- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
977

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15 november 1955

977

skeppsdäckshuset som masterna och bompålarna rests
ombord före sjösättningen. Tidigare var det brukligt att
dylika arbeten gjordes vid utrustningskajen efter
avlöpningen.

Propellermaskinen utgörs av en åttacylindrig överladdad,
enkelverkande tvåtakt Eriksberg—B & W dieselmotor om
10 000 hk och konstruerad för att kunna drivas med
tjockolja. Den kontrakterade farten är 173/i knop.

"Fernbank" sjösattes den 8 augusti och levererades den
12 oktober 1955. "Ferncliff" sjösattes den 7 september och
levererades den 8 november 1955 (enl. Eriksbergs Mek.
Verkstads AB). N Lll

40 MW gasturbinaggregat. Ett nytt kraftverk i
Västervik skall förses med ett 40 MW gasturbinaggregat, som är
det hittills största i världen (Tekn. T. 1955 s. 928).
Aggregatet skall i huvudsak användas som reserv och för
spetsbelastningar, men det skall även kunna drivas
kontinuerligt vid vattenbrist. Kraftverket beräknas vara driftklart i
september 1959, men dessförinnan skall man ha hunnit
med provdrift av gasturbinen.

Gasturbinen får ett högt kompressionsförhållande och
utrustas med mellankylare mellan lågtrycks- och
högtrycks-kompressorn. Den får ingen värmeväxlare, emedan den
beräknade drifttiden inte motiverar kostnaderna för en
sådan. Den garanterade verkningsgraden vid drift med tjock
eldningsolja är 26,9 °/o.

Turbinen startas med tryckluft från en behållare och
starttiden är omkring 10 min. Man behöver alltså ingen
yttre strömkälla för starten.

Den elektriska generatorn blir vätgaskyld. Anledningen
härtill är främst att generatorn i stor utsträckning
beräknas drivas synkront för faskompensering, och genom
vätgaskylningen får man minskade mekaniska förluster. För
sådan drift frikopplas generatorn från turbinen med en
speciell koppling, som kan manövreras under drift.

Kostnaden för Västervik-anläggningen har beräknats till
16 Mkr., vilket motsvarar 400 kr/kW (enligt Stal, Finspång;
Meddelanden från K. Vattenfallsstyrelsen Ser A 1955 nr 5
s. 34). WIl

Andras erfarenheter

Grundfärg för stålkonstruktioner. British Iron and
Steel Research Associations korrosionskommitté har sedan
1928 utfört långtidsförsök med rostskyddsmålning (jfr
Tekn. T. 1954 s. 1041—1057). Erfarenheterna från de
första undersökningarna har visat att stålets förbehandling
är av största vikt för rostskyddsmålningens varaktighet.
Rost och glödskal måste avlägsnas fullständigt för att
rostskyddet skall bli hållbart.

Vid på senaste tid avslutade försök har man provat ett
antal olika grundfärger. Av resultaten framgår bl.a. att
vanlig linolja är ett bättre bindemedel än många andra,
inklusive alkyder, kumaron-indenharts och fenolharts, när
färgen anbringats på en rostad, stålborstad stålyta.
Skillnaden tycks delvis bero på att linolja ger något tjockare
färgskikt än andra bindemedel.

Flera linoljefärger har givit bättre resultat än blymönja

i linolja enligt British Standard 2523: 1954 (typ A). En av
dessa (tvp C) är pigmenterad med 40 °/o blymönja, 40 %>
blyvitt och 20 °/o asbestin.

Färger med alkyd som bindemedel och aluminiumpulver,
basiskt blysulfat eller zinkoxid, med och utan liten mängd
asbestin har också givit bättre resultat än blymönja i
linolja. Två av dessa färger innehöll pigment, bestående av

3 volymdelar aluminiumpulver (icke bladform) och 1
volymdel basiskt blysulfat eller zinkoxid.

Goda resultat, lika med eller bättre än de som erhållits
med blymönja i linolja, erhölls vidare med blandningar
av naturligt bitumen (Gilsonite) och torkande oljor som
bindemedel. En sådan blandning bestod av 2 viktdelar

Gilsonite och 1 viktdel dehydratiserad ricinolja i
mineral-terpentin. Som pigment användes en blandning av 2
viktdelar bariumkromat, 4 viktdelar barriumkarbonat
(naturligt) och 3 viktdelar talk. Som täckfärg användes i detta
fall aluminiumpulver (bladform) i samma bindemedel (J C
Hudson & J F Stanners i Journal of Applied Chemistry
5 april 1955 s. 173—188). SHl

Värineresistent plastglas. Polymetylmetakrylat har
länge använts i stället för glas när dettas sprödhet är en
stor nackdel. Metakrylatplast (Plexiglas, Perspex, Lucite)
har god ljusgenomsläpplighet och seghet men mjuknar vid
80—100°C och repas mycket lätt. Det finns därför ett
behov av en seg. genomskinlig plast, som tål upp till 200°C,
bl.a. till fönster i flygplan. Vid försök att fylla det har
man tidigare funnit att allylplaster har lovande
egenskaper.

Man tillverkar två allylmonomerer i teknisk skala,
nämligen dietylenglykolbisallylkarbonat och diallylortoftalat.
Av den förra tillverkas en plast, kallad CR-39, som
emellertid är relativt spröd och formförändras vid ca 100°C.
Den övergår härvid från glas till ett hårt, förnätat gummi
som har en viss elasticitet och inte flyter vid 210°C.
Di-allylftalat används nästan uteslutande för erhållande av
tvärförbindningar. Polymeriseras det, erhålls en plast som
mjuknar vid 140°C.

Man har funnit att sampolymerisat av
dietylenglykolbisallylkarbonat och triallylcyanurat har högre
omvandlingstemperatur än CR-39. Den lämpligaste produkten har
erhållits med 10 % cyanurat. Glasets
omvandlingstemperatur är ca 150°C, och det har ganska god slagseghet. Med
ca 40 °/o triallylcyanurat får man ett plastglas, som inte
formförändras vid 210°C, men det är mycket sprött (H W
Starkwether Jr m.fl. i Industrial & Engineering
Che-mistry febr. 1955 s. 302—304). SHl

Emulsionspolymeriserad polysulfonplast. Det har länge
varit känt att svaveldioxid reagerar med olefiner till
termoplaster, polysulfoner, med fysikaliska egenskaper som
liknar några av de kommersiella termoplasternas. Stora
mängder olefiner och svaveldioxid är nu tillgängliga till
lågt pris och härigenom har ett visst intresse för
poly-sulfonerna väckts. Industriellt användbara
tillverkningsmetoder var emellertid tidigare inte kända, och
produkterna hade vissa brister, framför allt värmekänslighet och
sprödhet.

Man har därför utarbetat en metod för framställning av
polysulfoner genom emulsionspolymerisering.
Sammansättningen i viktsdelar för ett typiskt emulsionsrecept är
7-buten 46,7, svaveldioxid 88,5, Maprofix M M (ett
na-triumalkylsulfat, emulgeringsmedel) 1,0, ammoniumnitrat
(katalysator) 0,5 och vatten 180. Blandningen upphettas
under omröring i autoklav till 40°C i 4—6 h. Trycket är i
början något över 5 at ö och faller under reaktionen till
ca 2 at ö.

Vid reaktionens slut släpps överskott på svaveldioxid ut,
och man får en latex, hållande ca 35 °/o harts. Den
koaguleras med magnesiumsulfatlösning, plasten frånfiltreras,
tvättas och torkas. Den är då ett fint, voluminöst, vitt
pulver och anses ha formeln

C2H5 CJI-

I I

— ch2ch s o2ch2chso2 —

Emulsionspolymerisationen har också utförts
kontinuerligt i ett 20 1 reaktionskärl.

Det har visat sig att /-olefiner, t.ex. /-buten och /-penten,
kan polymeriseras med reglerbar hastighet och stort
utbyte av polymer. Eten och propen reagerar också med
svaveldioxid men ger en instabil latex och produkter som
tycks vara något vattenlösliga. Normalkolväten med
dubbelbindning längre in i molekylen, t.ex. 2-buten,
polymeriseras långsammare, medan t.ex. 7,3-butadien reagerar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/0997.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free