- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
910

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

910

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 4. Uppbyggnad
av dubbeldiod.

att de bägge gallren och två keramiska ringar saknas.
Således kan standardiserade rördelar användas till ett
flertal olika rörtyper, detta är en av konstruktionens stora
fördelar. Enär de olika delarna av röret kan tillverkas
med stor precision och konstruktionen är självbärande,
lämpar sig dessa rör utmärkt för maskinell tillverkning.
Automater för hopmotering av rören är under utveckling.
Rören lämpar sig även för användning i modulsystem av
typ "Tinkertoy" (Tekn. T. 1954 s. 105) (Tele-Tech 1955
aug. s. 92). Å Ahrnell

Kromståls väteförsprödning. Sprickbildning i 12 °/o
kromstål uppstår ofta genom att stålet tar upp väte vid
betning eller vid korrosion. Brott kan vidare uppstå
genom att stålets seghet och utmattningshållfasthet minskas.
För att bestämma de faktorer, som inverkar på stålets
benägenhet till väteförsprödning, doppade man stålprover i
en betvätska av saltsyra 1 : 1 innehållande selendioxid,
eller betade det katodiskt i 10 % natriumhydroxidlösning.
Deras seghet bestämdes därefter genom böjningsprov upp
till 180°.

Resultaten (fig. 1) visar att böjningsvinkeln vid brott
avtar med växande behandlingstid och att stålets tendens
att bli sprött minskar med stigande anlöpningstemperatur.
Saltsyra med selendioxid har visat sig gynna
väteförsprödning särskilt mycket, och detta betbad verkar också
betydligt snabbare än katodisk betning i natronlut. Andra
prov har visat att stålets brottgräns och förlängning avtar
vid betningen. Genom doppning i saltsyrabadet 80 min föll
brottgränsen i ett fall från 100 till 77 kp/mm2 och
förlängningen från 11 till 1 °/o.

Av undersökningarna sluter man att 12 % kromstål med
hårdheten 43—46 Rockwell C är synnerligen känsligt för
väteförsprödning, medan material med 23—25 Rockwell C
är okänsligt inom försökens gränser. Sur atmosfär kan
under vissa betingelser orsaka tidigt brott i kromstål
genom en kombination av punktangrepp, minskning av stå-

Fig. 1. Kromståls väteförsprödning, t.v. i saltsyra 1: 1 med
selendioxid (prov utan glödskal), t.h. vid elektrolys i 10 °/o
natronlut (prov med glödskal); upplösningsbehandling 20
min vid 950°C, anlöpning i 2 h vid a 590°C, b 5AO°C, c
480°C; d ingen anlöpning.

lets tvärsektion, korngränsfrätning och väteförsprödning.
Den sistnämnda blir särskilt stor vid betning i syror,
innehållande vissa föroreningar, t.ex. selen.
Stålets benägenhet till väteförsprödning kan minskas eller
upphävas genom lämplig anlöpning, t.ex. vid ca 600°C,
efter upplösningsbehandling vid 950°C. Det bör skyddas
mot ytkorrosion, vid vilken väte utvecklas och absorberas.
Härtill är polyvinylkloridlack lämpligt i sur atmosfär,
medan fenol- eller epoxiplastlacker är tillfredsställande mot
fukt och saltvattenstänk. Utsätts stålet för nötning är ett
gummiöverdrag bäst (A E Durkin i Iron Age 9 dec. 1954
s. 154—156). SHl

Ytbeläggningar med elektrolytiskt utfällda
järn-zinklegeringar. En för några år sedan utförd brittisk
undersökning visade att om varniförzinkat stål upphettas till
650°C en kort stund, visar skiktet bättre korrosionsskydd
vid utomhusprov (Tekn. T. 1953 s. 27). Den vid
upphettningen bildade zinklegeringen innehåller 20 °/o järn. En
liknande behandling, "galvannealing", var tidigare känd
från USA.

Dessa iakttagelser har stimulerat intresset för
elektrolytisk utfällning av dylika järn-zinklegeringar. Ur de båda
metallernas blandade sulfatlösningar har man lyckats
framställa legeringar innehållande 3—90 °/o zink allt efter
utfällningsbetingelserna. Tillsats av ammoniumsulfat som
buffringsmedel samt något kaliumklorid för undvikande
av anodpassivering är fördelaktig. För att undvika
elektrolyten grumling genom utfälld ferrihydroxid är en
tillsats av citronsyra lämplig. Hallen härav måste hållas
mycket låg emedan redan 1 g/1 minskar såväl
katodström-utbyte som järnhalt ungefär 10 °/o.

Ett bad innehållande 50 g/1 metalliskt järn och zinkhalter
på 1—10 g/1 ger legeringar innehållande 3—30 %> zink, dvs.
ca 3 gånger elektrolytens zinkhalt per liter. Härvid är
strömtätheten 28 A/dm2, temperaturen 50°C och pH 2,3.
Katodströmutbytet är ca 90 °/o. Jämna,, blanka
beläggningar av 35 m|x tjocklek kan utan svårighet utfällas.
Deras mikrohårdhet är omvänt proportionell mot zinkhalten
från 553 Vickers (D.P.N.) för 3 °/o zinklegering till 372
Vickers (D.P.N.) för 30 % zinklegering.

En 6 %> zinklegering kan utfällas ur ett bad bestående av
248 g/1 järn(II)sulfat, 8,8 g/1 zinksulfat, 118 g/1
ammoniumsulfat, 10 g/1 kaliumklorid och 0,5 g/1 citronsyra, pH
1,7, strömtäthet 20 A/dm2, temperatur 50°C. På ca 6 min
erhålles en skikttjocklek av 25 ni|l.

I stort sett gäller samma utfällningsförhållanden även för
legeringar med högre zinkhalt. Dels genom ökad zinkhalt
i elektrolyten, dels minskad slrömtäthet (20—15 A/dm2)
och lägre pH-värde (1,5—1,0) uppnås högre zinkhalter i
utfällningen. För att motverka gropbildning efter
vätgas-blåsor tillsätter man vätmedel. En 60 °/o zinklegering
erhålls med badsammansättningen 174 g/1 järn(II)sulfat, 88
g/1 zinksulfat, 118 g/1 ammoniumsulfat, 10 g/1 kaliumklorid,
0,5 g/1 citronsyra, 0,4 ml/1 Teepol, pH 1,7; strömtäthet
18 A/dm2, temperatur 50°C. På 8 min erhålls en
skikttjocklek av 25 m|x. Högre badtemperatur (80°C) förbättrar
strömutbytet och ger matta, lättpolerade utfällningar.

Baden är känsliga för spår (5 mg/1) av blyföreningar.
Spridningsförmågan är likvärdig med glansnickelbadens.
Genom den höga strömtätheten går utfällningen snabbt.

Legeringarna har god vidhäftning till stål. De
lågprocentiga zinklegeringarna (3—15 °/o Zn) ger dåligt
korrosionsskydd. I det accelererade korrosionsprovet, "bägarprovet"
enligt Chemical Research Laboratory, Teddington, över
svaveldioxidhaltig fuktig luft vid 45°C ger samtliga
legeringar med 30—90 °/o zink större korrosionsskydd åt stål
än ren zink utfälld ur sulfatlösning. Omfattande
fältförsök i olika klimat har igångsatts.

Inomhus är legeringar med en zinkhalt över 15 °/o fullt
resistenta och kan ersätta förnickling. Det är även möjligt
att de kan användas som inre korrosionsskydd för
hydre-ringsautoklaver för råolja emedan de skyddar inot avkol-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0930.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free