- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
1028

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1028

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 3. [-Varmför-zinkningens-]
{+Varmför-
zinkningens+}
viktförlust
på 22
fundament under
11 år; a utan
och b med
zinkplåt; o

torr, • våt
jord.

jordens pH synes vara oberoende av djupet
under markytan, om man bortser från
humusskiktet i markytan;

resistiviteten som var lägst 2,7 X 103> högst
77,0 X 103 ohmcm är normal för svenska jordar;
grundvattenytan har legat 30—240 cm under
markytan; dess läge kan variera ined årstiden
och även under årens lopp på en och samma
plats;

zinkplåt korroderar 80 % snabbare på en
oför-zinkad än på en förzinkad yta;

korrosionen på en varmförzinkad yta, med eller
utan zinkplåt, är avsevärt större i våt jord
(under grundvattenytan) än i torr (över
grundvattenytan) ;

en viss korrelation mellan jordens resistivitet
och livslängden hos varmförzinkning eller
varmförzinkning klädd med zinkplåt har iakttagits;
värdena visar en viss spridning, men tendensen
är fullt tydlig, nämligen att livslängden ökar vid
tilltagande resistivitet (fig. 5);

enbart varmförzinkning (1 000 g/m2) har en
livslängd av ca 10 år i den mest korrosiva jorden
och ca 45 år i den minst korrosiva av de
undersökta jordarna, i medeltal ca 15 år;

zinkplåten kan beräknas öka
korrosionsskyddets livslängd med i genomsnitt ca 30 år (fig. 4),
men då det alltid är vanskligt att extrapolera bör
man kanske försiktigtvis endast räkna med 20
år;

den totala livslängden hos varmförzinkning
(1 000 g/m2) och zinkplåtsbeklädnad (0,5 mm)

i de undersökta jordarna blir 20—90 år och i
medeltal ca 35 år vilket stämmer bra med det
ursprungliga antagandet;

det är nödvändigt att undersöka jorden på varje
plats, då den kan variera högst avsevärt på bara
några tiotal meters avstånd.

Det har antagits att korrosionen per år blir
densamma vid fortsatt exponering. NBS har
funnit att den avtar med tiden enligt en av dem
uppställd formel.

Genom den nämnda korrosionsundersökningen
fick man alltså en viss i praktiken användbar

norm för bedömning av erforderligt
korrosionsskydd, även om denna av naturliga skäl var
osäker på grund av resultatens spridning och
inverkan av andra faktorer än fuktighet och
resistivitet. För konstruktioner i jord på tusentals olika
platser får man ofta nöja sig med tumregler, då
arbetet annars inte blir praktiskt överkomligt.

Samtidigt med undersökningen uppgrävdes ett
femtiotal bultar, som vid ledningens byggnad
lagts på träsyllarna till ett par fundament i olika
jord. Det visade sig att paraffinering av
varmförzinkade bultar var ett lika gott skydd soin
beklädnad med hylsor av zinkplåt, och att
korrosionen i gängorna endast var ungefär hälften
så stor då något av dessa extraskydd användes.
Då fria gängor är den svagaste länken i
konstruktionen därför att de korroderar flera
gånger mera än bultskaften, skadar det inte med
både paraffinering och zinkhylsor.

Extremt korrosiva jordar

På 380 kV ledningen
Hallsberg—Göteborg—-Skåne, längd ca 40 mil, undersöktes för första
gången jordarna på samtliga stolpplatser. Det
visade sig, att 20 % var svagt korrosiva och där
slopades alltså zinkplåten, varigenom sparades
ca 800 kr. per stolpe eller totalt 200 000 kr.
Kostnaden för jordproven var 15 kr. per stolpe eller
20 000 kr. Arbetet med provtagning lönar sig
alltså. I medelkorrosiva jordar (68 %) användes
varmförzinkning och zinkplåt och i de starkt
korrosiva (9 %) varmförzinkning och dubbel
zinkplåt samt doppning i en kall
bitumenpro-dukt på samma sätt som på
Harsprångsledning-en.

Det visade sig dock, att 3 % av jordarna (våta)
hade en resistivitet som var < 5 X 103 ohmcm
och där fanns enligt Arrhenius risk för bildning
av svavelsyra. Man övervägde först att där
använda betongfundament. Detta skulle emellertid
ha medfört en fördyring av ca 12 000 kr. per
stolpe eller totalt 0,5 Mkr. för dessa 3 % av
fundamenten. Man använde därför i stället
målning med en ny produkt, som efter torkning
bildade en emaljhård yta. Detta har dock ej utfallit
lyckligt, och dessa fundament måste därför
skyddas på annat sätt.

En undersökning har visat, att den lämpligaste
metoden synes vara katodiskt skydd. Den består
i nedgrävning av magnesiumanoder, som över
marken förbinds metalliskt med stolpen.
Magnesium, som är oädlare än stål och zink, tjänstgör
därvid som anod i det galvaniska element, som
bildas, varvid magnesium förbrukas och stålet
och zinken skyddas. Kostnaderna härför
beräknas till totalt 0,1 Mkr.

Ökning av varmförzinkningens tjocklek

Utländska provningar har genomgående visat,
att livslängden för varmförzinkning är i stort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:25:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1955/1048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free