emulgerbar typ, betecknad E och en
icke emulgerbar med beteckningen N.
Båda typerna lär vara biandbara med karnaubavax utan
förändring av dettas fysikaliska egenskaper. Epolene E
kan dessutom blandas med candelilla- och ouricurivax
och Epolene N med de flesta av dessa vaxers
komponenter. Man kan använda polyetenvaxet för att förbättra
paraffin som genom tillsatsen får mindre genomsläpplighet för
vattenånga, större hårdhet och böjlighet, högre smältpunkt
och bättre elektriska egenskaper.
Polyetenvaxets mest anmärkningsvärda egenskap är
emellertid att det mjukgör andra växer. Man anser därför
att Epolene E kan bli en huvudkomponent i emulsionsvaxer
för golv- och möbelpolering. Epolene N uppges vara
särskilt lämpligt som paraffintillsats och till växer för
behandling av golv, bilar och möbler samt till skokräm
(Chemical & Engineering News 16 maj 1955 s. 2152). SHl
Nickel-aluminiumlegeringar. I
nickel-aluminiumlegeringar bildas föreningarna Ni3Al och NiAl. Gjutning av
legeringar med upp till 30 % Al vållar inga svårigheter,
men sådana uppstår vid 31,5—34 % Al på grund av
värmeutvecklingen vid metallernas reaktion med varandra.
Föreningen Ni3Al och en legering med 25 °/o Al har
brottgränserna 4 400 resp. 1 700 kp/cm2.
En nickel-aluminiumlegering med 17,5 °/o Al har visat
sig ha särskilt goda mekaniska egenskaper och utmärkt
oxidationsresistens. Dess brottgräns är 5 400 kp/cm2 vid
rumstemperatur och 3 500 kp/cm2 vid 820°C. Den tål
snabba temperaturväxlingar och har tämligen god slagseghet
(Metal Industry 29 juli 1955 s. 93). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
