- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
921

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15 november 1955

921

Spinning av konstfibrer

För att framställa fibrer av polymerer
använder man tre olika metoder som kallas
våtspin-ning, torrspinning och smältspinning.
Gemensamt för dem är att polymeren i vätskeform
pressas genom en spinndysa försedd med ett
stort antal fina hål. Skillnaden mellan de tre
förfarandena är det sätt varpå polymeren bringas
i flytande tillstånd och den metod enligt vilken
vätskestrålarna av polymer bringas att stelna till
fasta fibrer.

Den största delen av konstfibrerna framställs
för närvarande genom våtspinning som används
för rayon och flera andra fibrer, t.ex.
polyakryl-nitril- och polyvinylkloridfibrer. Den torde vara
den först tillämpade metoden att framställa
konstfibrer. Den utnyttjades nämligen redan vid
1800-talets slut vid tillverkning av konstsilke av
cellulosanitrat. Torrspinning började användas
för samma fiber 1904, och numera utnyttjas den
vid spinning av t.ex. acetatsilke, Orion och
polyvinylkloridfibrer. Smältspinning, som är den
nyaste av de tre metoderna, infördes först för
tillverkning av nylonfiber och utnyttjas också
för Terylene (Dacron).

Våtspinning

Vid våtspinning utgår man från en
spinnlösning, som är en lösning av polymeren eller ett
derivat av denna. Den pressas genom de fina
hålen i en spinndysa ut i en vätska, spinnbadet,
där polymeren koagulerar. Används ett derivat
av denna, kan samtidigt en reaktion, genom
vilken polymeren frigörs, ske i spinnbadet. De
erhållna fibrerna dras ur detta med något slag av
uppsamlingsapparat.

Ytspänningseffekter vid fiberbildningen

Vid spinningen uppstår stora nya ytor vid vilka
ytkrafter verkar. Dessa strävar att ge fibern
cirkelrunt tvärsnitt och det är därför svårt att
direkt framställa fibrer med annan form. Vidare
gör ytspänningen cylindrar med större längd än
diametern instabila; ytkrafterna strävar
nämligen att bryta sönder vätskestrålen i droppar.
Denna tendens motverkas av spinnlösningens
viskositet. Ju större denna är, desto lättare är det
därför att erhålla fibrer.

En spinnlösning som pressas ut genom ett hål
kan antingen fortsätta som en stråle eller följa
utefter spinndysans ytteryta, beroende på
förhållandet mellan ytkrafterna spinnlösning—

677.47.021.5

spinndysa och spinnlösning—spinnbad. I
allmänhet tenderar lösningen att sprida sig över
spinndysans yta om inte fibern dras bort av
uppsamlingsapparaten.

I vissa fall fordras en viss viskositet och vissa
reologiska egenskaper hos spinnlösningen för att
spinning skall kunna utföras, och man har
härvid funnit att den största viskositet, som kan
uppnås utan gelbildning, ger bästa betingelser
för spinningen. I andra fall är spinnlösningens
viskositet inte kritisk, men vid en given molvikt
hos polymeren motsvarar större viskositet högre
koncentration hos lösningen vilket är en
fördel, då mindre lagringskärl för den fordras
och spinnbadets utspädning med lösningsmedel
minskas.

En praktisk gräns för spinnlösningens
koncentration sätts emellertid av svårigheten att filtrera
och spruta mycket viskösa vätskor. Vid en given
temperatur börjar lösningens viskositet att stiga
snabbt med dess koncentration vid ett värde som
ligger lägre ju större polymerens molvikt är.
Man kan sänka spinnlösningens viskositet
genom att höja spinntemperaturen, men denna
möjlighet begränsas om man måste kunna
hantera fibern i spinnbadet för att sätta i gång
spinningen. Vidare påverkas den erhållna fiberns
kvalitet av spinntemperaturen. Ofta fås tätare
och starkare fibrer vid högre temperatur.

Spinndysan

Den hastighet varmed fibern dras ur
spinnbadet, är vanligen större än den varmed
spinnlösning pressas ut. Detta innebär att fibern
förlängs, och dess sträckning sker givetvis där den
är svagast, dvs. alldeles intill spinndysan. På
grund härav fyller fibrerna inte dennas hål
fullständigt, och spinnbad tränger in i dem. Vid
användning av spinndysor av metall uppstår ofta
ett koncentrationselement, i vilket spinndysans
inre och yttre ytor är elektroder, medan fibern
är saltbrygga om den innehåller elektrolyter.

I många fall är spinnlösningen alkalisk och
spinnbadet surt varvid den yta av spinndysan,
som är i kontakt med det senare, blir anod.
Negativt laddade partiklar i spinnbadet fälls då ut
på spinndysan och i dennas hål. Härvid kan
beläggningar uppstå vilka på kort tid vållar
bristning av fibern. Liknande avsättningar kan
uppstå på spinndysans inre yta. Man har föreslagit
åtskilliga sätt att hindra uppkomsten av belägg-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0941.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free