- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
1026

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1026

TEKNISK TIDSKRIFT

Varmförzinkning och zinkplåtsbeklädnad

När 200 kV ledningen Ånge—Horndal skulle
byggas 1939—1940 utfördes stolparna som
svetsade portalstolpar av profilstål, som nedsattes i
jorden på en bädd av impregnerade träsyllar på
frostfritt djup (fig. 1). Man undersökte hur
stål-fundamenten skulle skyddas mot korrosion på
mest ekonomiska sätt, och de omfattande försök
som gjorts i USA av National Bureau of
Standards (NBS) studerades.

Med det erfarenhetsmaterial och de
materialpriser, man då hade, fann man att det
lämpligaste korrosionsskyddet i jord var
varmförzinkning och dessutom beklädnad med 0,5 mm
tjock zinkplåt. Man räknade därvid med att
varmförzinkningen, med en tjocklek av 800
g/m2, skulle få en livslängd av i genomsnitt 15
år, att zinkplåten skulle förlänga livslängden på
korrosionsskyddet till 30—35 år. Endast ett
mindre antal av stolparna skulle då behöva nytt
korrosionsskydd under en 40-årsperiod. Man
förutsatte nämligen, att stålet kunde rosta i 5—
10 år, sedan zinken lösts bort, innan någon
märkbar nedsättning av stolparnas hållfasthet
kunde påvisas.

Zinkplåten bockades kring de varmförzinkade
stålprofilernas flänsar och hamrades jämn med
träklubbor. På vissa ställen löddes kanterna på
plåten fast så att den icke skulle rubbas ur sitt
läge vid transporter och montering. De fria
gängorna på de långa bultar, som fasthöll fundament-

et <7. 1. Fundament
för ledningsstolpe i
200 kV ledningen
Ånge—Horndal.

balkarna till träsyllarna, bekläddes med hylsor
av zinkplåt och bultarna doppades dessutom i
smält paraffin.

Genom övergång från betongfundament till
stålfundament sparades ca 1 Mkr. på den 26 mil
långa kraftledningen. Konstruktionen med
stålstolpar på träsyllar i jorden hade utarbetats i
princip några år tidigare av C Ljungberg åt
Krångede AB. Stolpdelen över marken blev på
Vattenfallsstyrelsens kraftledning
Ånge—Horndal samtidigt varmförzinkad, vilket medförde en
besparing på ytterligare 0,5 Mkr. jämfört med
målning, om man tar hänsyn till de
kapitalise-rade underhållskostnaderna.

Då det var ca 4 000 stålstolpsdelar på högst
13 m längd, som skulle förzinkas och man icke
tidigare hade varmförzinkat svetsade stolpar,
beslöt Vattenfallsstyrelsen att för detta ändamål
bygga en förzinkningsgryta i Västerås (1939).
Grytan gjordes vertikal, 7,5 m djup så att 15 m
långa stolpar kunde förzinkas genom två
dopp-ningar. Härigenom borde så små deformationer
och extra spänningar som möjligt uppstå vid
förzinkningen. Vid denna tidpunkt fanns icke en
så stor förzinkningsgryta i Norden att hela
stolp-delar kunde varmförzinkas på en gång.
Stolparna, som var 26 m långa, hade en skarv på
mitten, och delarna doppades i grytan med ena
hälften i taget.

Grundvattenundersökningar

Jorden kring fundamenten på fyra stolpar på
den tidigare nämnda 200 kV ledningen Ånge—
Horndal uppgrävdes 1946 efter 7 års exponering
i marken. Därvid bestämdes för första gången
grundvattnets totala aciditet, pH-värde och
elektriska ledningsförmåga för att man skulle få
veta hur dessa faktorer inverkade på
korrosionen. Av undersökningen, som utfördes av
Statens Provningsanstalt, framgick, att korrosionen
var mycket ojämn. Den varierade från stolpe till
stolpe och kunde vara olika t.o.m. på de båda
fundamenten på en och samma stolpplats.

Detta bekräftade de slutsatser man kunnat dra
av Bureau of Standards undersökningar. Man
fick även en viss korrelation mellan korrosionen
på zinkplåten, konstaterad genom vägning av
bortklippta bitar, och grundvattnets
ledningsförmåga och aciditet. Proven var dock för få för att
man skulle kunna få några säkra siffror. Man
drog dock slutsatsen, att varmförzinkning och
zinkplåt icke är tillfyllest i starkt korrosiva
jordar utan att man där behöver ett extra skydd.

När man 1948 skulle bygga den 95 mil långa
380 kV ledningen mellan Harsprånget och
Hallsberg med nära 3 000 stolpar och 6 000 fundament
blev stolparna betydligt större än på 200 kV
ledningen Ånge—Horndal och stolpbenen försågs
därför med en skarv strax ovan markytan,
varigenom bl.a. korrosionsskyddet för fundamenten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/1046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free