- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
911

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15 november 1955

911

ning och svavelangrepp. Även som grund för målning kan
tunna skikt med över 30 % zink med fördel användas.
Blanka utfällningar med över 60 °/o zink kan användas för
dekorativt ändamål vid inomhusbruk. Som ersättning för
nickel före förkromning kan man lämpligen använda 60 °/o
legering (S Jepson, S Meecham, F W Salt i Metal
Finish-ing Journal maj 1955 s. 222). U T—h

Pennor med "flytande blyerts". En penna med
flytande blyerts behöver aldrig vässas, och det är enligt en
uppgift det bästa man kan säga om den. Den avviker mycket
litet från en kulspetspenna. Enda skillnaden är egentligen
"bläcket" som i blyertspennan är grått. Det ger linjer
ungefär som en vanlig blyertspenna nr 3 och skriften blir
därför i allmänhet för ljus eftersom man vanligen
använder blyertspennor nr 2.

Med flytande blyerts kan man inte genom tryckning
variera linjens styrka och inte heller dess grovlek. Den enda
variation i skriften som uppstår är ett och annat avbrott
och här och där en plump. Pennor med flytande blyerts
tycks alltså inte vara det slutgiltiga eller ens det nästan
slutgiltiga skrivdonet (Consumer Reports aug. 1955 s. 354).

’ SHl

Nya metoder

Granulering av polyeten. Den form, i vilken
termoplaster serveras maskinen vid formsprutning, har stor
betydelse för den resulterande produktens kvalitet. Det är
av stor vikt att materialet är i små stycken som flyter lätt,
har stor volymvikt och är fritt från pulver. Det sistnämnda
fastnar lätt mellan maskinens kolv och cylinder.

Vid granulering har man använt desintegratorer, som ger
stycken med oregelbunden form och varierande storlek.
Detta material är föga lämpligt, då det har liten
volymvikt och innehåller mycket pulver. En senare metod, som
alltjämt används i stor utsträckning, är skärning av
plasten i kuber. Man får på så sätt ett jämnare material med
stor volymvikt, men maskinen missar ibland och kan ge
stavar många centimeter långa. Produkten innehåller
vidare betydande mängd pulver som uppstår genom
avnöt-ning av kubernas skarpa hörn och kanter.

En annan metod består i strängsprutning av plasten till
en lång cylinder, ca 3 mm i diameter, som efter avsvalning
skärs i ca 3 mm långa stycken. Man får på detta sätt en
relativt lättflytande produkt med stor volymvikt.
Cylindrarna blir också jämnare i form och storlek än kuberna,
men de ger betydande mängd pulver och smälter ojämnt
liksom kuberna.

Den senaste metoden består i skärning av ett
strängspru-tat band medan detta ännu är flytande. Vissa piaster,
särskilt polyeten, ger härvid små kulor vilka utgör en
mycket lättflytande produkt med stor volymvikt. Den blir
vidare fri från pulver, eftersom plastbitarna saknar skarpa
kanter. Kulorna, som görs 3 mm i diameter, smälter vidare
mycket jämnt. Denna metod lär tillämpas i USA:s nyaste
polyetenfabrik, den först igångsatta av de sju som
planerats (A Kennaway i British Plastics jan. 1955 s. 18—19;
Chemical Engineering febr. 1955 s. 124). SHl

Vallvågledare. Som ledare för mikrovågssignaler
används som regel vågledare som har rektangulärt tvärsnitt.
I vissa apparater är det emellertid fördelaktigare att
använda vågledare av en typ som skulle kunna kallas
vallvågledare ("double-ridge waveguide" eller "ridge-guide"),
fig. 1.

En dylik vågledare har mycket lägre undre gränsfrekvens
än en rektangulär vågledare med samma ytterdimensioner.
Detta beror på den kapacitiva belastning som vallarna
inför. På grund av det mindre tvärsnittet för ett ökat
frekvensområde erhålles en stor besparing i vikt och volym.
Det våglängdsband inom vilket grundmoden kan nyttjas

Fig. 1. Vallvågledare, t.v. med trycktätt fönster, t.h.
flexibel vågledare innan ytterhöljet påsatts.

är på grund av vallarnas inverkan avsevärt större i
vall-vågledaren än i den rektangulära vågledaren. Nackdelarna
med vallvågledaren är dess lägre effektgräns, större
dämpning och krav på snävare dimensionstoleranser.

En vallvågledare med samma ytterdimensioner som den
normala vågledaren för 3 cm vågor avsedd för 5 400 MHz
(C-bandet) och 9 300 MHz (X-bandet), fig. 2, har en undre
gränsfrekvens för grundmoden fc — 4 355 MHz( för
normal vågledare för 3 cm bandet är fc — 6 560 MHz); och en
gränsfrekvens för närmast högre mod 13 800 MHz.
Bandbredden är således större än 3:1. Den rektangulära
vågledaren för X-bandet har formellt bandbredden 2:1, men
dess frekvensberoende tillåter användning endast inom ett
smalare band.

Dämpningen hos vallvågledare av mässing ändras från
ca 0,25 till ca 0,45 dB/m inom bandet; dämpningen hos
motsvarande rektangulära vågledare av mässing är 0,23
dB/m vid 9 300 MHz. Den större dämpningen härrör från
strömkoncentrationen i vallarna. Vallvågledaren kan ej
överföra lika hög effekt som den rektangulära vågledaren.
Den räcker dock för de flesta behov.

På grund av vallvågledarens stora bandbredd kan
skarv-flänsarna ej utrustas med effektiva filterspår såsom vid
vanliga vågledare, utan de förses med plana flänsar för
direkt kontakt. Därför används också styrpinnar och flera
skruvar än vanligt i skarvarna.

Eftersom ojämnheter i vågledaren räknas i förhållande
till storleken hos gapet mellan vallarna och detta är
mindre än hälften av avståndet mätt bredvid vallarna så inses
att toleranserna för vallvågledaren är snävare än för
motsvarande rektangulära vågledare. Flexibla vallvågledare
pressas av berylliumplåt i två halvor som hårdlöds utefter
vågledarens smala sidor.

Utvecklingen av vallvågledare och andra
mikrovågskomponenter av samma typ har motiverats av bl.a.
trafikflygets behov av väder- och navigeringsradarstationer. Dessa
arbetar inom våglängdsområden omkring 5 400 MHz och
9 300 MHz. Om flygplanen av tillverkaren utrustas med
vallvågledare, så kan kunden installera en radarstation
för C- eller för X-bandet. Den valda stationens
rektangulära vågledare behöver då bara anpassas med
övergångsstycken till vallvågledaren.

Förutom vågledare med övergångsstycken har olika
andra komponenter utvecklats t.ex. anpassad, avslutning,
förskjutbar kortslutning, variabel dämpsats, kristallhållare,
mätledning (slitsad vågledare), riktkopplare och
balanserad blandare (Tekn. T. 1955 s. 305). Bandbredden hos
flertalet av dessa komponenter är emellertid bara 10 °/o.

Vallvågledare tillverkas även för 3 000 MHz, där de

Fig. 2. Typisk
vallvågledare för C- och
X-banden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0931.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free