- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
1025

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15 november 1955

1025

Korrosionsskydd för stål i jord

Överingenjör Kurt Fr. Trägårdh, Stockholm

620.197.6

Ett stålföremål, som grävs ned i jorden, utsätts
för korrosion under betydligt mer komplicerade
förhållanden än i luft. Sedan 1922 har man gjort
systematiska korrosionsundersökningar vid
National Bureau of Standards i USA, och även på
andra håll har dessa problem studerats.
Jordarna är emellertid olika i olika länder och
varierar till och med på en och samma plats. Då
dessutom även provningsmetoderna är olika kan
man inte utan vidare överföra erfarenheter från
ett land till ett annat.

I Sverige har erfarenheter av ståls korrosion i
jord samlats av bl.a. Vattenfallsstyrelsen, som
1929—31 byggde den första större
kraftledningen i landet med stålstolpar, nedsatta direkt i
jorden. Genom slopande av de konventionella
be-tongfundamenten kan man göra besparingar av
storleksordningen 1 000 kr. per stolpe, men
samtidigt uppstår en del korrosionsproblem.

De erfarenheter som gjorts inom
Vattenfallsstyrelsen vid utformning av korrosionsskyddet
torde kunna tillämpas även på andra områden
inom byggnadsvärlden. Härvid får man
naturligtvis ta hänsyn till den livslängd, som man
måste räkna med för konstruktionen i fråga. För
t.ex. en kraftledning är den ca 40 år, medan den
för en byggnad (på stålpålar), som ej i lika grad
beror av den tekniska utvecklingen, är avsevärt
större, upp till 150 år.

Ett väl avvägt korrosionsskydd för
stålkonstruktioner i jord har mycket stor ekonomisk
betydelse därför att man av dem fordrar stor
livslängd och de icke kan besiktigas och
underhållas utan kostbar uppgrävning.

Tjärbränning

I slutet av 1920-talet visste man ej mycket om
korrosion i jorden. På den 130 kV ledning, som
då byggdes mellan Porjus och Luleå,
behandlades markdelen av stolparna, som bestod av grova
differdingerbalkar, genom skrapning,
stålborstning och tjärbränning, en metod som då
stundom användes. När 13 av dessa stolpar i olika
jordar undersöktes efter fem år hade de rostat
starkt i jordbandet och på stora delar av ytan
var tjäran helt borta, men inga frätgropar hade
ännu uppstått. Målningen bedömdes efter
Vattenfallsstyrelsens tiogradiga skala, som efter viss

bearbetning inom IVA:s Korrosionsnämnd och
reproduktion i färg antogs av denna nämnd
något år senare (Tekn. T. 1954 s. 1043).
Målningsvärdet i jordbandet var i medeltal ca 4 (10
anger felfri yta och 1 all färg borta).

En ny besiktning 11 år efter ledningens
byggnad visade att målningsvärdet i jordbandet hade
sjunkit ytterligare, men det hade samtidigt
uppstått ett flertal frätgropar med ett djup av i
allmänhet 0,5 mm och upp till 1,8 mm. Rosten hade
nu brett ut sig djupare under markytan och
avtog i allmänhet med djupet under denna. På 2 m
djup var den i regel obetydlig.

Även vid Trollhätte och Västerås kraftverk
hade vid denna tidpunkt dåliga resultat erhållits
med tjärbrända ståldelar i jorden. De gjorda
iakttagelserna visade, att tjärbränning icke är
något lämpligt korrosionsskydd i jord. Dels blir
färgskiktet för tunt, dels tål det icke
tjälskjut-ningar. Metoden har därför icke använts senare.

Varmförzinkning

På 130 kV ledningen Trollhättan—Västerås
uppgrävdes år 1934, 14 år efter ledningens
byggnad, 114 varmförzinkade staglänkar på en
sträcka av ca 80 km. Varmförzinkningen var mycket
olika anfrätt och i allmänhet borta så att stålet
hade börjat rosta. Livslängden på zinkskiktet,
som ursprungligen var ca 750 g/m2, kunde
beräknas till i medeltal 15 år.
Undersökningen visade, att varmförzinkning
var ett användbart korrosionsskydd i de trakter,
där ledningen gick fram, och man hade ju på en
80 km sträcka ett flertal olika jordar. Nämnda
korrosion på zinkskiktet 750 g/m2 på 15 år,
motsvarande 50 g/m2 och år, har sedermera visat sig
stämma rätt bra med medeltalet för svenska
jordar i största allmänhet men har endast använts
som riktvärde.

En del varmförzinkade bultar, som på prov
legat i marken vid Västerås kraftverk och
upptagits efter 7 år, visade att gängorna rostat
betydligt mera än bultskaften medan ingen
egentlig korrosion kunde märkas på den del av
gängorna, som skyddats av muttern. Då gängorna är
den svagaste delen bör en bult i jorden antingen
överdimensioneras, eller också bör de fria
gängorna skyddas på något sätt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/1045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free