Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 22 november 1955 - Förstärkning av tunnlar med bergbult, av Ladislaus von Rabcewicz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 november 1955
967
het genom kulprov enligt samma princip som
Brinell-provet. Avtryckets diameter får utgöra ett
mått på inträngningsmotståndet och därmed
ändamålsenligheten för ankring. Jämte
motsvarande noggranna petrografiska beskrivningar
erhålles på detta sätt en mycket exakt
klassificering av olika bergarters lämplighet för ankring
och samtidigt kan man fastställa gränser inom
vilka olika ankringsmetoder kan användas11.
Ankringsförmågan sjunker inte bara med
bergets mjukhet utan även i mycket hårda och
spröda bergarter. Detta har konstaterats vid
nyligen företagna prov i Sverige i hård granit med
bultar av olika typer13. Dessa prov visade
relativt dålig ankringseffekt, nämligen 6—16 Mp för
expanderbultar och 3—lOMp för vanliga
slits-kil-bultar. I en kvarts — ett särskilt hårt och sprött
material — kan ankringskraften för en 1"
slits-kilbult gå ned till mindre än 1 Mp.
De nämnda försöken bestyrker, att
förankringen åstadkommes både genom friktion och
deformation av berget. I ett mycket hårt berg förmår
icke ankringsanordningarna deformera berget,
varför endast en mycket liten kontaktyta nås i
detta fall. När bulten belastas börjar stålet
deformeras på dessa platser och bulten glider. I
detta hänseende är expanderbultarna
förmånligare än kilbultarna emedan förankringsdelen
hos de förra är effektivare och kan utföras av
särskilt hårt stål. Vid ett något mjukare berg
tränger förankringsdelen något in i berget och
kontaktyian ökas, vilket höjer ankringskraften.
Expansionshylsorna har en räfflad yta, vilket
underlättar denna effekt. Under alla
förhållanden borde man kunna erhålla bättre förankring
med slits-kilbultar genom att smida ut bultänden
från den cirkulära formen till en elliptisk med
ungefärligen samma största radie som borrhålet
för att på så sätt öka förankringsytan.
Glidningen är en mycket viktig faktor. Den
medför ökad berglossning, vilket i sin tur ökar
belastningen på bultarna. En bult av viss
stålkvalitet och bestämd diameter bör endast dras
så mycket att det finns en rimlig
säkerhetsmarginal innan glidningen börjar. Denna
förspänning, vilken kan mätas med tillräcklig
noggrannhet, bör å andra sidan vara tillräckligt stor
för att utesluta en glidning av själva
expander-anordningen.
Den bästa ekonomin nås om stålet blir fullt
utnyttjat. Vid mycket hårt berg liksom också i
tilltagande grad i mjukt berg tas endast en
bråkdel av draghållfastheten hos stålet i anspråk, och
själva ankringen blir det centrala problemet. I
sådana fall är det mera ekonomiskt att använda
klenare bultar och bättre ankringsanordningar.
En annan möjlighet är att övergå till
betongförankringar vilka har alla egenskaper som
fordras, om berget har dålig ankringsförmåga.
Förankringar med armerad betong ("concrete
anchors") har använts med mycket gott resultat
i kolgruvorna i Hausham12, Bayern, och i
Ruhrdistriktet11. De resultat, som nåtts med
armerade betongankringar, tyder på att detta är den
bästa och mest ekonomiska metoden i plastiskt
berg. Vanligtvis försöker man att ta upp de
väldiga krafter, som utvecklas då berget tränger
plastiskt in i bergrummet, med kraftiga
stålbågar med tät plankförskalning. Trots dessa
dyrbara anordningar blir resultatet ofta mindre
gott.
Dragpåkänningen i en stålbult kan alltid
kontrolleras. Oftast använder man härtill en
"tor-quemeter", varmed man avläser vridmomentet
vid mutterns åtdragning. På detta sätt kan man
dels kontrollera förspänningen, dels konstatera
eventuella förändringar i belastningen på grund
av bultens glidning eller bergets uppluckring. En
exakt avläsning kräver emellertid att
gängningen icke är skadad eller rostig.
Kontrollmätningar av bultarnas spänning har
gjorts i amerikanska gruvor vid flera tillfällen
och har endast visat en avvikelse av ± 10 % i
förhållande till de vid monteringen uppmätta
värdena2. I mycket dåligt berg får man dock
vänta sig större variationer.
Praktiska detaljer
Materialet till stålbultar för takbultmetoden14 är
lämpligen av mjukt rundstål. Diametern hos
kil-bultar bör icke understiga 19 mm för korta
bultar och 25 mm för bultar längre än 1,5 m. Klena
bultar är svåra att driva in ordentligt och
försvagas dessutom proportionerligt mycket av
slitsen. I ytterändarna gängas bultarna på en längd
av 10—15 cm. Förankringen kan utföras på
många sätt. Trots deras sämre ankringseffekt
används mest de konstruktivt enkla och
prisbilliga kilbultarna i de amerikanska gruvorna2. I
Tyskland däremot föredrar man expanderbultar
på grund av de sämre bergförhållandena där. En
fördel med expanderbultarna är också att
borrhålen icke behöver borras till en exakt längd.
Bultens spänning överförs till berget med en
fästplatta med ungefärliga dimensionerna 200 X
200 X 10 mm. Även olika typer av plattor har
utarbetats. För att skapa bättre anliggning
mellan platta och berg med sneda ytor i förhållande
till bultens axel använder man hårda träkilar
eller särskilda vinkelbrickor. I Tyskland
använder man för detta ändamål bl.a. en platta med
halvklotformig upphöjning och slits i stället för
runt hål för bulten.
För att fördela belastningen och hindra rörelser
i berget samt för att stödja relativt dåligt berg
bör man lämpligen förbinda bultarna med U-järn
(120—150 mm). I Ruhrdistriktet föredrar man
att använda stållinor i stället för de styva
U-järnen. Härvid används speciella fästbrickor
med linlås.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
