Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 15 november 1955 - Andras erfarenheter - Förkromning av magnesiumgjuten, av SHl - Återvinning av zink ur hårdzink av U T—h - Enkel bestämning av fasföljd i trefasnät, av F Ö - Varmaluminering, av U T—h - Framställning av transistorkristaller, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 november 1955
957
g/1 natriumcyanid, 30 g/1 soda, 45 g/1 seignettesalt, 7,5 g/1
natriumhydroxid. Badets temperatur är 50°C, och dess pH
hålls vid 10,0 eller något mindre. Arbetsstyckena ges
elektrisk kontakt så snabbt som möjligt vid stor strömtäthet
3,2 A/dm2 som efter 30 s minskas till 2,2 A/dm2.
Elektrolysen avbryts efter ytterligare 5,5 min. Det tunna
kopparskiktet är nödvändigt som skydd för zinkskiktet, vilket
annars skulle lösas upp vid förkoppringen.
Denna utförs i ett bad av pyrofosfattyp, försatt med 30
—60 g/1 KF. Badets temperatur är 55°C. Elektrolysen tar
ca 35 min vid 2,7 A/dm2 strömtäthet. Kopparskiktets
tjocklek skall vara minst 20 Blankförnickling sker sedan i
ett bad av Wattstyp, vars pH hålls vid 4,5, under ca 15
min vid 2,7 A/dm2 strömtäthet och 55°C. Nickelskiktet
skall vara minst 5 Förkromningen utförs i ett
kromsyrabad av vanlig typ (Tekn. T. 1954 s. 343).
Metallbeläggningen uppges ha mycket god vidhäftning,
om processerna utförs riktigt. Den vanligaste orsaken till
dålig adhesion är felaktig behandling vid förzinkningen
och utfällningen av det tunna kopparskiktet. På draget
magnesium har synnerligen god vidhäftning uppnåtts
(Light Metals febr. 1955 s. 56—57). SHl
Återvinning av zink ur hårdzink. För alla
varmförzin-kare är hårdzinken en oundviklig och icke önskvärd
biprodukt. Man har i Storbritannien utarbetat en
modifikation av en finländsk process för återvinning av zink ur
hårdzink, som innehåller ca 3 °/o Fe och 97 °/o Zn (Tekn.
T. 1953 s. 146). Vid den brittiska processen sätts
hårdzinken jämte något aluminium till en blysmälta, varefter
temperaturen ökas till ca 750°C. Järnet legeras härvid med
aluminium och flyter upp mot ytan medan zinken legeras
med blyet. Järn-aluminiumlegeringen skummas av och
bly-zinksmältan får långsamt svalna. Härvid kristalliserar
zinken ut på ytan av blysmältan och kan avlägsnas som ett
block medan blyet ånyo kan användas för nästa charge.
Man uppger att zinkutbytet blir ca 95 %> (S S Carlisle i
Metal Finishing Journal april 1955 s. 161). U T—h
Enkel bestämning av fasföljd i trefasnät. Kopplas en
induktans L, en kapacitans C och ett motstånd R till var
sin fas i ett trefassystem med fasspänningen U, fig. 1 t.v.,
går ingen ström genom nolledaren om förhållandet mellan
komponenternas induktans väljs coL = l/a>C = j/3 R, där
co är vinkelfrekvensen. Låter man L och C byta plats blir
strömmen i nolledaren I0 — 2 U/R = 2 Ir, eller dubbelt så
stor som strömmen genom motståndet. Detsamma blir
resultatet om komponenterna behåller sina platser men
vek-torrotationsriktningen ändras. Insättes ett mätinstrument
eller annan strömindikator i nolledaren kan anordningen
användas för att bestämma fasföljden vid inkoppling av
motorer, kilowattimmätare och dylikt.
Saknar trefassystemet nolledare kan en artificiell
nollpunkt anordnas eller kan man koppla komponenterna
enligt fig. 1, i mitten, där A betecknar strömindikatorn.
Strömmen genom strömindikatorn blir då ej noll vid
normal fasföljd men blir 7 gånger så stor om fasföljden
växlas. Motståndet R’ skall vara lika stort som
strömindikatorns ohmska motstånd och tjänar till att göra systemet
symmetriskt.
Man kan även undvara induktansen och utföra
kopplingen enligt fig. 1 t.h. Komponenterna skall då dimensioneras
så att R2= 2 Rx, l/ü)C = 2 Rt]/3. Med denna koppling^ och
normal fasföljd blir strömmen i nolledaren I0 = j/3 där
It är strömmen genom Rt (Elektrotechnik und
Maschinen-bau 1955 h. 11 s. 257; Elektrotechniski vestnih 21 (1953)
h. 11—12 s. 313—317). FÖ
Varmaluminering. I USA är förbrukningen av
aluminium för varmaluminering (Tekn. T. 1952 s. 530) av stål
flera tusen ton per år. Aluminium ger bättre
korrosionsskydd än zink och har dessutom stor värmeresistens. Prov
under 1 500 h vid 600°C visade praktiskt taget ingen
skalning. Hittills har varmaluminering icke utförts i
Storbritannien, emedan kända metoder kräver hög
investeringskostnad, men nyligen har en brittisk metod utarbetats av
BISBA och provats med gott ekonomiskt resultat även i
liten skala.
Tidigare svårigheter har bl.a. varit att den
järn-aluminiumlegering som bildas på stålytan är mycket hård och
spröd och ej tål mekanisk deformation. Det har även varit
svårt att hålla aluminiumsmältan oxidfri, även om olika
flussmedel använts. Vid den nya metoden används
glycerol som reduktionsmedel. Den anbringas på stålytan
efter de vanliga rengöringsmetoderna och innan
neddopp-ningen i aluminiumsmältan sker. Glycerolen antänds vid
beröringen med smältan och lämnar denna oxidfri i
beröringsstället.
För att minska legeringsbildningen har man försatt
smältan med någon procent kisel. Metoden kan tillämpas såväl
vid kontinuerlig framställning av aluminiumbelagt
bandstål som vid aluminering av enstaka detaljer. Man anser
att det finns stor marknad för aluminiumbelagt stål,
särskilt inom byggnadsindustrin samt inom värme- och
ventilationsområdet (S S Carlisle i Metal Finishing Journal
april 1955 s. 159; Corrosion Technology mars 1955 s. 90).
U T—h
Framställning av transistorkristaller. De halvledare,
som i dag kommer i fråga för framställning av
transistorkristaller (1948 s. 640, 1951 s. 657), är germanium och
kisel. Man lär emellertid även kunna använda en
alumi-nium-antimonlegering (Tekn. T. 1954 s. 167). De har
någon ledningsförmåga vid rumstemperatur därför att
valenselektroner kan lösgöras och förflyttas, men man kan
öka denna effekt genom att föra in en lämplig förorening.
Härvid får materialet konduktivitet av antingen n- eller
p-typ beroende på föroreningens natur (Tekn. T. 1953
s. 935).
Germanium har redan i flera år använts till
transistorer, medan kisel först på senare tid börjat uppträda som
konkurrent. Det förra elementet finns i nästan alla
mineral men bara i spår, det senare förekommer mycket
rikligt. Bådas renframställning är besvärlig. Kisel kan
numera erhållas i form av nålformiga kristaller,
innehållande några få milligram föroreningar per kilogram.
Germanium kan erhållas som dioxid med "mer än
spektrosko-pisk renhet". Oxiden reduceras till metall med vätgas
vid 650°C. Det erhållna metallpulvret smälts vid 950°C
i väte eller inert gas till en mycket spröd gråvit metall,
innehållande ca 0,1 mg föroreningar per kg.
För närvarande kan alltså germanium fås renare än
kisel vilket ger det en fördel därför att mängden och
arten av föroreningar i transistorkristaller måste
regleras mycket noga. Bara en atom överskott av en
förorening på 107 atomer av grundmaterialet lär kunna
allvarligt försämra en transistors effektivitet. Vidare erbjuder
bearbetningen av mycket ren kisel ännu olösta problem.
Germaniumtransistorer fungerar emellertid inte vid
temperaturer mycket över 90°C, medan kiseltransistorer tål
mer än 150°C. Vidare har de senare större spärresistans
vid en given spänning. Man kan därför vänta att kisel
skall få växande användning, särskilt när problemen vid
dess bearbetning lösts, men germanium kommer
säkerligen att alltjämt användas bl.a. därför att det ger tran-
Fig. 1. Kopplingar för enkel bestämning av fasföljd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
