- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 85. 1955 /
1039

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 13 december 1955 - Andras erfarenheter - Aluminiumborhydrid, av H Me - Oxidationsdammar för biologisk rening av avloppsvatten, av A G - Kaliumsalter ur havsvatten, av H Me - »Slangpumpen», av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15 november 1955

1039

Ur volymen trimetylborat beräknades utbytet av B2H8 till
4—7 0/o. Aluminiumborhydriden i första förlaget fick anta
rumstemperatur och överfördes till en evakuerad
stålcylinder. Slutligen fylldes glasförlagen med kvävgas för att små
mängder hydrid, som finns kvar, inte skall bilda
högexplosiva blandningar med syre.

Aluminiumborhydrid kan lagras i flera år, men vid
närvaro av B2H„ sönderdelas den ganska snabbt. Svårigheter
vid metoden är bl.a. att reaktionsblandningen klumpar
ihop sig. Å andra sidan bildas vid omröringen fina
partiklar, som följer med ångorna till förlagen och täpper
igen rören. Klumpbildningen kunde avhjälpas genom
tillsats av grafitflagor. Bättre resultat erhölls med en
blandning av grafit och svårflyktiga oljor i förhållandet 1 : 10
—1 : 20, som tillsattes i samma viktsmängd som hela
reaktionsblandningen (Industrial & Engineering Chemistry
aug. 1955 s. 1560). HMe

Oxidationsdammar för biologisk rening av
avloppsvatten. Den statliga hälsovårdsmyndigheten i North
Dakota, USA, rekommenderar oxidationsdammar för rening
av avloppsvatten, särskilt från mindre samhällen. Man
hade 13 sådana anläggningar i drift år 1953, och
ytterligare ett antal var under projektering eller utförande.
Erfarenheterna sedan år 1948 är goda. Anläggningarna är
billiga i utförande och drift, och de förorsakar inga
olägenheter för omgivningen vare sig i form av luktbesvär eller
genom förorening av yt- eller grundvatten. Utflödet är
biologiskt tillräckligt stabiliserat för att kunna ledas ut i ett
vattendrag. Vid flertalet av anläggningarna förekommer
dock på grund av avdunstning, infiltration m.m. intet
utflöde. Reningseffekten med avseende på biokemisk
syreförbrukning är i regel 90—95 °/o. Man har icke kunnat
konstatera några fördelar genom att först avslamma
avloppsvattnet.

Vanligen utföres för ett samhälle endast en damm.
Avloppsvattnet inledes vid dess mitt. Dammarean varierar
mellan 25 och 65 m2 per invånare. Som ett normalvärde
anges 40 m2 per invånare. Det lämpligaste vattendjupet
anses ligga mellan 0,9 och 1,5 m. Avloppsvattnets
uppehållstid uppskattas till 120 dygn.

De utförda oxidationsdammarna förorsakar visserligen
ingen eller blott obetydlig lukt, men dylika anläggningar
anses dock lämpligen böra placeras minst 800 m och helst
1 600 m från samhällsbebyggelsen. Två av de befintliga
dammarna ligger inom 270 m avstånd från de samhällen
de betjänar men har ändock icke vållat några olägenheter
för bebyggelsen.

Vintertid blir dammarna under en tid av intill fyra
månader praktiskt taget helt isbelagda. Under övriga årstider
är vattnet i dammarna på grund av den rikliga
algvegetationen övermättat på löst syre. Skötseln inskränker sig i
huvudsak till blott klippning av gräset på den vall, som
omger dammen. Ansamlingen av utrotat siam på dammens
botten beräknas motsvara endast 20—25 cm på 100 år (W
van Heuvelen & J H Svore i Sewage & Industrial Wastes
juni 1954 s. 771). A G

Kaliumsalter ur havsvatten. Då landtillgångarna på
kaliumsalter snart helt har exploaterats, har man under de
senaste 20 åren undersökt möjligheterna att utnyttja
förekomsten i oceanerna, som innehåller en mängd
kaliumsalter av storleksordningen 4,7 • 1014 t. Två metoder står
härvid till buds, nämligen indunstning eller utfällning. Ur
teknisk synpunkt kompletterar de varandra, den första är
lämpligast i varmare, den andra i kallare klimat.

Vid en tidigare använd metod avlägsnas natriumklorid
först genom koncentrering till 30°Bé. Vid indunstning till
34°Bé faller en blandning av natriumklorid och
magnesiumsalter; höjs specifika vilkten till 36°Bé, avskiljs
dubbelsaltet K2S04 • MgS04 • 6 H20 och vid 37°Bé faller
kalium-klorid ut. På detta sätt utvinns emellertid bara en del av
kaliumsalterna. Man måste därför lösa dubbelsaltet i havs-

vatten och indunsta lösningen till 36°Bé, varvid
dubbelsaltet faller ut i renare form. Det blandas med
kaliumklo-rid, varvid kaliumsulfatet förblir olöst, medan dubbelsaltet
KC1 • MgCl2 går i lösning.

Metoden har emellertid stora nackdelar, dels finns inte
tillräckligt med magnesium för att bilda dubbelsulfatet
genom utfällning redan vid 34°Bé, dels är tillsatsen av
tidigare avskild kaliumklorid irrationell.

Vid en förbättrad process avlägsnas natriumklorid som
förut. Den återstående lösningen indunstas till en specifik
vikt på 36,8—37,2°Bé, då dubbelsaltet K2S04 • MgS04 • 6 H20
faller ut med högst 0,5 °/o NaCl som förorening. Om
lösningen indunstas till 37—38°Bé, får man en blandning
innehållande 33 %> MgS04, 3,6 °/o MgCl2, 18,8%> NaCl och
19,8 »/o KC1. Saltblandningen upplöses i minsta mängd
mättad MgS04-lösning till specifik vikt 35°Bé och
koncentreras till 38°Bé då dubbelsulfatet faller ut.

För att skilja sulfaten i dubbelsaltet åt använder man två
metoder. Vid den ena behandlar man dubbelsaltet med
ekvivalent mängd kalciumhydroxid för att fälla ut
magne-siumhydroxid och kalciumsulfat. Vid den andra fälls
magnesiumkarbonat ut genom tillsats av pottaska. Härigenom
kan ca 87 % av kaliummängden utvinnas.

Enligt en norsk-holländsk metod, som ännu är på
experimentstadiet, fälls kalium direkt ur havsvatten med
2,2V^4’Ä6Vhexanitrodifenylamin (DPA), som används i
form av kalciumsaltet (Ca-DPA). Man behandlar t.ex. 1 750
m3 havsvatten, innehållande 0,43 kg/m3 kaliumoxid, med
5 841 kg Ca-DPA. Detta tillsättes i 20 °/o underskott,
emedan K-DPA är relativt lättlösligt i havsvatten, om
kaliumjoner inte finns i överskott. Det utfällda K-DPA filtreras
av och slammas upp i utspädd syra (högst 20 °/o
salpetersyra vid 30°C; högre koncentration och temperatur
används för salt- och svavelsyra).

Aminen faller då ut och filtreras från. Filtratet, som
innehåller en del aminat, surgörs ytterligare, och de två
aminfällningarna förenas. De förvandlas på nytt till
Ca-DPA genom behandling med ekvivalent mängd
kalciumhydroxid. På detta sätt utvinns 75,8 °/o av totala mängden
kalium. Används däremot ekvivalent mängd Ca-DPA, blir
utbytet bara 67 °/o.

Ett bättre fällningsmedel har upptäckts senare, nämligen
pentanitromonometyldifenylamin. Med detta blir utbytet
93 o/o. Nackdelen hos dessa två organiska föreningar är att
de fäller även rubidium- och cesiumsalter, vilkas mängd
uppgår till 1 % av kaliummängden, räknat som nitrater
(Industrial Chemist aug. 1955 s. 398). H Me

"Slangpumpen." En billig och mångsidigt användbar
pump består av en plåtcylinder mot vars inre mantelyta
två mindre cylindrar rullar (fig. 1). De senare är
förbundna med en i den förra centralt placerad axel som drivs av
en motor. Mellan de små cylindrarna och den större ligger

Fig. 1. Slangpump.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:39:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1955/1059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free