- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
1017

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15 november 1955

1017

ske genom vanlig sampolymerisation av lämpliga
mono-merer.

Genom sampolymerisation av styren med liten mängd
metakrylat eller allylacetat kan man t.ex. erhålla
kedje-polymerer som efter förtvålning av estergrupperna har en
ryggrad av kolatomer vid vilken karboxyl- resp.
hydroxyl-grupper är bundna på avstånd från varandra, som bestäms
av monomerernas blandningsförhållande. Får en på detta
sätt modifierad polystyren reagera med etylenoxid i ett
lämpligt lösningsmedel och i närvaro av en alkalisk
katalysator, sker en epoxidpolymerisation med de reaktiva
karboxyl- eller hydroxylgrupperna, och man får ett
poly-merisat med sidkedjor av polyetylenoxid.

Den på detta sätt erhållna produkten är ett ytaktivt ämne
och verkar som skyddskolloid. På liknande sätt kan man
foga utpräglat hydrofila sidkedjor till en hydrofob
kedje-polymer genom att bringa glycerolacetat till reaktion med
hydroxylgrupper, bundna vid huvudkedjan, och därefter
avspjälka acetylgrupperna genom förtvålning.

Vill man införa sidkedjor av polyvinyl- eller
polyakryl-typ måste man till huvudkedjan ansluta peroxid- eller
hydroperoxidgrupper vilka kan initiera
additionspolymeri-sation. De kan nämligen överföras i radikaltillstånd med
aktiveringsmedel, vanligen reduktionsmedel, eller genom
upphettning. I vissa fall räcker en oxiderande
förbehandling av kolvätepolymerer.

Man har bl.a. gjort ymppolymerer av naturgummi genom
att aktivera detta med peroxider. Det kan sedan addera
styren akrylsyraester eller akrylnitril varvid sannolikt
även kedjeöverföringsreaktioner spelar en viss roll.
Produkterna har intressanta egenskaper, bl.a. stor
nötningshållfasthet, god resistens mot atmosfären, och de sväller
betydligt mindre i kolväten än obehandlat naturgummi.

Hydroperoxidgrupper, anslutna till en kedjepolymer, kan
man också erhålla genom att bygga in lätt oxiderbara
mo-nomerenheter i huvudkedjan. Man har t.ex. framställt
sampolymerisat av styren och liten mängd
p-isopropyl-styren. De fenylisopropylrester, som ingår i polymerens
kedja, kan ganska lätt oxideras till hydroperoxidgrupper
enligt den metod som används vid syntes av
kumenhydro-peroxid. Järn(II)salter av organiska syror kan
användas för omvandling av polymerens hydroperoxidgrupper
till fria radikaler vilka bildar utgångspunkter för
sidkedjor.

Man kan vidare införa peroxidgrupper i cellulosas
kedjemolekyler med o-klorbensyleter. På dem kan man sedan
bygga sidkedjor genom polymerisation av vinylmonomerer,
såsom styren, akrylsyraester och akrylnitril. På detta sätt
har man åstadkommit mycket intressanta modifikationer
av cellulosafibern.
Som utgångspunkter för sidkedjor kan man också
utnyttja bromatomer, anslutna till en polymers huvudkedja.
De kan erhållas t.ex. genom sampolymerisation av styren
med litet jo-bromstyren. Den erhållna polymeren löses,
t.ex. i bensen, en annan monomer, t.ex. vinylacetat,
tillsätts, och blandningen bestrålas kort tid med ultraviolett
ljus av sådan våglängd att bromatomerna avspjälkas.
Härvid bildas fria radikaler som inleder bildning av sidkedjor
av polyvinylacetat.

Segmentpolymerer, lämpliga som emulgeringsmedel,
framställs kommersiellt i USA av propylen- och etylenoxid.
Den förra polymeriseras först ofullständigt i närvaro av
propylenglykol till kedjor med 20—40 monomerrester och
hydroxylgrupper i ändarna. Till denna "halvpolymer"
fogas sedan etylenoxidkedjor med 20—40 monomerrester i
båda ändar. Man erhåller sålunda ett sampolymerisat,
bestående av ett relativt kolvätelösligt mittsegment och två
mera vattenlösliga ändsegment.

Produkten är därför utpräglat ytaktiv. Dess egenskaper
kan regleras genom ändring av dess totala molvikt,
förhållandet mellan de polära och icke-polära segmentens
längder och komponenternas kemiska natur. Hittills har
man hållit sampolymerisatets totala molvikt mellan 1 000

och 10 000, men troligen kan den göras avsevärt större.
Antalen polära och icke-polära grupper är i allmänhet
ungefär lika stora, men det är klart att förhållandet mellan
dessa antal kan varieras inom vida gränser varvid
sampolymerisatets ytaktiva egenskaper ändras.

Polyetylenoxid och polypropylenoxid har visserligen olika
stor polaritet, men skillnaden är inte stor. Vill man
förena segment med mycket olika polaritet i ett
sampolymerisat, kan man använda en mer utpräglat kolvätelöslig
komponent i stället för propylenoxid, t.ex. butylenoxid,
styrenoxid eller p-toluenoxid, vilka kan användas ensamma
eller tillsammans med propylenoxid. I stället för
etylenoxid kan man använda en starkare polär monomer, t.ex.
glycidolacetat som efter polymerisationen förtvålas.

En annan typ av kommersiellt tillverkade
segmentpolymerer är vissa polyuretaner (Tekn. T. 1954 s. 43), kallade
Vulkollan (Tyskland), Vulcaprene (Storbritannien) och
Chemigum SL (USA). I princip erhåller man dessa
produkter genom att först framställa enhetliga primärsegment
med en molvikt på ca 2 000 och reaktiva ändgrupper, oftast
hydroxylgrupper. Primärsegmenten kopplas sedan
samman med bifunktionella ämnen som kan reagera med
änd-grupperna. Härtill används mest diisocyanat i något
överskott. De härvid erhållna sekundära segmenten har en
molvikt på 15 000—30 000 och reaktiva ändgrupper, oftast
isocyanatgrupper. Slutligen framställs nätpolymerer genom
de sekundära segmentens reaktion med alkoholer, aminer
eller vatten.

Vid uppbyggnad av de sekundära segmenten kan man
använda antingen bara ett slags primärsegment eller
också sådana av två eller flera olika slag. I senare fallet
erhåller man sampolymerisat av segmenttyp hos vilka flera
komponenters egenskaper är förenade. På detta sätt kan
material med ganska ovanliga kombinationer av
svällbar-het, adhesionsförmåga och ytaktivitet erhållas (H Mark
i Angewandte Chemie 21 jan. 1955 s. 57). SHl

Fluorering av vattenledningsvatten. I USA har man nu
i huvudsak accepterat fluorering av dricksvatten för att
minska tandröta (karies). I ett stort antal städer har man
infört metoden under de senaste tio åren. I Europa har
utvecklingen följts med stort intresse av socialhygieniker,
tandläkare och vattenverkstekniker. Metoden har här
vunnit en del entusiastiska förespråkare, men tveksamheten
dominerar dock. Man bestrider visserligen ej fluoreringens
gynnsamma, karieshämmande verkningar, men befarar
skadliga, icke förutsebara biverkningar, samt ifrågasätter
om det ur rättslig synpunkt är tillåtligt att distribuera
läkemedel med dricksvattnet.

I England har man blott i ringa omfattning infört
fluorering, trots att en till USA utsänd statlig delegation återvänt
med i sak blott gynnsamma underrättelser om de
amerikanska erfarenheterna. En liknande tveksamhet råder i
andra europeiska länder, t.ex. Frankrike, Holland och
Schweiz.

I Tyskland har Die Vereinigung von Gas- und
Wasser-fachmännern låtit en expertkommitté studera frågan, bl.a.
även ur rättslig synpunkt. Föreningen har sedan efter
ingående överläggningar med specialister inom berörda
områden offentliggjort ett uttalande med följande
huvudsakliga innehåll:

Föreningen tar icke i detta sammanhang ställning till
frågan huruvida fluortillsats till dricksvatten är nyttig eller
skadlig för människans hälsa eller för djur och växter.
Uppenbarligen verkar dock en viss fluorhalt i vattnet
karieshämmande. Det är dock icke nödvändigt att bekämpa
karies genom fluorering av dricksvatten, eftersom
tillfredsställande andra metoder finns.

Enär fluoreringen saknar stöd i gällande lagstiftning, kan
det för närvarande icke ifrågakomma att ens försöksvis
införa detta förfarande genom administrativa beslut.
Vederbörande vattenverkschef skulle riskera åtal med
ansvars- och skadeståndsyrkanden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/1037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free