Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 29 november 1955 - Nya metoder - Återvinning av väte genom gasdiffusion, av SHl - Ljusbågssmältning av molybden, av SHl - Böcker - Periodtalsutvecklingen i Sverige, av WS - Mätning av värmeledningstalet för byggnadsmaterial, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
998
TEKNISK TIDSKRIFT
temperaturdifferens åstadkommes mellan det porösa
membranets båda sidor. Den lättaste gasen rör sig nämligen
snabbast mot den heta zonen.
Diffusionsprocessen utförs i en kolonnliknande apparat
(fig. 1) vars element består av ett cylindriskt poröst
membran (t.ex. oglaserat porslin, fint metalltrådsnät eller tunn
perforerad metallplåt, omgivet av två gastäta mantlar den
ena utanför den andra. Ånga av 600—700°C leds in
nedtill i varje elements yttersta rum, förs upptill in i dess inre
rum och avgår från detta tillsammans med den gas, som
från den centrala kanalen diffunderat in i det.
Ång-gasblandningen går från diffusionselementet till en
kondensor och sedan genom en separator där gasen skiljs
från vattnet. Den förra leds in i närmast underliggande
element, medan det senare går i avloppet. Väte anrikas
tydligen nedåt i kolonnen och tas ut från dennas understa
element. De övriga gaserna avgår från kolonntoppen
(Chemical Engineering juni 1955 s. 296, 298). SHl
Ljusbågssmältning av molybden. Man har länge ansett
att molybden kan bearbetas endast pulvermetallurgiskt.
Denna metod är också fullt tillfredsställande vid
framställning av tråd och små delar för glödlamps- och
elektronikindustrierna, men vill man göra större maskindelar av
molybden eller molybdenlegeringar, måste man ha stora
ämnen som kan erhållas endast genom smältning och
gjutning. Härvid möter man dock betydande svårigheter
genom molybdens höga smältpunkt och relativt stora
reak-tivitet som gör det svårt att finna ett lämpligt
degelmate-rial.
För nära tio år sedan började man emellertid i USA
utveckla en metod för ljusbågssmältning av molybden i
vakuum. En vattenkyld koppardegel har visat sig
användbar. I nuvarande utformning sker smältningen
kontinuerligt med en konsumerbar elektrod som tillverkas i
maskinen genom pressning och sintring av
molybden-pulver.
Detta fylls från en tratt över en skakränna i en form
(fig. 1) där den periodiskt pressas till en
sammanhängande sexkantstav med en hydrauliskt driven plunge. En
bit nedanför formen sintras staven elektriskt mellan två
grupper av tre elektroder som gör kontakt med varannan
yta på sexkantsstaven. De tre strömkretsarna kan regleras
var och en för sig. Den nedre elektrodgruppen är
dessutom ena tilledning för växelströmljusbågen, medan
degeln utgör den andra.
Genom sintringsströmmens reglering kan god sintring
och en rak stav erhållas. Molybdenpulvret blandas före
sintringen med litet kolpulver som tjänstgör som
desoxi-dationsmedel. Legeringsämnen och upp till 30 °/o
krossade molybdenspån, erhållna vid svarvning av ämnen, kan
tillsättas samtidigt. Apparaten kan evakueras till 2 • 10"8
torr, men arbetstrycket är vanligen ca 18 • 10~3 torr på
grund av utveckling av gas, adsorberad vid metallpulvret,
och koloxid som bildas vid desoxidationen.
j£2t-
Fig. 1. Apparat för ljusbågssmältning av molybden.
Ljusbågssmält molybden har synnerligen låg halt av
gaser, särskilt syre. övriga föroreningar förekommer i
ungefär samma mängd som i pulvermetallurgiskt tillverkad
metall. Cylindriska ämnen med upp till 225 mm diameter
och 1 200 mm längd, vägande 450 kg, har hittills
framställts. Med större eleffekt kan säkerligen ämnen på upp
till 1 t tillverkas. De gjutna ämnena har nästan teoretisk
täthet och är därför lättare att bearbeta än
pulvermetallurgiskt framställda (N L Deuble i Metal Progress april
1955 s. 87—90). SHl
Böcker
Periodtalsutvecklingen i Sverige, utgiven av K.
Vattenfallsstyrelsen. Stockholm 1954. 209 s.
Denna redogörelse för utvecklingen av växelströmmens
frekvens för den allmänna kraftdistributionen i Sverige är
utarbetad av K E Nylander. Boken innehåller dessutom
vissa personliga minnen nedskrivna av W Borgquist, som
var initiativtagare till frontförändringen från 25 till 50 Hz
vid statens kraftverk.
I början av 1900-talet användes många olika frekvenser i
landet från 10,7 till 100 Hz, för allmän distribution
företrädesvis 40—70 Hz. Vid denna tid hade redan 50 Hz fått
prioritet i Europa. Emellertid introducerade Stockholms
Elverk, för att underlätta överföringen av vattenkraft till
sitt område, periodtalet 25 efter amerikansk förebild. Dess
exempel följdes av Trollhätte kraftverk, Uddeholm och
malmfälten i Lappland. Dessa utvecklingslinjer bröts dock
ganska snart. Efter 1913 års beslut om
Älvkarlebyverkets utbyggnad för 50 Hz samlades man successivt vid
denna frekvens. Kraftförsörjningen med 25 Hz
begränsades och lades småningom om till 50 Hz. Numera
återstår endast små kvarlevor, vilka även de snart torde
komma att försvinna.
Det är denna utveckling mot ett enhetligt periodtal — en
av förutsättningarna för samkörningen av de svenska
kraftverken — som skildras i boken, och det är mycket
värdefullt att de händelser, undersökningar och
diskussioner som hör samman med denna utveckling har blivit
bevarade åt eftervärlden. Icke minst viktigt är att de
nedtecknats av dem som på ansvarsfulla poster var med och
gjorde "periodtalets historia i Sverige". WS
Mätning av värmeledningstalet för byggnadsmaterial,
av Hans Weibull. Stat. Provn.-Anst. Medd. 117,
Stockholm 1955. 21 s., 17 fig. 3 kr.
I denna skrift redogöres utförligt för den metod man
använder vid Statens Provningsanstalt för mätning av
värmeledningsförmågan hos byggnadsmaterial. Metoden är
baserad på mätning av temperaturer i en stapel av plattor
som genomströmmas av värme. Med hjälp av plattor med
känd värmeledningsförmåga kan man bestämma
värmeledningsförmågan hos plattor av provmaterialet. Mätmetoden
anges vara noggrann på ± 1 °/o när.
Av stort värde är även att ett antal diagram med
resultaten från mätningar gjorda under åren 1930—1954
publicerats. Här anges värmeledningsförmågan som funktion av
volymvikten för olika material, såsom träfiberplattor,
glasull o.d., lättbetong, veckade folier, murbruk, slaggfyllning
och sand samt stenplattor och keramiska plattor.
En del av de i arbetet använda beteckningarna
överensstämmer tyvärr inte med dem som antagits till svensk
standard (t.ex. enligt SEN2-1953, Tekn. T. 1954 s. 194)
vilket lätt hade kunnat rättas till efter en
förhandsgranskning av TNC (Tekn. T. 1955 s. 867). Det typografiska
utförandet är inte heller så förstklassigt som man kunde
vänta sig i en av Statens Provningsanstalts publikationer.
Sålunda har alla beteckningar satts i antikva i stället för
i kursiv. Det förekommer icke index i texten utan endast
i figurerna. Exempelvis står det i texten to i stället för t0.
Vidare förekommer rätt många tryckfel. Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
