Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 22 november 1955 - Andras erfarenheter - Emulsionspolymeriserad polysulfonplast, av SHl - Diammoniumfosfatgödsel, av SHl - Austenitiska Cr-Ni-Mo-ståls kryphållfasthet och struktur, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
978
TEKNISK TIDSKRIFT
mycket snabbt till en omättad polysulfon som anses ha
formeln — S02CH2CH : CHCH2S02 —. Denna produkt
bildar inte tvärförbindningar genom fortsatt reaktion med
svaveldioxid.
Polymerisationshastigheten växer med stigande
temperatur men egendomligt nog bara upp till en viss för varje
kolväte utmärkande gränstemperatur, överskrids denna,
avtar polymerisationshastigheten snabbt. Isoolefiner, t.ex.
isobuten, polymeriseras inte under normala betingelser
och fördröjer eller hindrar polymerisation av /-olefiner,
om de ingår i dessa som föroreningar. Man tror att
orsaken härtill är att gränstemperaturerna för isoolefiner är
Ostabiliserade polysulfoner börjar depolymeriseras
märkbart redan vid 150°C och atmosfärstryck. Man kan
emellertid fördröja detta sönderfall genom tillsats av vissa
svavel- och tennföreningar. De bästa stabilisatorerna har
visat sig vara 2-naftalentiol, zinklaurylditiofosforsyra och
tennoxid.
Särskilt lovande synes vidare vara sampolymerisation
med 10 °/o eller mera akrylnitril, etylakrylat eller
diallyl-sulfid vilka tillsammans med /-buten ger produkter med
flera gånger större stabilitet än den enkla polysulfonens.
Olyckligtvis tycks dessa monomerers effekt inte adderas
till de tidigare nämnda stabilisatorernas, men särskilt ett
sampolymerisat av /-buten, etylakrylat och svaveldioxid är
mycket lättbearbetat, och motsvarande sampolymerisat
med akrylnitril har relativt stor slagseghet.
Lämpliga mjukningsmedel för polysulfoner tycks vara
ämnen som innehåller en eller flera polära grupper, såsom
karbonylnitril-, karboxylat-, fosfat- eller sulfonamidgrupp,
bundna vid en kort alifatisk kedja. Glykolsyraestrar, t.ex.
etylftalyletylglykolat, har visat sig effektivast. Genom
mjukning ökas plastens böjlighet och sänks dess
mjukningstemperatur. Ingen ökning av dess slagseghet eller
förlängning uppnås, och dess brottgräns blir mindre (W W
Crouch & J E Wicklatz i Industrial & Engineering
Che-mistry jan. 1955 s. 160—165). SHl
Diamnioniumfosfatgödsel. Mono- och
diammoniumfos-fat är båda mycket lämpliga som gödsel på grund av sina
gynnsamma fysikaliska egenskaper och stora halt av
växtnäring. Framställning av ammoniumfosfat är vidare ett
ekonomiskt sätt att fixera ammoniak i fast form. Härvid
är diammoniumfosfatet fördelaktigast därför att det inne-
Fig. 1. Flytschema för tillverkning av diammoniumfosfat
av ammoniak och fosforsyra, erhållen på våta vägen.
håller dubbelt så mycket kväve per enhet fosfor som
monofosfatet.
Genom växthusförsök har visats att diammoniumfosfat
är en effektiv gödsel och fullt jämförbart med
monoammo-niumfosfat som kväve- och fosforkälla. Båda fosfaten är
särskilt lämpliga för gödsling av alkaliska jordar, men de
kan användas även på sura, om de neutraliseras med kalk.
Monoammoniumfosfat tillverkas kommersiellt i Kanada
sedan 1931 och i USA sedan 1946 av ammoniak och
fosforsyra, framställd på våta vägen. Den härvid använda
metoden kan emellertid inte användas för diammoniumfosfat
därför att ammoniak har för högt ångtryck över dess
vattenlösningar vid den använda arbetstemperaturen.
En metod för tillverkning av diammoniumfosfat ur
ammoniak och fosforsyra av fosfor, framställd i elugn har
beskrivits, men den kan inte genomföras med fosforsyra,
erhållen på våta vägen, därför att denna syra är för oren.
Man har emellertid nu utarbetat en metod (fig. 1) vid
vilken syra med ca 24 °/o P2Os först neutraliseras med
ammoniak till pH ca 5 varefter en fällning, huvudsakligen
bestående av järn- och aluminiumfosfat (18 °/o av
fosforsyran) frånfiltreras. Lösningen matas tillsammans med
mera ammoniak på en vakuumkristallisator (Tekn. T. 1951
s. 395). De i denna erhållna kristallerna fråncentrifugeras,
blandas fuktiga med filterkakan, som gjorts flytande
genom omröring, och produkten torkas i trumtork. Den blir
härvid kornig, oberoende av kristallstorleken. Moderluten
återförs till fällningskärlet.
Provning av metoden i halvstor skala (1 t/dygn) synes
visa att den är ekonomiskt tilltalande. Produktens
fosfor-pentoxid är praktiskt taget fullständigt citratlöslig och
ca 90 °/o av den är vattenlöslig. Dess fuktighetshalt vid
säckning var ca 0,7 °/o och blandningen av kristaller och
filterkaka var friflytande efter sex månaders lagring i
femskikts. papperssäckar. Ingen ammoniakförlust under
lagring har iakttagits (E C Houston, L D Yates & R L
Haunschild i Agricultural & Food Chemistry jan. 1955
s. 43—48). SHl
Austenitiska Cr-Ni-Mo-ståls kryphållfasthet och
struktur. Vid studium av sambandet mellan struktur och
kryphållfasthet för austenitiska krom-nickel-molybdenstål med
ca 16 o/o Cr och 13 eller 16 %> Ni har man bl.a. funnit att
en molybdentillsats på upp till ca 2,6 °/o inte medför
ut-skiljning av en självständig fas vid kylglödgning eller
långvarig upphettning till 600—800°C. I förra fallet ingår
mo-lybdenet i biandkristaller, i senare fallet i o-fasen. Det
ersätter troligen också niob i Fe3Nb2.
Niobet är till största delen icke löst och föreligger som
karbid (NbC) efter kylglödgning från upp till 1 350°C. Om
förhållandet niob : kol bara något överstiger ca 10, binds
niobet även som Fe3Nb2. Vid glödgning utskiljs den lösta
niobkarbiden och järnniobiden. Niob tycks då inte påverka
bildningen av o-fas. Såväl denna som järnniobiden har
över 600°C relativt stor tendens till koagulering, medan
niobkarbiden diffunderar långsammare.
ökning av stålets nickelhalt från 13 till 16 °/o minskar
alla utskiljnings- och diffusionsprocesser och utvidgar
y-järnområdet även vid snabbkylning från hög temperatur
(upp till 1350°C). Föregående ferritbildning är ingen
nödvändig förutsättning för utbildning av o-fas. Denna kan
uppstå direkt ur austenit.
Stålets seghet i snabbkylt tillstånd påverkas inte av
molybden. Niob i större mängd än som fordras för bindning
av kolet minskar segheten. I samma riktning verkar ökning
av kolhalten vid oförändrat niob : kol-förhållande.
Kall-sprödheten efter glödgning vid 600—800°C påverkas
starkare av molybden än av niob, medan förhållandet är
omvänt för varmsprödheten.
Stålens benägenhet för bearbetningshärdning efter
kylglödgning växer med deras molybden- och niobhalt.
Kall-bearbetning ökar utskiljningshastigheten, varigenom
efterföljande glödgning vid 600°G medför påtaglig minskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
